Ibland kan jag känna ett dåligt samvete över att mitt liv blev såhär.Att jag lät Uganda och människorna på Bristol bli en så stor del av mitt liv.Jag vet att det känslomässigt hade varit så mycket enklare utan dem.Att aldrig riktigt känna att man är på rätt plats är inte alltid så lätt som man kan tro.Det är inte heller så lätt att göra det här ogjort.

 

 

För att kunna åka så som vi gör så krävs det uppoffringar.Det handlar inte bara om att spara ihop 7000 kronor till en flygbiljett,vi ska bo och äta också.Sen ska vi vara borta från våra ordinarie arbeten och kunna förlora den inkomsten med.Sen ska vi få ihop det för övrig familj som man faktiskt också lämnar. 

Jag klagar inte,absolut inte för då hade jag inte stått inför min tionde resa nu,vad jag säger är att för att man ska kunna ge sig iväg så krävs det mycket av en under hela året,inte bara under den tiden man faktiskt är borta.

Just därför hade det varit skönt att ibland bara släppa allt och bara göra det som faller en in utan en tanke på vad som händer om man gör det. Gör jag detta nu kan jag inte åka till Uganda till våren exempelvis....Mitt hjärta vill dit,det vet jag ju redan och då måste jag prioritera hela tiden.Det är inte så lätt för andra att förstå det valet kanske men å andra sidan är ju det valet mitt och ingen annan måste förstå det egentligen....

 

 

Jag känner att den välbekanta resebubblan är på väg att omsluta mig.Sämsta tänkbara tillfället.Den trubbar av mig litegrann och gör mig lite disträ istället för att jag är 100 procent fokuserad.Jag hoppas att jag kan mota bubblan lite till så att vi på enklast möjliga sätt får till allt som vi behöver göra innan vi ger oss iväg om 35 dagar.

Jennie och jag tillsammans den här gången och det gör mig så vansinnigt lycklig.