Han kryper upp som att han aldrig någonsin varit i nån annans famn.Han kunde ha varit min egen.Han är tunn och han väger inget i mina armar.Jag hör hans andetag bli tyngre och han somnar.Hela jag fylls av en kärlek som är så otroligt svår att beskriva för jag vet inte varför jag känner den jag vet bara att jag gör det.

De två timmarna jag sitter med den lilla pojken sovandes hos mig ger mig så mycket kraft så känner han bara en del av den så är det nog.

Jag vill inte lämna honom ifrån mig för att han ger mig nåt med.

Jag sitter med en smutsigt barn i Nabweru i slummen i Uganda och det finns ingenting som får mig att vilja vara någon annanstans än just precis där.

 

 

                                                                              Anna