Jag tror knappt på det själv, men det är sant.

Jag åker tillbaka till Uganda och till våra barn på Bristol Academy!

Jag gör nåt som inte skrämmer mig alls, men som ändå förvånar mig lite...

Jag reser dit ensam den här gången.

Jag reser för att jag vill, för att jag har lämnat en del av mitt hjärta där och för att jag längtar efter dem så jag nästan går sönder.

Jennie kan inte resa med nu, och det är såklart ett hårt slag för både henne och mig, men vi har våra liv här hemma och alltid passar det inte in att ge sig iväg, och så är det för Jennie nu. Jag vet att hon vill åka lika mycket som jag, men jag vet också att hon är oerhört glad för min skull, och hon kommer att vara med mig fast på ett annat sätt.

Jag reser den 6 oktober och jag kommer hem den 21e igen.

2 veckor borta från min egen familj, som jag kommer att längta ihjäl mig efter. Jag vet det. 

Men jag måste också få utrymme att göra detta som jag så stark brinner för.Jag är inte jag annars och jag kommer inte att vara till någon fördel för någon då.

Jag ska bara försöka tänka bort det dåliga samvetet som ändå river i mig....men innerst inne vet jag att det inte går nån nöd på mina egna barn....dom har vart med om mycket och dom saknar egentligen ingenting.

Sam och Muteesa kommer att bo med mig på hotellet även denna gången.

Det är en trygghet för mig att ha dem där och jag är säkrare. Samtidigt som vi får värdefull tid tillsammans.

Ensam kan jag inte utföra allt det vi brukar göra då vi är på plats, man klarar inte det.

Väskorna är ju också kraftigt begränsade då bara en reser, så det kommer att bli en annorlunda resa den här gången...

Jag hoppas kunna få se lite mer av det vardagliga livet för våra barn.

Hur en dag i skolan ser ut för Derrick och Sharon tillexempel, eller hur det går till en dag när brassbandet ger sig iväg på en function.

Hur en kväll på Bristol ter sig innan det är dags för barnen att krypa i säng efter en lång dag.

Jag funderar på såna saker och jag behöver få veta....

Jag vill bara vara en del av dem under den korta tiden som jag är där, utan en massa måsten för att kanske lära mig att förstå lite,lite bättre vad dom går igenom.

Min biljett är köpt och om bara 68 dagar sätter jag mina fötter på Ugandisk mark igen och gudarna ska veta att jag har längtat...