Att komma hem är tufft.Jag erkänner det. Allting känns oväsentligt och jag känner mig håglös.

Jag tycker att vi är lite ytliga och jag tycker att vi gnäller för mycket. Allt det här lägger sig om ett tag, men jag känner såhär just nu.

Hade det inte varit för mina egna 3 fantastiska ungar så hade det varit överjävligt att landa i allt.

Jag ser hennes armar och dom är fulla av ärr. Små och stora efter både knivar och efter brännmärken,hur övriga kroppen ser ut kan jag inte ens tänka mig.

Jag ser på henne och jag tar hennes små händer i mina.

Jag önskar så att jag kunnat ta  över lite av allt det hon måste bära på... Hon har inte bara förlorat båda sina föräldrar utan hon har också blivit så totalt förnedrad av andra vuxna i sin närhet.

När Eddie och polisen får till svar från den ansvarige för flickans lidande,

Att tar ni henne nu så får hon aldrig komma tillbaka hit igen, så är inte valet svårt för Eddie.

Han tar flickan under sina vingar, men jag ser ett lidande också i Eddies ögon då han berättar om det.

Den här flickan kommer med all säkerhet att finnas hos Eddie under en lång tid för att från och med nu så finns det ingen annan för henne.

När vi lämnar skolan den dagen, jag, Sam och Muteesa så brister det för mig fullständigt.

Jag gråter hejdlöst och Sam gör vad han kan för att förstå varför medans Muteesa kör vår bil.

Till slut får jag fram vad det är och Sam tar sin hand och lägger den på min kind och säger:

Glöm inte att du är i Afrika Anna. Den flickan har haft tur, hon är hos Eddie nu och hon kommer att klara sig.

Jag glömmer av det ibland var jag är och jag jämför det med mitt land. Jag vet vad som skulle hända om vi utsatte ett barn här för vad så många barn får stå ut med där.

Dagen efter då vi är tillbaka på Bristol igen så försöker jag se på situationen ur en annan vinkel och när jag tittar på flickan så ser jag att hon lever...Hon skrattar faktiskt tillsammans med de andra barnen, och hon leker.

Det tänder ett hopp hos mig att kanske kanske kan just den här flickan trots sin bakgrund faktiskt klara sig iallafall.

Med rätt stöttning och med lite lugn och ro så finns det nog en framtid också för henne...

 

Ett litet möte med barnen utanför Bristols grindar....

 

Anna