Såklart är det så att känslan av uppgivenhet kommer ibland inför det vi håller på med.

Frågorna hopar sig i huvudet om det är värt den tiden vi lägger varje vecka, år in och år ut på att göra skillnad i ett land där allt kanske kommer att vara precis som vanligt den dagen då vi drar oss tillbaka....

Ibland vill man bara strunta i det och gå tillbaka till hur det var tidigare, men dom dagarna då man känner så kan jag numera gå tillbaka i bloggen och kika in på kommentarerna som vi får skickade till oss, och med ens är man med på banan igen och man vet att det är värt det flera gånger om!

Det ger så vansinnigt mycket energi så ni anar inte! Så stort tack för det!

Sen måste man också tänka som så att har vi bara kunnat rädda en endaste liten människa på vår väg så är det värt nåt det också!

Andra saker som gör en oerhörd glad är tex en sån sak som att en gammal kompis till mig hade varit på en föreläsning igår där föreläsaren i fråga lämnade pengarna han fick för att föreläsa och sa till dem som lyssnade att han ville att alla tog en peng när dom gick och skänkte till nåt välgörande ändamål som dom tyckte var bra.

Min kompis Jenny väntade till sist och där låg en hög 20 lappar kvar... hennes välgörande ändåmål var vårat så igår stod hon här på trappen med sina 3 ljuvliga ungar och lämade över närmare 400 kr till våra barn!

Och i dom här lägena är inte summan det viktigaste faktiskt, det kunde ha varit 20 kr, men jag hade ändå blivit så grymt glad över att det är vi och vårt projekt som får hennes tankar, det är värt så jättemycket för oss!

Vi känner då att vi är inte ensamma i vår kamp om att ge barnen på Bristol Academy ett bättre liv!

Så än en gång, stort tack för att ni finns här!  ♥

                                                                Anna