Som ni alla vet så påverkar människor en på olika sätt. En del kan man nästan bli förbannade på bara man ser dom, och man vet egentligen inte varför det är så,för dom har egentligen inte gjort en nåt. Vissa människor ger en energi, andra tar den, så enkelt är det.

I Uganda finns det en sån människa för mig, han heter Sam. Jag tycker bara om honom, och jag vet egentligen inte varför?

Sam träffade jag första gången 2008. Han var då 16 år gammal och varken mer eller mindre bra än någon av dom andra ungdomarna vi träffade. Kanske egentligen lite strulig av sig då han tidigt förlorade både sin pappa och bror i en olycka och hans mamma inte kunde ta hand om honom efter det, men han var så förståndig,försynt och varm. Han påverkade mig på ett bra sätt. Just Sam är nog en ganska så stark bidragande orsak för mig att jag har fortsatt att vilja hjälp dom på Bristol.

Sam hade redan slutat på Bristol Academy,och gick på en annan skola då vi var där 2008 men han var kvar som en väldigt duktig medlem av skolans brassband.

Vi höll kontakten via mail i ca 1 1/2 år efter att vi kommit hem. Rätt som det var fick jag inte längre nåt svar då jag mailade och som ni alla kan förstå så sätter ju naturligtvis oron in vad som kunde hänt honom eftersom han inte svarade mig.....jag fick aldrig nåt svar på det så jag fick helt enkelt finna mig i att inte veta.....

Då det var dags för oss att åka tillbaka sen 2010 så hade jag landat i tanken att han faktiskt var borta, ja kanske tillochmed död, vilket inte hade vart så konstigt i de förhållandena som de faktiskt lever i. Jag hoppades förstås att jag skulle kunna få svar på vad som hänt honom, men hade ingen större förhoppning om det.

Så döm om min förvåning då han helt plötsligt faktiskt står där..... levande och hur välmående som helst! Jösses vad glad jag blev! Jag visste ju inte om han kände igen mig, men jag kände sannerligen igen honom! Och för mig räckte det, jag visste att han levde!

Jag sa ingenting till honom då mer än hej, men jag var tvungen att fråga Eddie om Sam lite senare och han berättade då, att precis vid det tillfället då Sam slutade att höra av sig till mig så hade han hoppat av skolan och hamnat i trubbel. Eddie kan inte hjälpa de ungdomarna som själva inte vill, den möjligheten har han inte. Lyckligtvis så hade Sam efter några månader insett att han aldrig skulle klara sig utan Eddies hjälp så han bad om att få komma tillbaka som medlem av brassbandet och som en slags betalning för det så hjälper Eddie till med skolgången för honom. Så bra!

Här kommer det här in som jag vet att jag skrivit förut......om man bara har hjälpt en enda människa i världen till att må bra, så är det värt det!

Sam kände igen mig utan problem och jag hade gjort skillnad i hans liv....han kom ihåg allt vi pratat om 2 år tidigare, han mindes namnen på mina barn, han mindes dom svenska orden han fått lära sig 2008 och han berättade hur skönt det var att veta att någon trodde på just honom....

Och jag gjorde det! Och jag gör det nu.

Han är idag precis 19 år fyllda och han går i skolan, han gör allt för att klara sig vilket naturligtvis gör mig glad. Så länge han kämpar för sig själv så kommer jag att göra detsamma. Sam ni rafiki yangu! Forever!

                                                               Anna