Jag är nummer tre av tre i min syskonskara.Enda flickan och jag har haft en värdelös relation med min pappa.Han drogs med ett alkoholmissbruk i sitt liv och det gjorde att han inte var den föräldern som man ska vara för sina barn.Han satte aldrig oss först och han valde aldrig oss.Jag hade turen att mina föräldrar skildes när jag var tämligen liten och jag hade turen att ha en mamma som såg till vårt bästa alltid och inget annat.När jag var stor nog att själv välja så valde jag att säga ifrån och inte acceptera det sättet som han ville vara pappa på och han försvann ur mitt liv.Jag tyckte att det var skönt.

Till slut blev han sjuk och vi fick veta att han skulle dö.Han ringde upp mig då och han bad om förlåtelse för allt vad han gjort men också för allt som han inte gjort eller varit.Jag är inte den som har rätten att döma eller att inte förlåta, för mig handlade det om att avsluta, i det här fallet hans liv på ett sätt som gjorde att han fick lugn och ro.Det förtjänar alla.

Vi fick ett halvår.Han förklarade.Jag lyssnade.Jag förstod aldrig hans val men jag accepterade dem.

Sen dog han.Han fick ro och det fick jag också.

Jag har aldrig hatat honom.Inte direkt älskat honom heller iochförsig.Men han var med och gav mig livet.Jag har sidor av honom likväl som jag har sidor ifrån min mamma andra sidor är mina alldeles egna.Att vara en bra förälder är inget som kommer av sig själv oavsett var i världen man bor och få saker får man gratis här i livet.

Jag är tacksam att jag aldrig hatade,det hade gjort mer skada på mig än på honom och istället för att hata så lärde jag mig hurdan förälder jag själv aldrig ville bli.

Jag är långt långt ifrån en felfri människa och mamma.Jag har gjort mängder av fel och tagit lika många okloka beslut och jag kommer att göra det igen.Men jag älskar dem.Evinnerligt och utan förbehåll och jag skulle välja dem först och jag skulle välja dem om och om igen.Ibland är det så enkelt.

Anna