Vad tiden går fort....!

Jag blir galen...Jag tycker bara jag vaknar, jobbar, äter och sover och sen är det morgon igen,och då har jag ändå precis haft semester! Man kommer in i rutinerna snabbare än man hunnit blinka och så är allt precis som vanligt.

 

Själv är jag också precis som vanlig när det börjar närma sig resa. För 44 dagar är nära.... Jag sover fortfarande okej på nätterna, det är bra.Men allt annat snurrar. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är andra bitar som kommer in under den här resan som jag inte tidigare varit med om.

Jag erkänner att det känns så sjukt konstigt att inte Jennie ska resa med mig och i mina tankar är det hela tiden VI.

Jag kommer ju bli skitförvånad när hon inte är på flygplatsen när vi ska åka...

 

 

Jag vänder och vrider på alla för och nackdelar med att resa själv, och jag kommer alltid fram till samma sak i slutändan...Kanske är det så att vi ibland måste göra saker på egen hand? Man måste växa i sig själv och vara med sig själv. När man är på hemmaplan så är det svårt att göra det av naturliga skäl, då det alltid kommer nåt emellan.....typ livet. 

Jennie säger alltid att allting händer av en mening och nu händer detta.

Så... oroar mig gör jag inte alls,även fast det låter så, och känslan inuti mig är också mer än bra, men ändå hade jag så gärna velat att det var vi hela vägen fram. För min skull,för Jennies skull och för barnens.

 

 

Nerifrån Uganda så är det bara glada miner! Ryktet att vi är på väg ner igen har tagit fart och det kommer mycket frågor på det :) Barnen har ju fortfarande lov, men där är många kvar på skolan ändå.

Brassbandet är iväg på spelning idag och där är ytterligare spelningar under helgen.

Eddie har ett par lugnare veckor också han under lovet, fortfarande mycket jobb såklart men han måste inte vara på skolan riktigt så tidigt som han brukar.

 

 

44 dagar.....jag längtar.

 

 

                                                                                 Anna