320 av 420....

 

320 barn är på plats på Bristol i nuläget. 320 av 420 inskrivna. Så är det att vara barn i Uganda.

Man går i skolan om föräldrarna har råd eller när dom har råd. Missar man en månad på terminen så är det ingen som bryr sig om det, det är bara så.

 

 

Det är ju såklart jättesynd att det är så, dels för att en utbildning är det enda som ger dem en möjlighet att klara sig i livet och att väldigt många av dem har det faktiskt bättre på Bristol än vad dom har det hemma.

 

En mun till att mätta hemma klarar inte alla familjer av dessvärre. Många familjer är också oerhört trasiga och har inte förmågan att ta hand om sina barn överhuvudtaget, men alltid inser dom inte det själva.

 

 

Barn har behov, oavsett i vilket land man bor och även om dom i Uganda inte alls vet nåt annat än det sättet som just dom lever på så tror jag ändå att behoven sitter djupare än så.

Varför kommer dom annars så nära när vi lyfter upp dem i famnen? Dom borde inte veta vad dom ska göra, men det finns där i dem oavsett hur dom haft det.

 

 

Att vara i någons famn är en trygghet för vem som helst.

Att vara älskad borde vara en självklarhet för alla.

Att veta att någon finns där oavsett vad som händer, borde också det vara en självklarhet....

Men vi vet alla att fallet inte är så. Inte i Sverige, i Uganda eller någon annanstans i världen.

 

 

                                

                                                                          Anna

 

Det är så himla svårt att förstå att det är så olika! Att inte ett barn får vara just ett barn var man än i världen befinner sig... och att vara älskad för just den man är borde vara en mänsklig rättighet!
Kramen <3

Det finns så många barn i världen som inte känner sig älskade och de finns som du säger även här i Sverige! Det gäller att tänka på att ibland kan den stökigaste ungen vara den som bäst behöver ett positivt ord, en kram eller något annat som gör att den känner sig sedd.
Önskar dig en skön söndag!
Kram
Melodys matte