Igår kväll släppte det tunga sinnet för en stund som jag känt av ett par dagar.

Jag pratade med en av storkillarna på Bristol som jag tappat greppet om och som jag saknar.

Helt plötsligt var han bara där som den snälle killen han är, helt utan attityd och han var sig själv.

Så via en telefon i en mörk sovsal på en skola i Uganda så säger han att jag inte förstår hur mycket dom älskar oss....och jag gör nog faktiskt inte det.

Och sedan så skriver han att

- Anna, alla barnen sover gott nu... en del av dem drömmer.... och vi saknar att ha dig här hos oss.

Mitt hjärta brister för att jag förstår så lite och det brister för att jag efter 2 år äntligen känner igen honom.

Ungen som jag har saknat som snart är stor... jag gråter en stund för att dom förstår vad som är viktigt och för att dom berättar det för mig som jag så gärna vill veta...