Gång på gång slås jag av hur mitt arbete som personlig assistent går hand i hand med det livet som jag har vid sidan om mitt vanliga. Behövande men så fulla av liv.Jag trodde jag var den som visste istället lär dom mig nya saker varje dag.

Jag trodde aldrig att jag skulle få lära mig så mycket som jag gör just nu.

Jag var ju trygg och bekväm med allt.Livet,jobbet och med mig själv.Helt plötsligt kastas allt omkull och det enda man har kvar har är den man är.Men jag märker att om man bara är just sig själv så har livet en tendens att lösa sig ändå.

Jag vaknar upp varje dag och jag vet aldrig hur en dag på mitt jobb ser ut,faktiskt känns det inte ens som ett jobb...

Allting styrs av hur det känns för honom just idag och min uppgift är att förstå det.

Förstår jag,har vi en bra dag, förstår jag inte har vi en dålig dag.Jag förundras över hans tålamod med mig och fastän han inte har några ord så kommunicerar vi hela tiden.

I Uganda saknar vi också förmågan att prata med vissa barn,men även där kommunicerar vi,vi gör det bara med hjärtat istället....