Vi är inte ensamma i vårt arbete längre. Den känslan växer sig allt starkare.

Från att ha varit ganska få känns det nu som att vi leder en stor enad styrka...och alla med målet att hjälpa barnen på Bristol Academy till ett bättre liv.

Vårt samhälle ser och hjälper oss och varje dag får vi frågor om hur det går och när vi ska åka.

Någon kommer till jobbet och lämnar 500 kronor och säger att hon inte kan sluta att tänka på det vi gör, och att det känns helt rätt att lämna pengar till just våra barn.

En annan stoppar motvilligt ner en tia i bössan efter lite påtryckning, men efter att han hört att det är vi som åker ner med pengarna så går där snabbt i en tjuga till.

Vår tacksamhet känner inga gränser...Vi trodde aldrig det här!

Nya vänner som kommit via bloggen ansluter till vår skara av hjälpare, och även det känns fantastiskt!

Jag känner mig oerhört stolt över att få vara en del av den här historien och det här med att det är tillsammans som vi gör skillnad kunde inte vara mer sant, det är verkligen det!

Ensam är inte stark!

Idag har vi födelsedag i Uganda igen,

Mr Eddie Kisingiri fyller 39!

Ett sms ner nu på morgonen till Eddie med ett Grattis och en önskan om en bra dag, så kom snabbt ett svar tillbaka om att han fortfarande är väldigt ung! Undrar just om dom åldersnojjar i Uganda också....?! :)

 Förra året skrev jag det här på Eddies födelsedag.....I år nöjer jag mig med ett rungade:

Happy Birthday Eddie! You are one of the greatest!

Det finns människor i Uganda som gjort avtryck. Människor som oavsett vad som än händer aldrig kommer att lämna mitt minne eller för den delen mitt hjärta.

Ni som följt oss ett tag vet att Sam är en av dem.

Den här killen växer för varje dag i sitt sätt att vara.

Jag försöker hjälpa honom med det som jag kan, för att han ska kunna utvecklas och må bra, men jösses vad han hjälper mig tillbaka! Inte med samma saker, men på andra sätt.

Saker som jag uppskattar så oerhört mycket!

Igår till exempel så logga han in på facebook vid middags tid och skrev :

"Åh vad bra att du är här! Jag är på Bristol nu, vi ska träna med brassbandet. Men jag vill så gärna berätta för dig att Kalema,Jolly och Difas är tillbaka hos oss nu!

Dom längtar efter dig och tackar för att du kommer tillbaka."

Jag dör lite såklart och tårarna går inte heller att hejda. Jag bli så oerhört tacksam för att Sam har förstått vad det är som gör mig glad och vad som är viktigt för just mig. Att vi kan hjälpa varandra fast med olika saker, men som ändå får oss att må bra... Jag blir glad för att de mindre pojkarna minns oss, då har vi kanske ändå lyckats att göra en skillnad för dem.

Jag blir glad för att dom är tillbaka på Bristol för det innebär att de får gå i skolan lite till.

Men mest glad blir jag när jag inser att varken färg,ålder,nationalitet eller kön spelar någon som helst roll.

Är man vänner så är man, och man hjälps åt med det som man kan. Då blir det bra....

Det känns bättre idag. Jag vet att de här dagarna kommer som känns tunga och lite ledsna och speciellt kommer dom då det närmar sig en resa. Där emellan kan vi jobba på tämligen ostört och med en distans till det vi jobbar för. När vi ska dit ska allting omsättas till praktiken och det ska klaffa helst utan missöden.

Iallafall utan några större sådana....

Sällan sker ju livet utan oförutsedda händelser, det gör det inte heller i Uganda. Men då dom sker där ska vi lösa det på ett annat språk och med människor som har ett annat sätt än oss att se på saker och ting.

Det gör det svårare helt klart. Men problem är till för att lösas och jag vet att vi gör det om de uppstår.

Jag ska förövrigt inte starta en egen blogg om mitt liv, vilket ett par människor la som förslag :)

Kan hända att den skulle kunna bjuda på några roliga händelser från vårt jobb i korvalådan, för där händer mer kul än vad man kan tro att det ska hända i en korvkiosk i en liten by...Men för övrigt bjuder mitt liv inte på så mycket extragrejer....Jag tränar inte för jag är för lat, jag pysslar inte för att jag kan inte det, jag suger på att fotografera,mat lagar jag,men den är helt vanlig,städar gör jag när jag måste och tvättar gör jag jämt.....

Hur kul hade det vart  liksom?

Resten av bloggen hade antagligen handlat om Bristol iallafall för där lägger jag en hel del tid... så då kan jag lika gärna bara skriva här....

Men för all del undrar ni nåt över våra oglamorösa vanliga liv så ska vi väl kunna svara på det....

tex som att en Halv special kostar 47 kr, och ett Hamburgermål 65... sånt viktigt!

                                                               Tack för att ni finns!

                                                                          Anna

Ibland önskar jag så evinnerligt att jag hade en alldeles egen blogg om mitt vanliga liv istället för den här.

Då hade jag kunnat skriva om muffins, jobbiga tonåringar, älskade tonåringar trots det jobbiga, om mitt arbete i en korvkiosk i världens minsta by, nystädat hus och andra saker som händer i mitt  liv.

I det livet där inte varje beslut känns som ett avgörande. Där det inte känns som man axlar mer ansvar än vad man ibland orkar bära av rädsla för att misslyckas.

Jag vet att jag klarar av mina egna barn tillsammans med min man.

Det kommer att bli bra ungar av dom där, inte bättre än några andra men dom kommer att duga mer än väl.

Det som började som en "grej" att hjälpa en man i Afrika att bygga en skola växte till nåt vi aldrig hade kunnat ana. Ansvaret ökar och likaså rädslan att misslyckas, att inte göra det bra nog.

Känslan av att varje beslut kan vara fel, och att man sedan inte ska kunna lösa det.

Beslut vi tar för skolan i stort och beslut som vi tar för den enskilda människan.

Jag vill inte höra att vi gör det bra, det är inte därför jag skriver det... Ni berättar det för oss dagligen och det är det som ger energi att fortsätta, men då och då slår det emot en med full kraft att man inte ska vara tillräcklig, och då får man en jävligt usel dag.

En sån dag har jag idag.

Imorgon känns det antagligen bättre.

                                                                    Anna

Eddie fick som barn själv lära sig att spela instrument då han och hans syskon blev hjälpta av en holländsk präst, och Eddie visade sig vara en fena på just trumpet.

Det här har ju hängt kvar och skolan har sitt eget brassband. Dom är erkänt duktiga och spelar på totalt gehör. En oerhörd upplevelse att lyssna på och jag skulle kunna sitta i timtal.

Dom åker ut på olika functions och spelar och kan på så vis få in lite pengar till skolans omkostnader.

Ibland tycker jag att dom är lite slarviga i Uganda, så även på vår skola.... Dom ristar lite här och där, slänger skräpet där dom står ( det gör alla!) osv....

Men när vi kommer till instrumenten så är det annorlunda ska ni veta. Dom behandlas med respekt. Instrumenten är jättegamla och jätteslitna, men de är ändå så viktiga. Efter dom har spelat klart eller efter en träning så ställer dom sig på rad och alla går in och lämnar in instrumentet dom använt och det blir sedan inlåst i ett förråd, dit inte många har nyckel. Instrumenten lämnas inte vind för våg alltså.

Vi har fått många fantastiska minnen just då brassbandet spelat. Minnen som aldrig kommer att försvinna....

Vårt första möte med Bristol 2008 då vi spelades fram en kilometer från skolan, med vägen kantad av människor....tårarna rann och vi kunde inte annat än att känna en enorm lycka.

Vi har timmarna på trappen på Gamla Bristol då jag,Hampus och Jennie fick sitta i flera timmar och se dem öva...Eller då vi ser Eddie pila iväg över skolgården när brassbandet spelade på festen vi hade för barnen 2010 för att hämta en trumpet även han och marschera spelandes tillsammans med barnen...Det var stort. Det händer typ aldrig att han gör det.Jag ryser än idag då jag tänker på det.

Vi har även sista timmen innan avfärd från skolan 2012 då storkillarna spontant haffar sina instrument och spelar för oss när mörkret snabbt faller... Minnen som är svåra att förstå kanske men som sitter där djupt bevarade.

I musik finns oerhört mycket glädje och gemenskap och där är många på Bristol som inte kan nåt eller är någon i andras ögon, men spela, det kan dom och det kan ingen någonsin ta ifrån dem.

2008.... är bilderna där uppe ifrån.... sedan från 2010.

 

Världens sämsta bild men tagen vid ett unikt tillfälle...

2012....sista kvällen...även detta dåliga foton men med massa värme och massa lycka...

 

 

                                                                    Anna

Ofta tänker jag på vad som kommer att hända den dagen då vi inte längre finns kvar som stöttare på Bristol. Självklart så stöttar vi inte mer än att vi ska kunna försvinna från en dag till en annan, för hade vi gjort det så hade vi inte varit nån hjälp utan gjort mer illa...

Tanken är ju att Eddie alltid måste kunna klara sig själv och sin skola utan vår hjälp,vi vill bara göra det lite lättare....

Men den dagen då vi inte längre finns kvar där nere så har vi antagligen nån bra anledning till att vi inte kan det och jag hoppas då att vi kommer att känna oss nöjda med det vi har åstadkommit under den tid som varit.

Jag hoppas så evinnerligt att jag ska få se vår familjevän Kalema växa upp till en bra människa och att Sam ska få en alldeles egen familj med fru och barn, arbete och ett hem där han är lycklig, på riktigt.

Att jag kan finnas där för dem länge till, visserligen på avstånd men ändå nära och ända långt in i hjärtat....

Kalema....

Jag hoppas att lilla Gloria ska få bli vuxen, och att hennes liv inte ska sluta i förtid.

Att Kabwaama kan bli en att räkna med trots att han bara har en fot,och på grund av det faktiskt har oddsen emot sig. Att Derrick och Sharon ska ta sig igenom hela sin skolgång och få bli sedda för de underbara människorna som de är, och att Toney fortsätter att vara den lugne killen han visat oss.

Jag hoppas att vi ska kunna se tillbaka på vår tid i Uganda och tänka att det var värt allt slit, alla sömnlösa nätter, alla ord som skrevs, alla pengar som spenderades på våra resor och att jag ska kunna känna att vi har gjort skillnad, på riktigt!

För det är trots allt så att vi bor på samma jord allihopa, men våra världar är inte lika....

Våra förutsättningar skiljer sig på ett sätt som är allt annat än rättvist. Och än en gång tackar jag för turen jag haft att få ta del av en värld som har gjort mig till en bättre människa, och fast alla tror att det bara är vi som hjälper dem så är det så att dom hjälper oss precis lika mycket tillbaka, inte på samma sätt, men på ett annat och för det är jag tacksam varje dag.

 

 

                                                                       Anna

 

Ofta, ofta faller mina tankar tillbaka på den dagen på vår senaste resa när jag fick chansen att tillbringa en dag i Kawempe. Kawempe är Sam´s distrikt och jag var med där för att få se hur han bodde.Jag fick se Uganda på riktigt om än bara för en dag, men det var en fantastisk upplevelse. Dels för att det var så otroligt vackert därute i Kawempe, men också att få ta del av Sam´s vanliga liv. Jag gjorde också saker som jag aldrig trott jag skulle göra och det får en att växa som människa. Den dagen kan ni läsa om här...!

Sedan dess har Sam varit tvungen att flytta. Den delen av Kawempe han bodde i var inte säker nog, utan han bor nu på ett bättre ställe, men fortfarande i samma distrikt.

Tanken är att vi ska åka dit nu när vi kommer ner och få se var han bor.

Det känns som en viktig grej att veta, för ju mer man vet, desto bättre förstår man vad en annan människa går igenom och hur dom kan tänkas fungera. Och för mig är det viktigt att veta hur han tänker och hur han har det.

Vi hoppas också kunna få besöka Sam´s mormor och lillasyster där dom bor, om mormorn tycker att det känns okej vill säga!

Det kanske kan kännas lite udda och få huset stormat av vita människor....

                                                                    Anna

Nu är det verkligen på gång!

Denna resan som jag trodde skulle bli en ensamresa för mig är nu i full förberedelse tillsammans med Jennie.

Det känns oerhört bra och idag har vi börjat sortera upp det som vi ska ha med oss.

Vi har samlat allt hemma hos Jennie och högarna av saker växer.

Tankarna kretsar ganska mycket kring det här nu, men med ett betydligt större lugn inuti mig än inför förra resan.

Vi kommer inte att kunna klä 400 barn i nya kläder den här gången, men det får vara så.

En del får, och andra får inte och precis som vanligt så är inte livet alltid rättvist.

Det är det inte här, och det är det inte heller där. Tyvärr.

Vi kommer däremot att göra vårt yttersta för att göra det till en bra vistelse för oss alla ändå, där vår närvaro förhoppningsvis ska räcka för att ge en hel del glädje under den intensiva vecka som jag vet väntar oss. 

Vi kommer vara trötta,skitiga och slitna men vi kommer också att vara oerhört lyckliga och tacksamma över det som vi får vara med om, det vet jag.

En del saker saknas i vår packning och ytterligare en gång kommer vi nu att be om hjälp...

Vi skulle behöva ha med oss

• 15 par nya leggings  (inte nylon) i storlek 120-160 färg spelar ingen roll.
• Trosor  nya, i diverse storlekar från 110 och uppåt
• Kalsonger nya, i diverse storlekar från 110 och uppåt
• Byxor till killar, Måste inte var nya men hela och rena!
• Svarta skinnskor oavsett storlek

Tiden börjar bli knapp, vi är medvetna om det....men kan någon tänka sig att hjälpa oss med något av detta så vore vi oerhört tacksamma. Vi kan också ta emot pengar och inhandla det själva om ni bor lång ifrån oss men ändå vill hjälpa till....

Maila oss på [email protected]  så pratas vi vidare där om ni vill hjälpa!

I stort sett varje dag nu så slås vi av vilka fantastiska människor vi har i vår närhet. Vi som jobbat länge i det tysta och inte bett om så mycket, kom till läget där hjärtat var fullt och munnen tog vid.

Jennie hade hört det uttrycket nånstans och på oss stämmer det bra..

"När hjärtat är fullt, tar munnen vid....."

Vi bestämde oss för att sluta be om ursäkt för att vi behöver hjälp.

Hjälp att hjälpa de barn som vi fått så nära oss.

Vi har börjat fråga saker vi undrar, vi ber människor lägga ett par kronor i insamlingsbössorna vi har på vårt jobb, vi frågar om nån kanske kan hjälpa till att fixa nån grej vi behöver till ett bra pris osv...

Vi skäms helt enkelt inte längre för att fråga. Man kan inte få mer än ett nej!

Häromveckan kom min och Jennies frisör till jobbet tex....( ja, vi har samma....)

Jag frågade då henne vad en trimmer kostar att köpa här hemma.

En riktigt en som håller för alla klippningar dom gör....Dom var dyra fick jag till svar, typ 3000 kr!

Inte vad vi kan lägga på hårtrimmer direkt....dessutom behövde vi två....

Men hon sa att kan prata med nån leverantör och se om dom kan göra en bra deal.

Idag satt jag och Jennie på förmiddagen med förberedelser inför vår resa, då det ringde.

Jag svarade och fick ett Hej i örat, och "Nu  har jag två hårtrimmrar här till er som ni kan ta med er ner till Uganda, det kostar inget!"

Vi dör ju en smula!

Dels för att vi inser att vi kan spara in en herrans massa pengar och lägga det på nåt annat dom så väl behöver, men allra allra mest så blir vi glada och oerhört lyckliga att  någon vill lägga sin egna privata tid och hjälpa oss med något. fastän det var tusen gånger mer än det vi bad om!

Helt galet och alldeles, alldeles underbart!

Vi har stött på några såna här människor nu det sista....det värmer ska ni veta! Så jäkla mycket!

                                                                 Anna

Hur ska man kunna förklara för någon som inte har något,eller som inte äter sig mätt varje dag, och som får slita varenda minut av sitt liv att Sverige inte är så fantastiskt som dom tror?

Att Sverige också har brister och att det kan vara svårt att bli accepterad för den man är.

Att dom allra flesta inte ens tänker på vilken tur vi haft som hamnat här.

Hur ska man förklara att räddningen inte finns i vårt land utan att dom har det bättre hos sig trots fattigdom,hunger och evigt slit?

Att säga det är inte svårt, inte alls.

Men att få dem att förstå det, det är värre.

För att  i jämförelse, och på ytan så har ju vi i sverige det oändligt mycket bättre och lättare än folket i Uganda...men jag undrar hur det står till egentligen för oss här.

Många gånger möter man ett bredare leende där, mer tacksamhet över det lilla i livet och mer lycka helt enkelt.

Här har vi också lycka....men många gånger mer matriell än äkta.

Men hur ska jag förklara det....

                                                                                        Anna

Att det skulle bli nåt så här stort av en resa till Afrika trodde nog ingen av oss. Vi skulle dit en gång och det kändes både stort och som ett oerhört äventyr! Men tanken att det skulle bli nåt mer utav det fanns där inte då.

Kvällen då vi tog farväl av våra nyfunna vänner efter vår gemensamma barbeque på vårt hotellområde var allt annat än lättsam. Tårarna rann och jag hade en stark känsla av att det här var första och sista gången som vi skulle se dem. Ödet ville annorlunda som tur var och historien om Bristol kan rulla på som en naturlig del av vårt liv.

Numera pratar vi dagligen med människor om det vi gör i Uganda. Dom frågar hur det går, undrar hur man bäst kan hjälpa till eller kanske något annat.

En del kommer med egna ideér om vad man kan göra som några nära vänner till min familj precis gjort...

Deras idé ser ut som såhär....

Varje gång man är hembjudna till någon så vill man såklart ha något med sig! Det känns ju bäst så...

Inte sällan slutar det med en tur till blomsteraffären där en blomma inhandlas.

Blommor idag är ingen billig historia och det kan lätt sluta med att man kommer ut från affären med en bukett för både 2 och 300 kronor.

Alldeles säkert jättefin och den gör säkert värden glad också. Men ofta har man ju fixat till en fin dukning och fina blommor tills gästerna kommer och man har allredan ganska iordning....

Så från och med nu kommer dom att ta de pengarna som dom tänkt att lägga på blommor till värdparet och stoppa det i kuvert istället. Sen har vi fått göra iordning ett papper där vi kort beskriver vart dom valt att istället skänka sina pengar..... Vid året slut kommer vi sedan att få de pengarna och skänka dom ner till Bristol!

Ideén tycker vi såklart är helt fantastisk, och det är inte bara för att det i år hamnar hos våra barn, utan själva grejen är så himla bra tycker jag! Nästa år kommer de pengarna att tillfalla ett barnhem i Thailand kanske.... Huvudsaken är att man vill vara med och göra en skillnad, sen vart pengarna hamnar är inte lika viktigt, även om vi såklart är supertacksamma att dom hamnar just hos våra barn....det måste jag ju erkänna!

Vi är ute och föreläser litegrann om det vi gör när nån ber oss om det. Vi är inga vana föreläsare och vi gör det hellre än bra...Men vi pratar direkt från hjärtat och vi kompletterar varandra bra.

I måndags var jag iväg och pratade inför en personalgrupp på en förskola och igår hade jag och Jennie en föreläsning inför Lions i vår stad Varberg.

Jag som alltid är sjukligt nervös hade en jobbig stund innan Jennie kom för att hämta mig....När hon sen kommer visar det sig att hon var lika nervös hon, vilket hon aldrig är!

Nåväl....Lite pepp till varandra och ett bra gäng med människor gjorde det hela till en lyckad tillställning.

Det kändes okej för oss, och vi hoppas såklart att dom är nöjda med! 

Det hela resulterade skänkta pengar till Bristol att ta med nu när vi åker.

Välkommet såklart och en behagligt skön summa att fylla hål med nere i Uganda.... :)

Så, stort Tack Lions för det!

Önskar så att alla förstod vilken lättnad det är när hjälpen kommer...

Det ger oss utrymme att andas lite samtidigt som det ökar våra möjligheter att hjälpa till när vi kommer ner.

Vi har inga krav på oss egentligen mer än de kraven vi själva sätter på oss, men det är ju oftast dom högsta iockförsig...

Vi vill förändra, förbättra och förgylla när vi kommer dit och utan all den hjälpen vi får så kan vi inte det.

Därför så är vi så oerhört tacksamma när människor vill vara med och göra det. Jag hoppas att ni känner att ni är med och gör skillnad.... för det gör ni verkligen, hur mycket som helst!

Den första resan skrev jag egentligen för att föräldrarna till de barn vi hade med oss skulle kunna få den för att på så vis kanske förstå vad deras barn varit med om. Barn glömmer ju så lätt och om man inte vet vad någon gjort, eller varit med om,så är det inte heller lätt att ställa de rätta frågorna.

Dagboken från den resan blev ett bra sätt att komma ihåg även för mig och därför bestämde jag mig för att skriva under 2010 resan också.Den boken skrevs dock bara för mig själv, för att jag aldrig ska glömma vad vi gjort eller vad jag kände vid just det tillfället. Då jag tittade i den strax före resan 2012 så insåg jag att böckerna kändes oerhört värdefulla för mig... Det blev ytterligare en dagbok.

Inför denna resan som vi nu har framför oss har jag hela tiden tänkt att jag inte behöver skriva, utan det kommer jag ju ändå att ha i bloggen. Men igår tittade jag i mina böcker igen och jag insåg att det finns ingenting som kan ersätta de egna handskrivna orden då de just har hänt.

Var gång jag läser det jag skrivit så känner jag känslan igen.

Jag ser när jag somnat till, för då är det långa spår av bläck i boken.

Jag ser vilken dag jag gav bort min 400 kronors ballograf bläckpenna till Muteesa för att jag slarvat bort hans penna för 80 öre...för då har bläcket helt plötsligt fått en annan färg dagen efter.

Jag kan också läsa hur mina känslor hoppar från hopplöshet till total glädje kanske under samma dag.

Jag kan läsa hur jag längtat efter mina egna barn och min mans trygga famn och jag kan läsa hur lycklig och oerhört tacksam jag är för att få vara där, i Uganda och bland alla barnen på Bristol...

Det är klart att jag måste skriva igen...Jag vill aldrig någonsin glömma.

Bilderna är klickbara...

 

 

                                                                 Anna

 

 

 

 

Ju äldre man blir ju mer inser man hur viktigt det är med vänner. Det visste man väl innan också men nu vill man helst bara omge sig med människor som man tycker riktigt mycket om.

Sådana som ger energi istället för att ta den och sådana som tycker om en fastän man inte är sådär perfekt hela tiden. Jag och Jennie är nära vänner och det är en ära att få dela det här med just henne.

Vi har också vårt gemensamma tjejgäng som ger oss massvis med energi och vi har funnits med i varandras liv i snart 16 år tror jag... Vi har hunnit med mycket olika livsgrejer såsom barnafödande, skilsmässor,giftermål,resor,tonårstrots och allt annat som kallas livet.

En träff innan vi ger oss iväg på vår resa nu känns som en självklarhet... för lite energipåfyllnad.

Min mamma är också numera en nära vän,fastän hon är just min mamma. Det finns ingen som förstår så lätt som hon gör, och det finns ingen som har ett större hjärta än henne heller (i min värld vill säga).

Mamma vill resa med ner till Uganda bara för att hon ska förstå vad det är jag känner och vad jag går igenom när vi är där. Vem gör nåt sånt mer än en mamma?

Att vi inte heller väljer våra vänner är för mig helt klart. Jag hade aldrig valt att ha vänner i Uganda om jag hade fått välja. Jag tycker nämligen inte om att sakna människor. Jag föredrar att ha dem nära mig.

Men jag inser att man är vänner iallafall fastän man har avstånd emellan sig. Det är inte det som betyder nåt, det är vad man känner.

Detsamma gäller också det här med bloggen....Vi är oerhört förvånade att vi möter det vi gör härinne.

Människor som är helt okända men som ändå känns som vänner på nåt vis.

Människor som peppar när man behöver, hjälper till med det dom kan och bryr sig om vad vi valt att göra med en liten liten del av vårt liv,bredvid det alldeles vanliga livet vi lever med arbete,barn,man,hus,vardagsbekymmer och allt annat...

Det känns stort. Det gör verkligen det.

                                                                    Anna

Jag är egentligen på snäppet för blödig för att hålla på med det här...Jag borde hållt mig till att sälja korv och låtit det stanna där....

Men nu blev det inte så, vi hamnade i Uganda och jag funderar ofta på anledningen till det.

Är det nåt jag borde lära mig? Det har jag iockförsig redan gjort, massor tillochmed, eller ska jag lära någon annan något?

Jag funderar på varför livet blir som det blir.... Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Gör vi rätt? Kommer vi att nå alla våra mål och kommer vi att göra en skillnad som består?

Jag vet ju inte det...Det vet ju ingen. Men jag vet att vi gör, och har gjort, det som vi trott varit rätt. Vem vet egentligen vad som är det rätta i ett land som Uganda?  Ibland tror jag inte ens att Ugandierna vet själva vad som är bäst för dem....

Att ha Eddie där nere som en stöttepelare är otroligt skönt. Skolan är hans och han bestämmer själv över den. Vi är ju dock med och bestämmer och styr över de pengarna som vi lyckas samla in och vad vi handlar för dem. Men när man som nu står i groparna för packningen och inser att vi inte kommer att ha plats i väskorna för att ge alla 400 barn nya kläder så svider det till i hjärtat lite...Det brukar vi ju ha...

Vad ska dom känna nu? Blir dom ledsna? Tankarna spinner igång....

Då kan man dra ett sms ner till Eddie med en fråga om han tror att det kommer bli galet för barnen om inte alla får kläder....Och ett svar kommer tillbaka:

"Det är inga problem! Vi fixar till det utefter vad vi har. Oroa dig inte för det!"

Skönt....!

Skönt att han säger det, för att det lättar i mitt hjärta lite, och skönt för att jag vet att oavsett vad vi får med oss så kommer det troligtvis att bli ganska bra.Han vet att vi gör vårt bästa och det betyder mycket.

Jag förundras över den mannen,Eddie....39 år gammal.

Med en bakgrund som hade kunnat få vem som helst att vilja gå och gräva ner sig, så ansvarar han för över 400 barn...

Jag kan panika för att jag ansvarar för mina 3...

Visst, det är väl inte bara hans ansvar alla barnen men skolan är hans och han ska ändå hålla en viss standard på undervisningen och de 70 barnen som bor där ska ju ändå ha ett bra liv.

Undra hur man själv hade löst det utan pengar.....?

All respekt till Eddie säger jag.

Ett spretigt inlägg känner jag nu när jag läser igenom det....Men jag låter det vara, för på nåt vis visar det hur det känns inuti mig just nu.....lite spretigt och lite kluvet sådär.....

                                                                                  Anna

35 dagar kvar till avfärd.

Jag känner mig betydligt lugnare den här gången än tidigare. Rutinen gör väl sitt till, samtidigt så vet jag att det kommer att vara helt annorlunda iallafall. Vi reser med nya människor och  vi reser utan Victoria.

Vi kommer att ha sällskap på hotellet av Sam och Muteesa som kommer att bo med oss där som en extra säkerhetsåtgärd, samtidigt som det blir en ny upplevelse för dem.

Det enda som oroar lite är packningen...Vi vill ha med så mycket men vi är så begränsade av utrymmet, och det stör! Tusan....Vi hade ju lätt fått fram både skor och kläder till hela skolan om det var så men platsen gör det till en omöjlighet. 2 resväskor var får vi åka med....det är inte mycket.

Vår egen packning är minimal. Sist hade jag 4 kg egen packning inklusive vikten på ryggsäcken, resten av vikten på handbagaet innehöll saker till skolan.

Vi luktar inte hallonbuske därnere i Uganda och vi är långt ifrån rena...men vad gör väl det?

Vi har ett par föreläsningar att göra innan avfärd också, det är alltid kul om än lite nervöst.

Vi hoppas också såklart att vi ska få ytterligare lite hjälp till barnen i form av pengar så att vi kan göra en skillnad för dem nu när vi kommer. Vi har fått jättefin hjälp allaredan ,men hålen är många och dem är stora....

Alla dockor har blivit köpta och det känns fantastiskt bra! Nu väntar dom bara på sina namn och sen den långa resan till Uganda för att till sist få hamna i en famn som så väl behöver den.

Nu är det bara att höja blicken och köra, vi närmar oss med stormsteg!

Min egen minimala packning 2012. Inklusive de kläderna jag reste i. Man klarar sig på mindre än vad man tror!

Väskorna till barnen! Vi var 7 som reste senast... Packade på minsta gram enligt våran våg....Väl vid incheckning hade vi en viss övervikt iallafall, men Victoria löste det snyggt och vi slapp både betala eller packa om.

                                                                     Anna

Dom senaste gångerna vi varit i Uganda har vi bott på samma hotell.

Vi bor inne i Kampala men inte direkt i centrum utan i utkanten.

Det blir vår tredje gång på samma hotell och det känns tryggt.Dom är vana vid vita där och dom är supervänliga.

På samma gata som vi bor finns också en liten affär som innehåller allt vi behöver, typ vatten, coca cola, och pringles chips samt Mentos... såna där godisar på rulle ni vet?

Dom är lätta att stoppa i munnen om hungern sätter in under dagen. Vi äter aldrig något under dan då vi alltid befinner oss på skolan och deras mat skulle antagligen göra oss sjuka....Cola dricker vi för att hålla borta bakterier från magen och det brukar funka...  ( jag drack ingen cola senast, men så blev jag också sjuk)

Där finns också ett bageri, ett apotek, ett internetcafé, en indisk restaurang samt ett växlingskontor. Mitt emot ligger en jättefin Ugandisk hantverksmarknad.

Så vi har allt vi behöver på gångavstånd. Jättebra!

Restaurangen på hotellet har också helt okej mat ( med Ugandiska mått mätt!) Annars traskar vi gärna bort till ett ställe som heter Nandos där dom har riktigt god Pizza! God på riktigt alltså :)

Maten i Uganda är annars riktig usel....

Hotellet har också vattentoalett, vilket är ett stort plus. Det är också kaklat. På hotellet vi bodde 2008 så var det jordgolv på vår toa med lite cement i.... I duschen hängde elkablar... just det kändes sådär....

Nåväl, vi överlevde det men har valt att inte återvända dit.

Sängarna är ett kapitel för sig...likaså madrasserna. Dom är så urlegna så att i min säng nu senast så kunde jag inte röra mig åt nåt håll för hålan var så djup! :) Men myggnäten är hela och det känns viktigt!

Gropsängarna.... :)

Vi känner oss trygga på hotellet och det är viktigt för oss.

Det är då när vi kommer tillbaka dit som vi kan summera dagen som varit.

Gråta över nåt vi vi haft svårt att hantera. Planera inför nästkommande dag och sen som alltid då vi kommer ihop, skratta! Vi hade aldrig klarat oss utan det. För mitt i allt elände vi möter, så möter vi också ofantliga mängder med glädje! Hela känsloregistret ställs på sin spets under vistelsen där och man vet ibland inte vad man ska känna. Då är det förlösande med ett skratt till slut efter samtalen och efter tårarna.

Och när man är tillbaka på hotellet efter en lång dag på skolan tillsammans med vänner  som jobbar för samma sak som man själv och ett av sina egna älskade barn, och man får sitta där och dricka lite Cola och mula i sig lite chips och prata om allt fantastiskt som vi får vara med om, då gör det liksom inget att man är lite hungrig eller skiten för att vattnet i duschen var slut, eller att groparna i sängen är djupa som Grand Canyon, för just då är man ändå bara så lycklig som aldrig förr.

Våra dockor har blivit köpta... Än så länge har vi har en Edith,en Klara,en Sofia,en Tinkerbell och en Sunshine och vi har en Charlie. Ägaren till Charlie som dessutom fick tårarna att rinna på både Jennie och mig efter hennes inlägg om varför Charlie blev just en Charlie.

Vi vet att dockorna kommer att sprida glädje hos våra barn.

Dockorna som redan nu har en alldeles speciell plats i våra hjärtan just därför att vi mött så mycket tanke och känsla bakom dem. Döpta efter ett barn med en speciell historia,barnbarn eller en släkting man tyckt mycket om. Många funderingar på varför dockan ska heta just det den heter....Det gör oss oerhört glada!

Och nu när jag har dockorna här hos mig så blir dom med ens oerhört viktiga, det som från början var en liten lustig tanke växte till det viktigaste av allt under denna resan, att varje docka ska hamna i en famn som behöver den.

Annars pumpas vi just nu fulla av positivitet från folk runt omkring oss. Jag satt en stund men en vän till vår familj igår. Hon gav mig energi i massor för en lång tid framöver.

Hon betyder oerhört mycket för hela min familj och att just hon och hennes man finns med bak i ryggen på det vi gör, ger mig oerhörd styrka.

Vi blir också stärkta av de människorna som hjälper oss att sprida vårt arbete...

Via sina egna bloggar, facebook eller bara genom att berätta för någon att vi finns.

Stort tack för det!

                                                                    Anna

Jag tänker inte sticka under stol med att vi behöver hjälp. Hjälp till våra barn på Bristol Academy.

Barn som långt ifrån får vara de barn som dom förtjänar. Barn som lever för dagen och som sliter hårt för att ta sig någonstans i livet. Dom sätter sin tro till gud och hoppas och ber att det ska gå bra för dem.

Många av dem blir aldrig vuxna och det är vardag därnere. Vi har än inte förlorat nåt av de barnen vi lärt känna, men vi vet att det kommer att hända.

Vi åker tillbaka om mindre än 40 dagar nu. Vi har de dagarna på oss att få hjälp till barnen. Hjälp som kan innebära att fler barn får myggnät till sina sängar och på så vis slipper malaria, en filt att sova under, vaselin att smörja in huden med för att slippa torrsprickor,bindor till flickorna, hygienartiklar och kanske ett par skor till någon som så väl behöver det.

Jag vet att det är svårt att sätta sig in i situationen, men tänk tanken att det vore ditt eget barn?

Vad hade du gjort då?

Nu är det inte ditt barn, och det är inte heller mitt, men jag tycker att vi har råd att hjälpa till!

Kan ni avstå 2 buketter tulpaner så har vi myggnät till 2 barn. Kan man låta bli att köpa en ny kofta och istället skänka de pengarna så har vi en hjälp som är större än vad ni kan ana.

För mindre än 3000 kr har vi en vattenledning med rent vatten till barnen. Smutsigt vatten är källan till flest dödsfall och sjukdomar världen över.

Hade vi kunnat hade vi löst allting själva, men vi är bara helt vanliga människor vi med.

Vi har våra egna familjer och vi kämpar vi också för att få vardagen att gå runt. Vi klarar inte att lösa det här själva. Vi behöver hjälp.

Så snälla människor,vänner, familj och ni som läser här....

Hjälp oss att hjälpa barnen på Bristol. Varje krona räknas och gör skillnad!

Låt det inte stanna vid en tanke, eller ett "jag borde". Snälla......gör det istället.

Varje krona hamnar där det ska

Hos barnen på Bristol Academy i Kampala,Uganda.

669-2099

8388-1,4016762-9

Ni som bor nära oss kan också lämna kontanter.Lägg det i ett kuvert och lämna in på Korv Me mos.

                                                               Tack så länge!

                                                                        ♥

                                                        Anna, Jennie och Victoria

Nu börjar det faktiskt dra ihop sig och man börjar bli lite stressad över vissa saker.

Hade det varit en vanlig resa med familjen så hade inte känslan varit den här, men nu vill man så mycket!

Man vill att det ska bli ett bra besök för alla inblandande.

För Eddie, Jennie, Sam, mig, och våra egna barn såklart, men framför allt för de drygt 400 barnen som vi åker ner för att träffa.

Jag hade så gärna velat klona mig för att hinna se dem alla. Hinna sitta ner och prata med dem åtminstone en liten stund. Jag vet ju redan nu att det är en total omöjlighet, om vi så stannade i en månad så kan man inte se alla, men känslan är fortfarande att jag vill göra det....

Man blir också lite stressad av tanken att människor här hemma som bidrar med pengar eller annat, inte ska vara nöjda med det vi väljer att göra då vi är där. Att dom ska tycka att vi använder deras pengar till "fel" saker så att säga. Även om i stort sett alla överlåter det till oss att avgöra vad som ska köpas så vill man ändå göra nåt bra utav den hjälpen vi får.

Dom vakna timmarna på natten är också på väg att bli lite väl många då natten tydligen är min tid att fundera på saker som ska ske....

Jag hör själv att jag nojjar....

Vi gör så gott vi kan, mer kan vi inte göra. Innerst inne vet jag ju det.

All hjälp vi får till våra barn på Bristol värmer såklart hur mycket som helst och gör en så himla glad!

Alla som vill lyssna ger energi och varje fråga gör att man känner en stolthet över att vi får vara med om detta ändå ganska unika. Alltså....många håller ju på med hjälparbete på olika sätt så det är väl inte så unikt på sätt och vis, men det är ju inte något som alla ägnar sig åt....iallafall inte i vårt lilla samhälle.

Men iallafall så är hjälpen så välkommen och vi har som sagt jobbat länge i det tysta. Många i vår närhet har inte vetat att vi har hållt på med det här alls, en del har vetat men inte i vilken utsträckning...

Nu, helt plötsligt så är det som att folk börjat vakna till liv. Varje dag kommer frågor till nån utav oss vad man kan göra för att hjälpa. Folk frågar våra föräldrar hur det går och om vi behöver nåt...

Min mamma svarar:

"Jajjamen, dom behöver pengar!För då kan dom göra störst skillnad!"

Stackars mamma....hon är väl allra minst hjärntvättad vid det här laget...

Vad Jennies pappa svarar vågar jag inte ens tänka på för han skäms inte för nåt!

Men han har varit till stor hjälp för oss under åren som gått, mycket tack vare sin framåtanda!

Och det har min mamma också varit samt Victorias föräldrar som faktiskt dessutom varit där 2 gånger!

Våra föräldrar är bra stöttepelare när man tvivlar på att saker och ting ska ordna sig....

Överlag är det så att när de människorna som vi har nära oss ser vad vi gör så känns det riktigt bra.

Vänner till min mamma som aktivt jobbar för att göra skillnad, en annan kompis som väljer att ge pengar till våra barn istället för julklappar till föräldrar och svärföräldrar.

En gammal klasskompis som tror på oss och skänker en summa samt en moster som jobbar och pratar för oss för allt vad hon är värd, då blir man extra berörd, så är det bara..

Men all den hjälpen vi får nu är fantastisk! Och då menar jag inte bara pengar...utan ord vi får på vägen, kommentarer här på bloggen från okända människor som på nåt vis nästan ändå känns som vänner, fast i en annan värld och varma leenden från människor som äntligen börjar förstå att vi kan göra skillnad, om vi gör det tillsammans.

                                                                      Anna

Jag önskar så att alla människor någongång fått chansen att göra det som vi får göra.

För då skulle nog faktiskt världen se annorlunda ut.

Om man en enda gång fått hålla ett barn i sina armar som man vet inte har någon annan då håller man tills armarna går av.

Kommer det ett barn och kryper upp i famnen och somnar där på mindre än en minut då bryr man sig inte om att solen gassar en rakt i huvudet, eller att det lilla huvudet som man kör ner näsan i bara för att få känna lukten innehåller löss eller att barnet kanske bär på sjukdomar som vi inte har en aning om.

Kommer det ett barn och kör sin lilla hand i din, då försvinner all den tröttheten man känt en sekund tidigare och man orkar lite till.

Men hur ska man kunna förstå när man inte varit där? Jag förstod inte alls. Jag kunde inte och jag ville inte förstå. Nu vill jag inget hellre än att alla ska få veta vad som händer.

I världen men framför allt hos våra barn på Bristol.

Dom som ändå har haft turen att få komma till Eddie och hans skola.

Tur, fast ändå så långt borta från det enkla livet som varenda unge i världen förtjänar.

 

                                                                          Anna

Vi tar nu ett stadigt kliv in i 2013. Jag känner på mig att det kommer att bli ett bra år.

Vi går också in på år 5 av vårt liv med Eddie och barnen på Bristol Academy.

Det har inte varit 5 lika intensiva år som de senaste varit, men det är snart 5 år sedan vi träffade dem för första gången och mitt sätt att tänka så sakteliga började förändras,liksom Jennies och Victorias.

Det har varit, och är, en bergochdalbana utan dess like. Med mestadels uppförsbackar men nu känns det som att det ska kunna gå lite mer nerför.

Jag har blivit lite mer hårdhudad inför människors ovilja att se, och jag har lärt mig att inte lägga min energi på dem. Det är dom som är förlorare, inte vi.

Vi har fått människor med oss som vi aldrig trott och vi har fått hjälp från helt oanade håll.

Bloggen har gett mer än energi än vad jag trodde var möjligt och att vi nu, inte ens ett år sen senaste resan planerar vår återresa känns mer än bra.

Jag ser fram emot 2013, nu kör vi!

                                                                 Anna