Vi pratar om det min mamma och jag,det där om att man känner sig hemma nånstans där man inte borde göra det.

Idag skriver en av mina facebookvänner detsamma.Att platser som är borta kan kännas som hemma.

Min tro är utan tvekan att det här livet vi lever nu inte är det enda livet vi levt.Varför skulle det vara det?

Det finns ingen logik i att en plats man aldrig tidigare besökt kan kännas så självklar om man inte tidigare levt där.

Alla får tro vad dom vill men jag tror så här.

 

Det finns så mycket i Uganda som är olikt vårt land,saker som är svåra att förstå eller svåra att lära sig.Men ändå så känns det inte jobbigt,det känns bara naturligt att jag ska göra det.Äta med händerna sittandes på golvet,tvätta mig i en balja,åka bodaboda och bara känna att jag lever fullständigt.

Hemma är hemma,men borta kan också vara det.