Precis som sig bör såhär dagen innan ens ungar student så är vi nog tämligen lite småstressade både Jennie och jag.Man är överallt och ingenstans och det enda man vill är att ge sin unge en dag att minnas. Minns dom den inte är det å andra sidan inte vårt fel skulle jag tro...

Jag känner mig lite lipig idag.Mest skulle jag tro för att det är den sista som på nåt vis tar ett av de största kliven ut i livet.Han har kämpat och klarat det och nu kan han göra vad han vill.

Min sista unge.Min Elias.