Än idag tror en del tror att jag är ensam i vårt projekt...Jag vill aldrig nånsin att nån ska tro det för jag är inte det.

Vi är två.Jennie har en precis lika stor del som jag har i våra barn i Afrika,den enda skillnaden är att jag skriver mer här på bloggen.Det jag skriver måste komma ur min synvinkel för det är allt jag vet.Jennies innersta känslor dom är bara hennes,så har hon valt att ha det.Jag måste få ur mig mina,för jag går sönder annars.

Känslan vi har för barnen och för Eddie den känslan delar vi och den är precis lika stark.

Jag och Jennie är varandras totala motsatser, ändå tror jag faktiskt inte att jag hade klarat mig utan henne.

Dom senaste månaderna har hon funnits där vid min sida närsomhelst som jag har behövt.Hon säger inte alltid mycket men hon lyssnar. Hon får mig att stå rak i ryggen fast jag helst av allt bara vill gömma mig.

Hon får mig att våga tro på att allting kommer att bli bra igen när jag tvekar på det.

Hon har vant sig vid mina spontanresor ner till Uganda och fastän jag vet att hon inget hellre vill än att åka hon med så är hon ändå alltid glad för min skull när jag ger mig iväg. Hon har vant sig vid att jag ibland säger saker utan att tänka först även om just den biten, till mitt försvar,har blivit väldigt mycket bättre.Hon har vant sig vid att jag tänker för mycket, men hon är ändå kvar. Ensam är inte stark, men tillsammans så är vi det.

Tack för att du är du.

Anna