Jag tänker att det inte är riktigt klokt hur olika vi människor är. Vi är uppbyggda på samma sätt i stort men ändå är vi så otroligt olika.Tur är det såklart men ibland svårt också.För saker man säger kan såra utan att man kanske menade att göra det,för att man själv aldrig hade tagit åt sig utav det.Men det betyder ju faktiskt inte att just de där sagda orden kan rubba nån annans värld på ett sätt som är allt annat än bra.

Jag lovar tyst mig själv att bli mycket bättre på att inte säga saker högt innan jag tänkt igenom dem och också tänkt igenom hur dem kan tas emot. Det borde ju vara lika lätt att höja någon som att sänka densamme men på nåt vis verkar den vägen längre.

 

Barnen i Uganda är ett tydligt tecken på att det är det lilla som räknas.

Minns du mitt namn? Såklart jag gör Franck....det glömmer jag aldrig.

Det leendet som kommer i barnets ansikte över att vara ihågkommet glömmer man lika lite som namnet.

En klapp på en solvarm kind ger tusen klappar tillbaka och närhet som man inte trodde fanns.

Jag tänker att dom här barnen har hört och upplevt mer än vad jag kommer att göra under hela min livstid och då är jag inte på något vis förskonad från varken förluster av älskade människor eller andra svåra saker.Men likväl är jag så lyckligt lottad i livet. Och jag vet också numera att det finns så mycket lycka i det lilla.