Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att ta beslutet att ge mig iväg på egen hand till Uganda, men jag vet att det aldrig har skrämt mig. Jag diskuterade saken med Victoria för ganska längesedan nu och hon var på det klara med att det var en väldigt dålig idé att åka själv, och förklarade det tydligt för mig också.

Jag minns inte anledningarna nu till att hon tyckte det och jag tänker inte försöka minnas dem heller för jag bryr mig inte om dem och jag har tagit beslutet att åka.

Att resa till Uganda innebär en bergochdalbana i tankarna utan dess like, att resa ensam har visat sig vara ännu värre.

Jennie finns där hela tiden men jag vet inte ens själv vad jag tänker på, så jag kan inte prata om det.

Jag har lämnat en del av mitt hjärta i Uganda och jag tycker att det känns jobbigt ibland att jag har gjort det.

Men jag valde det inte, det hände bara.

 Idag om en vecka kommer jag troligtvis att vara på Bristol bland barnen.Jag har sovit min första natt i dom nu välkända gropiga sängarna efter att noggrant ha stoppat myggnätet runt mig för att slippa myggor och andra kryp. Jag har mest troligt valt bort frukosten till förmån för ett äpple inhandlat i den lilla lilla butiken precis bredvid vårt hotell. Jag har 2 veckor framför mig fyllda med glädje,kärlek,skratt, tårar,hunger och hemlängtan men jag kommer att leva....jag gör det när jag är i Uganda.

Jag försöker få koll på väskorna men alltid väger dom för mycket.Vi skulle kunna åka med 50 väskor och ändå ha hål att fylla. Vi skulle kunna samla in hur mycket pengar som helst men det skulle ändå inte vara tillräckligt. Det enda jag vet är att mitt hjärta, och Jennies, är tillräckligt stora för att få plats med hur många barn dom helst. Även om dom inte är våra egna, och även om vi inte kommer att kunna rädda dem alla så älskar vi dom precis hur mycket som helst....

                                                                                     Anna