Jag hade inte riktigt koll på det där med läroböcker, så jag skapade mig en egen bild av hur det kunde stå till med dessa. Jag insåg att alla barn på Bristol inte skulle kunna ha råd att köpa läroböcker och att det borde vara helt omöjligt för skolan att låna ut böcker till eleverna. I mitt huvud såg jag en bild av hur 2-3 barn satt och läste ur samma bok. Så kunde det ju inte vara! Alla borde få egen bok att läsa i och att ta med hem för att kunna läsa sin läxa. Detta var hur det såg ut i mitt huvud, men jag har flera gånger fått lära mig att det inte alls är så i Uganda som jag vid första anblicken har trott.

 

När jag träffade Eddie frågade jag honom om vi kunde gå för att köpa läroböcker åt de barn som inga hade och visst var han med på det. Jag hade helt rätt tyckte han, alla borde verkligen få var sin bok. Jag frågade hur många böcker det handlade om och vad det skulle kosta. Han sa att det skulle vara ca 25 elever som saknade bok. Redan här fattade jag att något var fel. Skolan hade drygt 400 elever och bara 25 elever var utan böcker. Men jag tänkte att Eddie vet säkert mycket bättre än jag hur det står till. Vi tog oss till en affär och Eddie plockade fram vad han ville att vi skulle köpa och jag bara stirrade på honom. I handen höll han 25 stycken skrivhäften! Det var verkligen något som inte stämde. Jag ville inte köpa skrivhäften till barnen, det var ju riktiga läroböcker de skulle få.

 

Vi gick ut ur affären utan att handla något och fortsatte att diskutera det hela. Det visade sig att inte ett enda barn på skolan hade en lärobok och inte ens läraren som skulle undervisa hade en bok i sitt ämne. Jo, några av lärarna hade en bok att titta i. De flesta lärarna fick helt enkelt själv hitta på vad han/hon skulle lära barnen och skriva detta på den svarta tavlan, krita var i alla fall billigt så det hade man haft råd att inhandla. Sedan fick varje barn skriva av det som stod på tavlan i sina små skrivhäften och ta med sig det hem för att läsa på som läxa. Men en liten tanke: Skolan slutar klockan 16.00 och klockan 18.00 blir det genast mörkt. Familjerna har ingen ström i sina små skjul (bostäder). Hur kan barnen hinna med att läsa sina läxor innan det blir beckmörkt?

 

Vad skulle vi göra nu? Inte kan man bedriva en skola där lärarna hela dagarna själva måste hitta på uppgifter till barnen, det tar oerhört mycket tid och energi av läraren. Dessutom blir det ingen bra undervisning. Våra barn är definitivt värda att få en bättre undervisning!

 

Vi lät taxin köra till skolan och samlade ihop alla lärarna. De fick i uppgift att till nästa dag ha skrivit ner samtliga böcker de behövde för att klara sin undervisning. Och då fanns det ingen som helst tanke på att barnen skulle få några böcker. Nu gällde det att fixa så att lärarna fick böcker för det de skulle undervisa. Nästa dag fanns det en lång önskelista på böcker. Jag undrade om det inte var så att lärarna hade önskat sig lite för många nya böcker, men Eddie bekräftade att det var fullt möjligt att det var så här många böcker som saknades på skolan. Det var bara att ge sig iväg till affären och ta reda på vad varje bok skulle kosta. Och vi hade tur, pengarna som jag hade tänkt avsätta för läromedel räckte till hela listan. Vi köpte även de där anteckningsböckerna så att de barn som inte hade något att skriva i skulle få det.

 

Lite bilder från klassrummen under lektionstid.

 

 

 

Även de små barnen tränas på engelska.

 

 

Tillsammans delar denhär klassen på en liten hink med färgpennor.

 

 

Det är relativt glest mellan plankorna som ska vara en vägg mellan klassrummen. Både elever och lärare är vana så det fungerar att höra lite ljud från klassrummet bredvid.

 

 

 Årskurs 6 och 7, de två högsta klasserna, saknar helt och hållet en vägg mellan sina klassrum. Något vi så småningom borde se till att ordna på något sätt.

 

 

Victoria