När man håller på med det här som vi gör så är det lätta att tänka att det är ganska så enkelt.
Att samarbeta är ju inte speciellt svårt, eller hur?

Men under åren som nu gått så ser vi skillnaderna mellan våra länder, den är enorm!
Människor är vi ju allihopa men sättet vi tänker på i många avseenden, och hur saker och ting fungerar skiljer ganska mycket....

Det har vi fått erfara speciellt sen vi startade vår fadderverksamhet.
I julas försvann 5 av barnen som gick på skolan, vad som hänt dem vet vi inte än idag. Dom bodde i en by alla dom 5 som ligger på gränsen till Ruwanda. Det är otroligt konstigt att inte veta, och det hade ju aldrig hänt i Sverige....

Nu när vi kom ner nu denna gången så var det ytterligare 11 (!) av våra fadderbarn som inte längre fanns kvar på skolan.....
Man blir ju helt förtvivlad och vill inte att det ska vara sant.
Vi pratade med  Eddie om det och skillnaden mellan dessa barnen och de som försvann i julas är att dom här barnen vet vi lever och har hälsan! Och det är en enorm skillnad!

Här i Sverige tänker ju många av oss på barnen först i alla lägen, ibland kanske till ockmed för mycket.
Det gör dom i Uganda också kanske men det verkar inte alltid så för oss....
Föräldrarna tar sina barn ur skolan av olika anledningar, kanske för att dom inte har råd att låta dem gå kvar, eller kanske de söker jobb i andra länder och tror att livet där ska vara lättare än i Uganda...
I sista ändan är det ju som alltid barnen som drabbas och det gör ont att se och att veta.......

Just det här problemet kan vi inte göra något åt hur gärna vi än vill, vi måste bara lära oss att hantera det på ett bra sätt. Det är svårt och vi blir naturligtvis ledsna både för barnens, vår egen och framför allt för de familjerna här i Sverige som förlorar kontakten med det barnet som dom fått lära känna...

Nånstans måste man lära sig att acceptera skillnaderna men det är som sagt var svårt och det kommer att ta tid, men man måste.....


                                                    Anna