Det händer....det gör faktiskt det.

Historierna som vi får berättade för oss är ibland som ni vet så svåra att höra att det nästan är omöjligt att ta till sig....Hjärtat brister fullständigt och man undrar hur människan i fråga ens kan fungera normalt igen...

Jag tänker inte nämna hans namn för det behövs inte.

Men så här fick vi historien levererad ...

 

"8 år gammal förlorade han sin pappa. Han förlorade sin hjälte och sin förebild.

Det i sig är en tung, men vanlig händelse i Uganda.

Han hade sin mamma och sina släktingar kvar, men det var inte detsamma utan pappa....

 

Ett år senare bestämmer sig mamman för att skicka iväg sin son ifrån hemmet....Anledningen är egentligen lite oklar men mamman tar beslutet och känner sig nöjd med det.

Han skickas till Kongo, långt in i urskogen och blir där fastkedjad hos en, av mamman utvald dessertör av den Ugandiska armen som flytt till Kongos skogar med sin familj.

 

Vi får se ärren runt hans fotled och det är ingen film vi pratar om, det är  ett barns historia.

 

6-7 månader hålls han fastkedjad runt foten i Kongo.Han behandlas oerhört illa, han känner ingen,och han vet inte varför han är där.Men han vet att han är 9 år och han vet att han längtar efter sin pappa. Livet var annorlunda när han fanns....

 

Månaderna går tills han en dag hittas av en man i Kongo,som tillhör ett folk som dom kallar "The short people". Mannen fritar honom och tar den lille pojken med sig och låter honom stanna hos dem. Här behandlas han väl, men han är långt hemifrån.

 

Ett krig utbryter i Kongo och dom tvingas fly upp i Rwenzori bergen på gränsen mellan Uganda och Kongo.

Röda korset skickades dit för att bistå med mat till de människorna som tvingats fly undan kriget.

Pojken skickas med personalen i Röda korset, som tar honom tillbaka hem till Uganda efter 1 år och 2 månader, dels i fångenskap och dels som boende hos den stammen i Kongo.....

Han skickas hem till sin mamma.........den som svikit honom mer är vad någon annan, varken förr eller senare har gjort...

 

Jag kan inte ens skriva texten utan att själv gråta.

Jag har svårt att få till det på ett sätt som beskriver det rättvist....men det är kanske inte så konstigt. 

Året det handlar om är 1999, och vi hinner också komma in på år 2000 innan pojken är hemma igen....

Det känns som att det borde ha varit betydligt mycket längre sen än så...

Händer det ens såna saker nu?

Ja, bevisligen gör det det. Och hur ont det än gör att veta det så är det såhär det ser ut.

Ärren runt hans fot visar på det och dom är djupa, antagligen lika djupa som de ärren han har i hjärtat.

 

Vad har en vuxen människa för motiv för att skicka bort  sitt barn på det viset och utsätta honom för det?

Vad kan en nioåring ha gjort för att förtjäna det?

Naturligtvis ingenting!

För ingen,ingen, förtjänar det någonsin...Jag mår fan illa.

 

                                                                      Anna

 

Jag hoppas min önskan till stjärnorna räcker....

 

                                   


Kommentarer
Postat av: Znogge

Men hur kan en mamma göra så? Det är för mig helt obegripligt och jag kan inte förstå syftet på något vis... Trodde hon att han skulle få arbete mot husrum där eller vad. Vilken mardröm.

2013-05-06 @ 16:00:58
URL: http://znogge.wordpress.com/
Postat av: Anna

Nån tanke hade hon säkert...även om den måste ha varit hur dum som helst. Jag vet inte ens om jag vill veta...

2013-05-06 @ 16:06:07
URL: http://bristolacademy.blogg.se
Postat av: Pia

Varje gång du skriver sådana här inlägg så är det som att få en käftsmäll, en bra sådan!! Man funderar på vad som rör sig i huvudet på mamman... och hittar inget vettigt alls som rättfärdigar det hon gjorde, det värsta är ju att det är alldeles för många barn som har det så här. Det är för mycket att ta in, precis som om man stänger av, inte orkar. Det gör också så jäkla ont, ont om alla dessa barn som har en alldeles för stor och tung ryggsäck att ta med sig ut i livet.
Kramar till er <3

2013-05-06 @ 19:32:27
URL: http://www.marlonzacco.blogg.se
Postat av: Prinsessorna på Bellevue

Jag mår också illa och blir väldigt illa berörd! Totalt obegripligt och så ofattbart grymt! Såå kan inte en mamma göra, det är ju omöjligt!
Hur går det för en sådan pojke...

Kraam
Petronella

Postat av: Anna

Pia....Vad som rörde sig i huvudet på henne, vet bara hon...Kram!

2013-05-07 @ 07:48:21
URL: http://bristolacademy.blogg.se
Postat av: Anna

Petronella: Visst vill man tro att det är omöjligt? Det hade känts bättre inuti oss då...
Just den här pojken är hur fin som helst och verkar faktiskt att klara sig bra....Iallafall på ytan, och vi jobbar för att han ska få må bra!

Kram!

2013-05-07 @ 07:51:09
URL: http://bristolacademy.blogg.se
Postat av: Sandra

Äh fy.. jag mår illa jag med!!! fruktansvärt...

Vilken go bror du har :-) Härligt inlägg

Ha en fin vecka
Kram Sandra

2013-05-07 @ 15:15:20
URL: http://vitasmultron.blogspot.se
Postat av: Anna

Sandra: Visst gör man....?
Han är världens bästa :) Tack! Önskar dig detsamma :)

Kram Anna

2013-05-07 @ 17:09:42
Tack för att du läser om våra barns liv på Bristol Academy, och Tack för att du vill lämna ett par ord hos oss, det värmer!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0