Nu börjar den lilla lilla oroskänslan komma krypande samtidigt som man hoppas så evinnerligt.

Efter ett lov så tappar vi nästa alltid barn.Föräldrar som väljer att hålla dem hemma istället för att skicka tillbaka dem.

Det är så hemskt att veta att alla inte kommer att vara där nästa gång vi kommer,och man undrar bara vilka det är som är borta den här gången. Alla 400 barn känner vi inte,det är ju bara att erkänna det så vissa utav dem märker vi inte ens saknas.Andra känner vi väldigt väl och dom lämnar ett stort tomrum efter sig.

Vi vet att det händer men vi vänjer oss inte för vi vet att det beslutet som tas över deras huvud kan vara ödesdigert för dem.

 

Utbildning är i fattiga länder den enda utvägen ifrån den fattigdomen dom föds in i. För att förstå hur fattiga familjer vi pratar om som rör sig på Bristol så kan vi säga att det finns bara 1 enda som hitintills även tagit sig igenom universitetet,1.

Eddie har haft hundratals och åter hundratals elever hos sig men det är så otrolligt svårt att klara av utbildningen rent kostnadsmässigt så det förblir en dröm för dom allra flesta,och det handlar inte om deras kunskap utan pengar som så ofta.

 

Vi håller alla tummar vi har och önskar att vi får se att varenda unge kommer tillbaka till Bristol när terminen drar igång,det vore en dröm.