Vi har haft den här på bloggen innan men den kan inte spelas nog många gånger. Den har blivit Uganda för oss.

Den har blivit Bristol och vårt arbete för dess barn.

Det är ju precis så här vi känner...Hur ska vi nånsin kunna lämna dem? Vi har torkat så många tårar under åren som gått och vi vet att dom inte är slut än,varken på dem eller på oss.

Vem ska stå upp för dem om inte vi gör det?Och vilka vore vi om inte dom fanns?

 

 

                                                                                  Anna och Jennie