Jag intalar mig själv att kommer dom inte så gör dom inte det och då får det vara så.Jag tänker att jag inte ska bry mig om det för det försvinner barn hela tiden ifrån oss och det har det gjort under 10 års tid.Jag tänker att så länge jag inte vet att dom är döda eller nåt så kan jag iallafall tänka att allting är bra.

 

Men så kommer bilden och dom är tillbaka.Mitt hjärta slår ett extra slag när jag ser den lille pojken Kawalya och hans systrar.Dom är tillbaka och dom är tillsammans och jag vet att jag kommer att få träffa honom igen.

Alla de där barnen som så fullständigt gripigt tag i oss i både själ och hjärta.Utan dem hade hade vi aldrig varit kvar i Uganda,utan dem hade vi aldrig orkat hitta drivet att göra något alls. Olika barn som hittat in i våra hjärtan.

 

Barnen som inte alls är våra,men som vi älskar som om dom vore det.