Det känns så konstigt idag så jag kan inte ens förklara det...Känslan är på nåt vis lite annorlunda den här gången än senast då jag reste ensam. Då visste jag inte hur det skulle kännas och hur jag skulle reagera på ensamheten framför allt. Jag som inte varit ensam sedan jag var 20... Nu vet jag att jag klarar det utan problem,och jag vet att det rent utav stärker mig.

 

 

Tiden inför den här resan har gått så otroligt fort och det har hänt så mycket. 81 dagar sedan jag bokade resan har krympt till 2 utan att jag knappt hunnit reagera. Jag vet att det kommer att gå precis lika fort i Uganda.

2 veckor där man helst vill hinna se och prata med alla. En omöjlighet,jag vet det, men likväl är känslan densamma.

Oron att inte räcka till och att inte vara bra nog,tar på krafterna och den känslan finns åt 2 håll. Dels att inte räcka till där men också att inte räcka till här hemma.Jag tror inte att jag är ensam om den här känslan,otillräckligheten gnager i många utav oss medans vi jagar runt i livet efter det vi tror är viktigt.

 

 

När jag kliver av planet i Uganda på söndag kväll och drar in mina första andetag av den afrikanska luften,och när jag vet att det bara rör sig om minuter innan jag ska få möta våra vänner igen,då vet jag vad som är viktigt för mig och vad livet borde handla om,och jag vet att jag älskar varenda sekund av det....

 

 

                                                                                      Anna