Jag är tämligen framåt och inte särskilt rädd av mig, men det finns en sak som skrämmer mig nåt alldeles och det är att prata inför folk.Jag tycker att det är jättejobbigt....Jag mår illa och känner mig helt svimfärdig.

Jag gör det i stort sett också därför bara när det handlar om Bristol.

 

Igår kom Sam till skolan och hade blivit inringd för ett jobb tillsammans med några av Bristols barn för att spela med ett annat brassband som är under upplärning.Han skulle till byn Mawale med barnen och undrade om jag ville följa med,och det ville jag.

 

Vad jag inte visste var att det var en stor tillställning, ett sk graduationparty för Secondaryklasserna 4 och 6 på en skola.

Där var massvis med folk! Flera hundra stycken.

Kul tänkte jag för jag gillar verkligen att se brassbandet spela! Just då hände nåt som jag inte alls räknat med. Jag blev tagen ifrån brassbandet för att sitta bredvid hedersgästen....Honom har jag iochförsig träffat och han är helt okej,men jag känner ju inte honom direkt.

Nåväl tänkte jag, jag får ju sitta här och se glad ut!

 

Brassbandet spelade lite och sen fick dom gå undan för att vänta tills det var deras tur igen.

Men jag såg att dom inte alls fick stanna kvar och titta på den andra underhållningen utan dom var tvungna att gå iväg en bit bort...Det gick en timme och säkert en till med tal på Luganda och uppträdande och jag fattade inget.Det tillsammans med att jag inte visste var Sam och barnen var nånstans gjorde att jag inte kände mig bekväm med situationen.

 

 

Rätt som det var så hörde jag att brassbandet kallades ut samtidigt som hedersgästen Joseph skulle hålla sitt tal.Till skillnad från alla andra så valde han att göra det på engelska.Trevligt tänkte jag att förstå vad nån säger! Det var trevligt vill säga ända tills jag hör honom kalla upp en väldigt speciell person som var oerhört glad över att få vara där idag!

Nämligen Madam Anna!

Jag trodde fan jag dog! Ha bad mig komma upp och hälsa på folket...på Luganda!

Flera hundra mäniskor tittade på mig och jag kunde ju gärna inte vägra gå upp! Men madam Anna var inte glad kan jag säga...

Att hälsa på någon på Luganda kan jag och jag gör det dagligen, men ni ska inte tro att jag klarade det just då.

2 ord kom ur munnen på mig....Hi och No,föga imponerande....

Sen ville han att jag skulle överlämna 2 gåvor till 2 olika människor,det klarade jag och så log jag inför alla som kom upp och ville fotografera den enda vita människan på hela stället....Inom mig slog hjärtat stenhårt!

 

Efter det var det dags att äta...även här var det plats för mig vid hedersgästen, men där tog min ork slut...

Jag tog min mat och gick och satte mig med brassbandet i ett sunkigt klassrum och med ens var jag lycklig igen!

 

                  

                                                                           Anna