Hur får man plats med sitt liv i en låda?
Förstå grejen...
I en sån här låda förvarar barnen på Bristol sina liv. Allt vad dom äger och har finns där i.
En del av barnen har inte ens sin egen låda utan dom måste dela.Helt ofattbart.
Dom här boxarna är nyinköpta för att vi tycker att varje unge åtminstone ska få ha de få grejerna som dom har i fred. Ytterligare en bit på väg tog vi oss med de här lådorna även om vi ännu inte klarat att ge alla en egen.
Hjärtat går sönder ibland när man ser de små nycklarna kring barnens halsar...Då vet man att dom bor på Bristol.
En del av dem har ingen annan.När dom kommer och tar en i handen för att visa nånting som dom har i sin låda så önskar man att man kunde göra så mycket mera.
Någon tar fram ett tummat foto på sin mamma för att visa och jag förstår att det där fotot har kramats många gånger i mörkret. Försiktigt läggs det tillbaka i lådan och barnet klickar igen hänglåset och titttar på mig med klara ögon.
Jag säger att det var det finaste fotot jag har sett och barnets ansikte spricker upp i ett jätteleende. Om mamman lever frågar jag inte...för jag vill inte veta det just då,ibland är det lättare att vara utan sanningen.
Anna
Kommentarer
Postat av: Simona
Det är skönt att det finns människor som ni. Det finns visserligen många som hjälper, men just att föra dessa tankar vidare i världen, framförallt i en så ytlig värld som blogg-världen. Härligt att läsa ditt varma inlägg.
Svar:
Jennie och Anna
Postat av: FrökenTV, bloggen om tv och film
bra inlägg
Postat av: Annster
Ofattbart!
Själv skulle man behöva väldigt många lådor.
Postat av: Elin- kristen feminist
Jag grät när jag läste detta. Även om jag lever ett mycket mer privilligierat liv och även om jag är vuxen så vet jag hur det känns att ha föräldrar som bara finns på kort numera. Jag vet hur mycket man älskar dem även om de inte finns och hur jobbigt det kan vara att möta olika punkter i livet utan dem och då var jag 16 respektive 25 när mina föräldrar dog, att leva utan dem och utan ett egentligt hem som små barn måste vara oerhört smärtsamt.
Svar:
Jennie och Anna
Trackback