En liten kille som blivit stor...

Förra året så var vi i Kiwangala Sam och jag och även i Sams hemby Kooki.Jag älskar att vara där.Jag kan inte riktigt säga varför men lugnet där gör nåt med mig.

När vi är där så bor vi på Sams farbror Mr Ssendeges kontor. Det funkar jättebra och det är mysigt på nåt konstigt vis.

Förra året träffade jag en kvinna där som jobbade för Sams farbror,Pauline. Hon var gravid och hon skulle inom några veckor föda ett barn.Hon var 25 år,hon var rädd och hon var ensam.Barnets pappa hade blivit ihjälskjuten 1 månad innan jag träffade henne första gången. Vi lämnade henne med en enorm mage några dagar senare.

 

Efter ytterligare ett par dagar fick vi beskedet att hon fött en frisk liten pojke.

Några veckor senare så återvände vi till Kiwangala för att hämta Sams lillebror  till Bristol och vi fick då träffa den lille killen.Det var svårt att slita sig och han sov i min famn många timmar.Vi hade köpt med oss lite nya kläder och filtar till den lille,och det var en tacksam mamma vi mötte.

 

 

Nu när jag var nere åkte vi till Kiwangala igen för att hälsa på Sams familj och det var inte en bebis jag mötte längre...

Lille Frank hade vuxit... Det var en sliten mamma som berättade om alla tankar hon haft sedan hennes son fötts,hur vansinnigt ensam hon kände sig  och hur hennes son var allt hon hade.

Gåvorna jag och Sam hade haft med oss var de enda hon nånsin hade fått och jag var glad när jag hade ytterligare en laddning kläder och en liten leksak med mig till den lille mannen.Mammans tacksamhet gick att ta på.

 

En liten rädd kille till att börja med övergick snart till en trygg en som lugnt somnade i min famn och jag kände hur min kärlek strömmade till den lilla varelsen.Starten på hans liv har varit allt annat än enkel.Han kommer att gå en tuff framtid till mötes men utan att han vet om det så kommer det alltid att finnas nån långt borta som tänker på honom...nån som önskar honom all lycka och som kommer att följa honom om än på lite avstånd...

 

 

 

 

 

 

Vilken sötnos! :)

En tapper mamma med sin super fina son!
Tänk vad ett engagemang i någon kan betyda, för såväl den personen som för en själv.
Trots orättvisor och svårigheter och kanske ibland en känsla av hopplöshet, så är det den lilla människans insats för ngn annan som ger hopp tycker jag. Det där att en människa faktiskt kan göra världens skillnad för en annan människa, ingen kan rädda alla men alla kan vi göra skillnad för ngn. Såväl hemma som ute i världen.
Ni gör skillnad för många dock:-)
Kram Anna