Hur kan man inte vilja se?

Varje gång som jag kommer hem från en resa till Uganda så undrar jag alltid precis samma sak... Hur kan någon vilja lämna sina barn på det viset som dom gör? Nu menar jag inte dem som lämnar barnen på boarding-school, för det gör ju nästan alla, utan dem som bara lämnar barnen för en ny familj eller åker till ett annat land för att söka lyckan där.

Hur tänker dom?

 

 

Hur kan man vilja lämna det finaste man har? Ser dom inte barnens behov alls av närhet? Eller ser dom det,men det räknas inte? Hur mycket jag än försöker förstå så kommer jag aldrig att göra det.

 

 

Hur kan man inte alltid vilja ha Lucky i famnen,eller Trinity sovandes vid sin sida? Hur kan man inte vilja se Sam och Tracy växa upp till världens finaste människor? Hur kan man inte vilja se Swalicki,Aizizi,Dafa och Joshua lära sig nya melodier på sina instrument och hur kan man inte tycka att ens barn är det viktigaste i världen?

Det här är sånt som gnager i mig när jag kommer hem. Bilder som inte riktigt lämnar mig i fred när jag sluter mina ögon.

Jag tycker att alla borde se att vi har världens finaste barn...lite trasiga och lite kantstötta men ändå världens bästa.

 

 

 

                                                                            Anna

Heja er att ni gör så att Eddie och barnen på Bristol Academy syns! :)

Vilket fantastiskt arbete ni gör! Och vilka fina bilder! Det är verkligen svårt att förstå hur man kan lämna bort sina barn. Men tänk dig att vi visste att våra barn skulle behöva vara hungriga varje dag, inte få gå i skolan, bli utsatta för övergrepp, kanske tom. dö pga. att det inte finns tillgång till medicin eller av undernäring. Hade vi då kunnat lämna bort dom med hopp om att dom åtminstone skulle få en chans till något annat? Av kärlek till barnet trots den ofattbara förlusten för oss själva att inte få se och vara där. Man kan ju hoppas att det åtminstone ibland kan vara det som är anledningen. Det blir ju inte mindre sorgligt för det, men det är en betydligt vackrare sorglighet.

Jag förstår dig till 100% och känner precis detsamma. Jag vet också att i de flesta fall tyvärr är egoistiska orsaker till att barnen lämnas. Men så länge man inte vet säkert så blir det liksom lite mer uthärdligt om man åtminstone kan hoppas att det gjordes av kärlek till barnet.
När man ser alla skratt och strålande ögon på bilderna så blir man ju helt lycklig och så sjukt imponerad av er. Jag antar det är lätt att tänka på allt ni skulle kunna göra och inte gör. Men glöm inte av vad ni gör! För det är verkligen helt fantastiskt!!!

Svårt att förstå. Men.. har du inte möjlighet att träffa någon förälder som faktiskt har lämnat barn, och höra deras historia om detta?
Vore intressant. Tror jag..
/ malinedlund.blogg.se

Det är ofattbart för en annan. Men i ren despretion så kanske det kändes logiskt när de valde att lämna sina barn.
Ni gör ett fantastiskt bra jobb <3