Så står vi här nu med bara dagar kvar tills vi ska åka igen. Vi ska till Uganda och vi ska till Bristol.Våran skola.Den som har varit en så stor del av våra liv de senaste 11 åren.

Jag och Jennie och 5 ungdomar är det som utgör gruppen denna gången.En liten tajt grupp där det inte finns nån oro för att saker inte ska flyta på. Iockförsig har vi turen att våra grupper alltid gör det...vi har bra människor omkring oss alltid.

 

Jag stannar 2 veckor,de andra är där 1.Just nu undrar jag hur jag ens ska kunna lämna hemma en enda dag...de där två små barnbarnen jag har drar i hjärtat nåt alldeles vansinnigt och hur mycket jag än älskar att vara i Uganda så försvinner aldrig känslan av att jag aldrig är på rätt plats oavsett var jag än är.Konstigt det där. Vi är alla vana i familjen att jag är borta emellanåt och antagligen är det mest jag som blir blödig...ju äldre jag blir ju värre verkar känslan också bli.

 

5 av oss som reser nu har många ,många resor med oss i bagaget.1 gör sin andra resa och en av oss ska göra det allra första besöket på Bristol.Jag undrar stilla hur hennes tankar går just nu.Det är svårt att veta vad man kan förvänta sig av en sån här resa.Det liknar på nåt vis inget annat och fastän vi älskar att vara där så är varje människas egen upplevelse unik ändå.Men vi hoppas och tror att det kommer bli en fin resa också för henne.

 

Alla väskor är packade.Vi har ett par dagar kvar att jobba men sen,sen är det dags <3