Denna helg har gått i ett rasande tempo. I går jobbade jag på dagen och när jag kom hem framåt eftermiddagen så fick vi finbesök av två små herrar. Vi hade äran att få låna barnens småkusiner medans föräldrarna skulle få lite egentid. Milo och Leo är två år respektive 6 månader gamla och alldeles ljuvliga att vara tillsammans med det enda problemet är nog att jag blivit gammal med nu stora barn för när jag klev iväg till jobbet i förmiddags så kände jag mig en aningens trött trots att killarna sov hela natten......
Nu sitter jag och väntar på att tjejerna ska komma hem från lite födelsedagskalas hos deras farmor och farfar för att vi ska försöka göra lite julgodis tillsammans med min mamma ikväll. Jag är verkligen urdålig på att föra traditioner vidare utan är nog en person som lite tar det som det kommer. Något år har granen kommit in innan lucia, något år dagen före julafton. I år blir det julgodis men inga lussekatter och pepparkakor som vi bakade förra året och året innan dess. Mitt kök har inte fått den städningen som det förtjänar men vad gör det när kylskåpet skiner lite extra i år då det har fått lite sanering. Listan kan göras lång men vad jag menar är att man ska nog inte stressa upp sig inför allt som MÅSTE göras innan jul, för alla vet vi ju att julen kommer ändå.
Lite så som Anna har skrivit de senaste dagarna så har livet här hemma blivit lite annorlunda sedan Uganda kommit in i mitt liv. Jag gör nog mycket mer av det jag känner för stunden, vem vet vad som händer i morgon och jag tror att det som händer det händer av en mycket god anledning.
Jag är inne i en period där jag längtar oerhört mycket tillbaka till Uganda igen. Kanske är det känslorna som kommer när det är jul och allt det familjära blir så påtagligt. Jag vet att barnen på skolan inte är vana vid något annat liv än det liv dom lever men ändå så vet jag att dom kan få ett lite bättre liv om jag ger av mitt. Jag önskar så att jag visste när det är dags att få börja packa väskorna igen och börja tänka i Ugandatankar. Det är intensivt innan vi ger oss av men vilken glädje att få sätta fötterna på ugandisk mark igen.
Jag vet att vi/jag är saknade. Det kommer meddelande på facebook om hur jag mår och om jag kommer tillbaka eller om jag åtminstonde kan hoppas att jag kommer tillbaka. Svaret är att jag önskar, tror och hoppas men att jag aldrig kan lova att jag kommer tillbaka, för tänk om jag lovar någon att komma och sedan får ge beskedet att jag inte kommer, hur sviken känner man sig inte då?
Ja tankarna är många en dag som denna när helgen har bestått av umgänge med familjen på bästa sätt. Jag har en dröm och en vilja som är starkare än någonsin - att komma tillbaka till min andra familj många många mil härifrån. Framför mig ser jag också att någon av mina döttrar är med mig tillbaka och så som jag känner
så tror jag att det kommer en anledning till att vi snart är där igen.
Se till att njuta lite extra när ni i kväll tänder det tredje ljuset tillsammans med familjen och ta vara på stunden och se till att se det lilla extra i varje dag som går förbi.
Amanda knyter vänskapsband med sina nyfunna vänner 2008
En mycket nöjd och lycklig Felicia 2013
Jennie
