När man som i mitt fall nu rör mig ganska så mycket också utanför vägen mellan hotellet och Bristol och möter mycket andra människor också som inte har med Bristol att göra så känner jag mig trygg i Uganda.Jag är aldrig rädd och jag är aldrig ensam.Men det finns en sak som följer med genom att vi lär oss mer om landet Uganda och det är svårigheten att lita på människorna vi möter.

 

 

Vem tycker om oss för att vi är vi? Vem säger saker som dom tror att vi vill höra? Vem vill vara vänner med oss för att vi är vita och i deras ögon oerhört förmögna?

Oftast så känner man i magen vilka som är vilka men ibland är det svårt att avgöra och det gör att man ibland blir lite osäker och hellre stänger till litegrann än att öppnar upp sig,förut gjorde man precis tvärtom.

 

Det är ju trots allt så att har man ingenting och man får chansen att få vita vänner så gör man allt,även om det oftast görs på alldeles fel sätt för att just dom vännerna ska stanna.

Vänner vill man ju ska tycka om en för den man är och inte för nån man borde vara,eller nån dom tror man är.