För några år sedan,när vi fortfarande var ganska nya i vårt arbete med Bristol men ändå väl etablerade i det, så minns jag att jag gick igenom en ganska lång period där jag tyckte att det var väldigt jobbigt att lyssna på andra människors, i mina ögon, bagatellartade problem. Allra värst var det om dom inte alls kunde lyssna eller ta till sig det som vi jobbade för tillbaka..Jag tyckte att det gnälldes för mycket om onödiga saker och jag kunde helt enkelt inte lyssna på det. Jag hörde ju såklart vad som sas, men jag kunde inte sätta mig in i problemet.

Jag tyckte inte om den sidan hos mig men jag visste inte vad jag skulle göra åt det,det var så jag kände.

 

 

Till viss del så finns det här tänket kvar hos mig men inte alls som förut och främst så rör det mina egna tankar och vad jag väljer att se som problem i mitt eget liv. Jag gnäller nog en del över att vissa saker inte blev som jag hade tänkt mig,men jag tycker inte att all världens skit vilar över mig för det. Det finns vissa saker som inte blev så bra,men det finns 1000 andra saker som är jättebra!

Ibland säger jag saker som är mindre lyckade men jag kanske också har sagt nåt som påverkat nån annan på ett bra sätt?

 

 

Jag har landat i min känsla av att alla måste få göra det som den vill,på sitt sätt och känna det den känner.

Det är okej att jag inte alltid ser det problemet som dom tycker att dom har,jag kan lyssna iallafall och framför allt så är det inte längre viktigt för mig att berätta om Bristol för dom som inte vill höra om det.

Jag vill inte omvända nån längre eller tvinga nån att se nåt den inte vill se.

Tro på det ni vill och tro på det ni känner så gör jag det med.Det är okej att vara olika.