Dom som känner vår familj vet att min man inte har haft något som helst till övers för mitt och Jennies arbete för Afrikas barn. Han tycker att det är helt fantastiskt konstigt att nån vill ägna sig åt det sånt över huvudtaget och att sen vilja resa dit gång på gång är för han en obegriplig gåta. Däri ligger det stora för mig. Han har inte stöttat det här arbetet alls, men nu vet han att jag måste...och då ger han sitt okej,och jag kommer att för evigt tacksam för just det.

 

 

Med 30 dagar kvar för avresa för mig och 71 dagar för Jennie och dom andra så har jag idag börjat gå igenom de kläder som jag har förvarat hemma hos mig som kan tänkas funka för våra vänner i Uganda. Ett mödosamt arbete  som nu måste göras innan jag reser för att Jennie inte ska stå helt ensam med allt då jag gett mig av.

En del kommer att hamna på henne ändå såklart eftersom jag inte är där, men i det stora hela så hoppas jag kunna vara till bra hjälp.

 

 

Vad ska vi prioritera? Det är lika svårt varje gång...Kläder?skor?leksaker? Allt behövs och det är svårt att veta det.

Den största skillnaden gör vi med pengar,men det är det som människor allra helst inte skänker... Vi hade lätt fyllt en container med grejer,men pengar är svårt!

 

 

Skillnaden nu mot förut är att vi gör arbeten mer kontinuerligt under hela året så vi måste inte göra allt under den korta tiden vi är där.Men det tillkommer alltid saker som skolan behöver som vi ser då vi är på plats som vi måste åtgärda och då är det bra om vi kan ha lite pengar med oss. Vi hoppas också kunna ha en fest för barnen och kanske nån fruktstund eller nåt annat kul. Är det nån som vill skicka med oss en slant då vi reser ner så tar vi gärna emot den!