Efter en natt med dålig sömn så vaknar jag efter några timmars slummer med känslan av att jag aldrig mer vill åka tillbaka till Uganda igen.Jag orkar inte mer.Jag orkar inte med fler avsked och känslor av att svika andra människor.

Min hjärna vet att vi inte sviker men mitt hjärta säger nåt helt annat.

Min hjärna vet också att innan dagen är slut så kommer den här känslan att vara borta och att jag visst kommer att åka till Uganda igen,såklart.

 

 

Det känns jobbigt att veta att antalet barn hela tiden ökar på Bristol och behovet av hjälp ökar med dem men att det fortfarande bara är jag och Jennie som står med det ansvaret härifrån. Det är svårt att veta att vad, och hur mycket vi än gör så finns det ett ännu större hål som vi ändå ska fylla.

Ibland vill man säga till Eddie att sluta att ta in nya barn men när man sen hör en historia om hur en pojke är plockad från ett liv på gatan och nu med Eddies hjälp är en välartad gosse som älskar sitt liv på Bristol då är man så otroligt tacksam att hans hjärta är så ofantligt stort som det faktiskt är.

Hur ska vi då kunna säga nej bara för att det gör ont i våra hjärtan?

 

 

Anna