Tofaayo! Oroa er inte....!
Jag kan vackert erkänna att jag inte landat i tanken att jag ska åka iväg över huvudtaget...
Att jag ska åka, har jag innerst inne vetat, men jag har inte vetat när, och jag har inte riktigt trott att jag skulle ge mig iväg ensam, och absolut inte så snabbt!
I min värld så är alltid Jennie vid sidan om och den här gången kommer hon inte att vara det.
En gång tidigare har jag varit i Uganda utan Jennie, men då hade jag ju annat sällskap med mig, men det är inte riktigt detsamma att uppleva detta utan henne.... Där nere är vi samma människa nästan.
Dom är övertygade om att vi är systrar och pratar man med någon därnerifrån så frågar dom vart Jennie är...nästan som att jag skulle ta fram henne ur bakfickan bara sådär! :)
Jag håller som bäst på att stålsätta mig för vidare kommentarer och undringar huruvida jag är alldeles galen som ger mig iväg ensam till ett land fullt med Afrikaner. ALLT kan ju hända och ALLT kommer att hända, bara för att jag reser själv!
Jag kan säga att jag hade vart mer orolig att åka till Norge ensam för där förstår jag inte alls vad dom säger....!
Jag är inte dummare än att jag förstår att det innebär mer risker att resa nånstans än att sitta hemma vid köksbordet, men jag vet också att faror finns precis överallt och hela tiden!
Jag kommer att vara rädd om mig och jag vet att det också är Eddie,Sam och Muteesas allra största prioritet.
Så glädjs med mig, jag kommer att var trygg!
Anna
Ibland går det fortare än vad man tänkt sig från första början!
Jag tror knappt på det själv, men det är sant.
Jag åker tillbaka till Uganda och till våra barn på Bristol Academy!
Jag gör nåt som inte skrämmer mig alls, men som ändå förvånar mig lite...
Jag reser dit ensam den här gången.
Jag reser för att jag vill, för att jag har lämnat en del av mitt hjärta där och för att jag längtar efter dem så jag nästan går sönder.
Jennie kan inte resa med nu, och det är såklart ett hårt slag för både henne och mig, men vi har våra liv här hemma och alltid passar det inte in att ge sig iväg, och så är det för Jennie nu. Jag vet att hon vill åka lika mycket som jag, men jag vet också att hon är oerhört glad för min skull, och hon kommer att vara med mig fast på ett annat sätt.
Jag reser den 6 oktober och jag kommer hem den 21e igen.
2 veckor borta från min egen familj, som jag kommer att längta ihjäl mig efter. Jag vet det.
Men jag måste också få utrymme att göra detta som jag så stark brinner för.Jag är inte jag annars och jag kommer inte att vara till någon fördel för någon då.
Jag ska bara försöka tänka bort det dåliga samvetet som ändå river i mig....men innerst inne vet jag att det inte går nån nöd på mina egna barn....dom har vart med om mycket och dom saknar egentligen ingenting.
Sam och Muteesa kommer att bo med mig på hotellet även denna gången.
Det är en trygghet för mig att ha dem där och jag är säkrare. Samtidigt som vi får värdefull tid tillsammans.
Ensam kan jag inte utföra allt det vi brukar göra då vi är på plats, man klarar inte det.
Väskorna är ju också kraftigt begränsade då bara en reser, så det kommer att bli en annorlunda resa den här gången...
Jag hoppas kunna få se lite mer av det vardagliga livet för våra barn.
Hur en dag i skolan ser ut för Derrick och Sharon tillexempel, eller hur det går till en dag när brassbandet ger sig iväg på en function.
Hur en kväll på Bristol ter sig innan det är dags för barnen att krypa i säng efter en lång dag.
Jag funderar på såna saker och jag behöver få veta....
Jag vill bara vara en del av dem under den korta tiden som jag är där, utan en massa måsten för att kanske lära mig att förstå lite,lite bättre vad dom går igenom.
Min biljett är köpt och om bara 68 dagar sätter jag mina fötter på Ugandisk mark igen och gudarna ska veta att jag har längtat...
Anna
Vi påverkas....
Fastän jag känner Jennie väldigt väl, och fast jag var med på samma resa som hon var så blir jag ändå oerhört tagen av hennes inlägg som hon skrev igår.
Jag delade inte den stunden hon hade med Brain utan jag såg bara Jennies fullständiga förtvivlan efter att hon fått historien levererad till sig. Och det spelar ingen roll att hon berättade det för mig i efterhand för jag hade ändå inte förstått vad hon kände innan jag fick läsa om det....
För precis så är det.... det spelar ingen roll att vi vistas på samma ställe, att vi ser samma saker eller får höra samma öden, vi tar dem ändå på olika sätt. Vi påverkas fast på olika vis Och inget sätt är rätt eller fel, det är bara så det är.
Vi har barn och ungdomar som påverkat Jennie som jag knappt minns ansiktet på och vice versa.
Andra har påverkat oss och sitter lika fast hårt i hjärtat på oss båda två.
Men som sagt.... ovsett hur väl vi än känner varandra så vet vi ändå inte helt och fullt vad som rör sig där inne när det gäller Uganda och barnen där, ibland vet vi inte ens själva vad vi känner, eller varför vi gör det.....
Lycka både i Sverige och i Uganda
På mitt och Annas jobb har vi två valt att ha sen semester. Även om jag faktiskt var ledig en vecka runt midsommar så känns det i hela kroppen att det nu är min tur att ha semester. En semester där vi bara ska vara. Vi bor ju så otroligt vackert här på västkusten så bara det vackra vädret kommer tillbaka så ska vi nog kunna göra lite utflykter. Anna ska jobba på en vecka till.
Som Anna berättade i går så var vi iväg, båda familjerna tillsammans och vi fick en alldeles perfekt kväll. Vi träffades hemma hos oss först och därefter tog vi oss med cykel ner till havet och besökte en restaurang. Det var alldeles vindstilla när vi cyklade hem till Anna senare på kvällen och vi sa nästan i mun på varandra vilken glädje att vara tillsammans och att alla, vuxna som ungdomar. hade möjlighet att vara med.
Detta är verkligen sådant som ger mig massor av energi!
Våra fem tillsammans. Fick nästan en klump i magen igår när jag såg hur stora dom blivit. VI har umgåtts flitigt under åren sedan Linnea var liten och min Amanda var nyfödd.Jag känner en sådan lycka över att se dom tillsammans...........
I morse så kom det ett meddelande på Facebook. Hi mom, stod det. Det var ifrån en kille som heter Brain. Brain har funnits med oss några år nu och han har varit väldigt hjälpsam vid våra besök och han har alltid liksom bara varit där. I år blev han väldigt synlig för mig och fungerade som en extra hand för oss när vi gjorde aktiviteter med barnen på skolan. Han bor inte på skolan och han har gått ur P7, men han har gått där så han känner alla på skolan.
Han så som dom andra kommer från ett väldigt fattigt hem och efter att ha gått färdigt på Bristol så fanns det inga pengar kvar att låta honom studera vidare. Han berättade för mig att han måste hjälpa till hemma istället och var glad att han kunde hjälpa sin pappa.
Sista kvällen på skolan när vi väntade på bussen och vi alla insåg att tiden kvar på skolan blev mindre och mindre så kom Brain fram till mig. Han frågade om han fick eskortera oss till flygplatsen. Jag svarade att det kan inte jag avgöra utan det är Mr Eddie som bestämmer det. Brain sprang iväg och kom tillbaka med ett stort leende, dom skulle göra plats för honom i bussen!!
Kort därefter byttes lyckan mot tårar. Brain började gråta hejdlöst och jag frågade vad som hade hänt. Han fick inte fram många ord men hans vän Wendy förklarade att han tyckte så mycket om oss och när jag frågade varför han inte fick gå iskolan mer som han så mycket tyckter om att göra, så brast det för honom......
Med mina tårar rinnande så gick jag till Eddie och frågade lite mer om Brain, var han kom ifrån, familjeförhållanden och om han var intresserad av skolan. Svaren jag fick tog jag med mig hem.
Brain följde med oss till flygplatsen och han kände nog att han var lite utvald när just han av alla fick följa med och säga hejdå till oss på flygplatsen.
När vi kom hem tog jag kontakt med Eddie och summan för att låta Brain gå ett år till i skolan var inte så stor så givetvis ville jag göra detta för denna duktiga och hjälpsamma kille. Efter ett tag så kom där ett otroligt fint meddelande på Facebook där man inte kunde ta miste på hans glädje. Det var inte helt smärtfritt att skicka pengar till en familj jag aldrig träffat och familjen var lite misstänksamma till en början men med Eddies hjälp så försvann frågetecknen och idag så studerar Brain flitigt och vi håller kontakt via Facebook.
Jag önskar han all lycka och idag berättade han att han satt vid sina skolböcker men att han bara tog en lite paus för att skicka ett hej till mig....
Jennie
( Ett riktigt dåligt kort på mig själv men det är Brain i Sverigetröjan ni ska titta på.....)
Faisal spelar tuba så det ryker!
Idag känns det som att det är svårt att veta vad jag ska skriva om... inlägget och känslan av det jag kunde få skriva igår toppar som ett av mina absolut skönaste inlägg under bloggens ganska korta historia.
Inte det mest välskrivna kanske, men just känslan var obeskrivbar!
Idag har jag av Sam fått veta att dom är iväg på en function, och den nya Tuban likaså :)
Turen att få spela på den idag föll på en kille som heter Faisal, så han är nog glad!
Förövrigt så laddar jag och Jennie för en restaurangkväll tillsammans med våra familjer.
Alla vill följa med vilket inte hör till vanligheterna numera med bara tonårsbarn, men ibland så passar det alla och man kan få till det. Supermysigt ska det bli i alla fall! Så.... nu ska jag gå och granna till mig lite.....det tar sin tid!
Ha en skön Lördag!
Anna
En lycka vi aldrig tidigare mött!
För ganska längesen (!) nu så drog vi med hjälp av våran fantastiske nyfunna bloggBristolVän
Åse igång ytterligare en insamling till förmån för våra älskade barn i Uganda. Målet var att kunna köpa några nya instrument till dem.
Det här var en insamling som startade oerhört trögt, och det kändes ganska länge som ett rejält misslyckande faktiskt, fastän vi lovat oss själva att vara nöjda med minsta lilla krona som kom in som kanske i alla fall kunnat vara till hjälp till åtminstone ett par nya cymbaler!
Vi satte slutdatumet för insamlingen till den 1 juni.....
Tiden rann iväg för oss och sedan för Eddie då mycket arbete har varit i görningen men nu är det gjort!
Nu ska ni veta att instrument i Uganda är oerhört dyrt, precis som i Sverige, men att det behövs nya instrument till brassbandet råder det inga som helst tvivel om så därför kändes ändå insamlingen ändå befogad, Och hör här....
Efter 3 veckor kunde vi räkna fram till 15.000 insamlade kronor till barnen! En svindlande summa i mina och Jennies öron! Pengar som kommit till största delen av våra bloggläsare men också från våra familjevänner och egna familjer.
15.000!
Förstår ni känslan?
Vi bestämde oss att inte skriva summan till Eddie utan vi ville se honom när vi sa det så vi hade ett Skypemöte med honom. Vi pratade lite allmänt först och sedan berättade vi att insamlingen var klar och vad summan hamnat på. Han tackade så mycket och tyckte att vi hade gjort ett jättebra jobb, men hans reaktion var inte riktigt sån som vi hade trott faktiskt. Vi vet att Ugandier inte visar sin glädje på samma vis som vi gör men det kändes det ändå lite konstigt.
Men vi tänkte inte så mycket mer på det och pengarna skickades ner....
Sedan kom det en reaktion som vi aldrig någonsin mött. Jag kan inte ens skriva det utan att tårarna rinner. Eddie är ALLTID oerhört tacksam för det vi gör och har gjort.
Men det har var nåt utöver det vanliga.... Hans svala sätt då vi meddelade summan handlade bara om rädsla för att nåt skulle ske innan pengarna var på plats hos honom. Man gläds inte i förskott för något, därför att alltför många gånger har man blivit sviken och utlovade saker hålls inte.
Jennie och jag jobbar inte så.... och självklart kom pengarna till honom och då som först kom hans totala glädje!
Vi önskar så att ni hade förstått vad vi tillsammans har gjort. För de insamlade pengarna kunde Eddie köpa en ny TUBA och en TROMBON. Det var det absolut mest akuta. Det känns kanske lite futtigt att "bara" kunna köpa 2 instrument, men då förstår ni hur omöjligt det hade varit för Eddie att själv köpa dem....
Hans mail till oss visar på en glädje som vi aldrig mött...Han skriver att han ALDRIG trodde att detta skulle kunna hända, att han skulle kunna få hjälp med nya instrument. Han kallade det ett historiskt ögonblick för Bristol, och bara det känns fantastiskt att få vara en del av.
Han skrev också att dom skulle samla alla barnen och visa upp de nya instrumenten och det gjorde dom också. Det hade varit total glädjefnatt på skolan! En ny tuba som såg ut som GULD.....!
Jösses vad jag och Jennie önskat att vi hade fått vara på plats och se det.....
Sedan kom fotona som fick oss att verkligen förstå storheten i det som vi tillsammans har gjort.
Glädjen i Eddies ögon och stoltheten... Jag ryser vid blotta tanken. Att jobba så hårt som han gör och sedan kunna få ge det här till barnen måste kännas helt otroligt för honom.
Så alla ni som har varit med och bidragit till det här..... från djupet av våra hjärtan
TUSEN, TUSEN TACK!
Vi vet inte vad vi mer kan säga, men vi hoppas att ni förstår ändå och känner vår oerhörda tacksamhet för att ni finns.... för oss,för Eddie och för barnen på Bristol Academy! TACK! ♥
Anna och Jennie
Fotografierna är både suddiga och annat men det känns lite oviktigt i sammanhanget.... :)
Det borde inte spela nån roll..
Jag har en orörd ledig dag innan det är dags för jobb ikväll. Jag hade tänkt mig en dag på stranden, men min bil och dotter vill åt ett helt annat håll och med ett nytt körkort så var det inte jag som vann just den diskussionen :)
Men jag inser att jag har tusen saker jag borde göra här hemma efter en alldeles för slapp inställning till både städ och tvätt men ändå sitter jag här. Mina tankar far iväg nån helt annanstans, inte helt oväntat till Uganda och till våra barn där. Jag funderar på vad dom gör, och hur dom mår och vad dom tänker på.... Alltid när något stort sker här hemma, som tex körkort,student, osv så tänker jag alltid ännu mer på dem. Skillnaden på våra barn och ungdomar och dem. Stoltheten och omsorgerna vi känner för våra barn här, som ibland tillockmed är för mycket för våra barns bästa, gentemot det liv dom möter.
Barnen på vår skola som ändå har haft tur,men alla dom andra barnen som vi också ser på Kampalas gator...En del höga på lim, rotandes i papperskorgar efter nåt att äta, eller med små skitiga trasiga framstäckta händer i hopp om att få nån krona... Dom som till och med ses ner på av sitt eget folk, precis så som vi här ser ner på dem som inte lyckas i vårt land...
Tänk om vi alla kunde förstå att ingen är bättre eller sämre än nån annan..alla borde vara lika värda och alla borde få ha ett bra liv, oavsett om du är rik och vit eller fattig och svart. Eller för den delen vit och fattig, eller svart och rik.
Det borde inte vara nån skillnad...men det är det.
Stolt!
Våran blogg handlar ju om barn i Uganda och sådana saker..... ibland blir vi lite personliga också när vi tycker att vi vill det!
Idag vill jag vara det och säga att jag är så himlans stolt och glad för att min dotter Linnéa idag fick sitt hett efterlängtade körkort!
Stor lycka på nära håll.
Grattis älskade unge! Kör försiktigt!
Anna
Det är skillnad
Varje dag har vi kontakt med någon nerifrån Uganda. Inte nödvändigtvis Eddie, men nån av storkillarna i alla fall. Det är skönt att få höra att allt är bra och man är liksom van vid de här små rapporteringarna.
Förra veckan satt vi med hjärtat halvt i halsgropen då en av våra killar,som inte bor på Bristol, inte hörde av sig som han brukar göra. Dag 1 och 2 kändes okej att inte höra nåt,dag 3 och 4 kändes inte alls bra.....Killen i fråga har inga bra hemförhållanden och oron slår till såklart.
När dag 4 var på väg att bli dag 5 fick vi sätta in det tunga artilleriet i form av Eddie för att försöka se om han kunde nå honom. Några timmar senare kom beskedet att han har haft problem med sitt nätverk, men han mår bra!
Här har vi en stor skillnad i våra länder. Dom är inte vana vid att ha någon som oroar sig för dem.
För dem är det inte så konstigt att utebli 4 dagar även om man sedan innan hört av sig varje dag sen i februari månad. Här gör vi inte så.Såklart finns det ju inget rätt eller fel i det här, men än en gång inser man vilka stora skillnader vi har i våra liv, men vi lär oss, och dom lär sig, varje dag.
Anna
Man minns
När man bloggar så får man ju vackert erkänna att det är hemskt kul om någon läser det man skriver.
En del säger att dom bara skriver för sin egen del, men det tror jag inte på, för då kan man likabra skriva i en vanlig dagbok hemma och inte publicera det för hela världen... Jag tror att om man bloggar så finns känslan där inne att man ändå vill att folk ska se, läsa och ännu bättre, kanske tillochmed beröras emellanåt.
Vad jag däremot håller med om är att det är fantastiskt roligt att ha allt dokumenterat! Jag själv hade aldrig kommit ihåg allt om inte jag skrivit ner det, men nu finns det där, för allt som är värt att minnas skriver man ju om.
Jag sitter ofta och läser om det vi skrivit och jag minns med värme. Allt ifrån små ögonblickshändelser som att ett jätteblygt barn vågat sig fram och lagt en hand på ens arm till större händelser som för alltid kommer att sitta djupt rotat i en. Allt finns här....Total glädje blandat med sorg, rädslan om att inte räcka till, lyckan över att ha kunnat genomgöra något hållbart och upptill allt detta som om det inte vore nog, så får man ta del av ytterligare en värld, bloggvärlden, som är med och hjälper en att växa genom att tro på oss och på det som vi gör....
Tusen Tack för att ni gör det....Vi är så tacksamma!
Kram!
Anna och Jennie
Hej....
Efter den galnaste arbetarhelgen i mannaminne så blir det lite tyst här idag...
Vi har gått om varandra på jobbet jag och Jennie och vi är tämligen slut både hon och jag.
Så vi vilar lite,så ses vi imorgon....Hoppas på en skön söndagskväll för er alla!
Jonah....
Kram!
Anna och Jennie
10 av hur många som helst....
Jag fullständigt avskyr att vara med på kort.... Jag blir alltid förtvivlat ful och ser aldrig liksom normal ut.
En del har ju värsta fotosmajlet och blir liksom alltid bra även om dom just simmat 3 kilometer i saltvatten.
Jennie blir alltid bra tex, och våran kompis Anki kan nog inte ens bli ful på ett kort.
Själv tillhör kategorin fotoförstörare....
Är det nån som blundar...... -Anna
Är det nån som sträcker ut tungan....-Anna
Nån som har en hand i håret....-Anna
Nån som drar ut trosorna ur baken....TADAAAAA!! -Anna......
Tröttsamt......
MEN.... på korten vi har från Uganda så ser jag nåt helt annat.
Där finns säkert 10 kort som jag är nöjd med där jag själv är med.
Jag ser glad ut på riktigt och jag försöker inte ens.Sen att det finns ytterligare 1000 kort som är mindre bra, det var ju en annan sak....
Detta är faktiskt ett utav mina absoluta favoritkort. Uganda 2008...Sista kvällen på hotellet med en barbeque, och Sam hade efter nästan 2 veckor vågat sig fram för att prata. Han kom med sin stol och satte sig och den där kvällen gick fort. Med usel engelska och en väldigt blyg kille så blev ändå en kväll som vi fortfarande bär med oss. Ibland fastnar folk i hjärtat från första stund, och man vet att dom är speciella, man vet bara inte varför , men det spelar ju faktiskt ingen roll......
Anna
Att få växa...
Förutom att få mina 3 barn är det här med Uganda det som fått mig att växa mest i livet.
Jag kan inte så mycket egentligen....alltså jag är inte bra på nåt speciellt. Jag är bara väldigt enkel...
24 år gammal hade jag fått alla mina 3 barn så jag vet inte så mycket annat än att vara just bara mamma.
Jag har också alltid varit hemma med dem och jobbat kvällstid då dagis inte var nåt för just oss.
Jag ville ta hand om barnen själv och det passade oss att ha det så.
Att vara hemmamamma har såklart påverkat mitt liv, men jag har alltid älskat det! Jag blev snabbt bekväm i mammarollen.
Däremot är det inte det bästa för självförtroendet att vara hemma så mycket som jag har varit.
Jag var aldrig bara Anna, därför visste jag till slut inte riktigt vem jag var längre,eller vad jag tyckte om att göra.
När så det här med Uganda kom in i vårt liv så hade jag aldrig förväntat mig att det var det här som skulle hända inuti mig. Jag växte...till en början oerhört långsamt, för att sedan öka på och hamna där vi är idag.
Hela jag känner mig lugnare och jag känner ingen stress att prestera med nån fancy karriär, eller att jag måste tjäna en massa pengar. Jag fick mina 3 egna fantastiska ungar och ett bra liv,samtidigt som jag får stå med det andra benet i ett annat land hos andra människor som hjälpt mig massor,utan att dom ens vet det...
Sån tur har inte alla. Men jag hade det.
Jag och Jennie på båttur på Nilen 2008. Unga och totalt ovetandes om allt vi skulle få lära oss!
Anna
Barn!
Ni anar inte känslan när man får se dem, fastän dom ser både lite sura och uttråkade ut, så är det ändå en grym känsla att veta att dom är där.....
Här har vi Wendy Sobya... Hon ser verkligen butter ut men är en ljuvlig tjej. Hon har varit lite småtrumpen de sista gångerna vi varit nere, men hon har gått från att vara ett barn till att vara en tonåring och det sker inte utan att det märks heller i Uganda. Nu på vår senaste resa så vek hon inte av från Jennies sida under dom sista dagarna, det i sig en stark känsla för oss...Wendy är ett av våra riktiga hjärtebarn,hon sitter där djupt.
Nanseera Sauda!Det här är en flicka som inte alls märks då vi är där.Man ser henne såklart men hon gör inget väsen av sig....
Difas Yakubu.... Svårt sjuk med något i njurarna för nåt år sedan och det var ovisst om han skulle komma tillbaka, men han gjorde det!
Till sist har vi Vanesa Nanteza.Jag tror faktiskt att det här är första gången jag ser henne utan ett gigantiskt leende på sina läppar! Hon är världns gladskit och man blir själv lycklig bara man ser henne. Hon är på Bristol tillsammans med sina syskon, där dom har sitt hem. Alla tycker om henne, det går liksom inte att inte göra det..
Anna
Man måste leva livet för att förstå det.
Alltsom oftast får vi höra:
-Förringa inte det ni gör!
-Det är ju hur stort som helst!
-Detta är ingenting som vem som helst gör! Osv Osv....
Nu senast jag fick höra det så fick det mig att tänka till lite för det kom från någon som jag tycker väldigt mycket om.
Gör jag det? Förringar jag verkligen det arbetet som vi gör?
Det slog mig då, att för mig är det inget arbete, och jag ser verkligen inte det vi gör som något stort eller märkvärdigt överhuvudtaget....
För mig är det som att jag är menad att göra detta, och var ligger det fantastiska i det?
En del är menade att bli psykologer,trädgårdsmästare, fotbollsproffs eller nåt annat och för mig var det det här.
I mina ögon inte bättre,finare,eller mer fantastiskt än nåt annat som en annan människa är menad att göra.
Jag skojar också ganska ofta om att jag är lite tjock och att jag "bara" jobbar i korvkiosk.
Men jag gör det, för att det är okej för mig att jag jobbar där, eller att jag är lite tjock.
Jag tycker om att jobba där, och hade jag lidit nåt alldeles över min vikt så är jag enveten nog att göra något åt den, men jag vill inte, för det är okej för mig just nu att se ut såhär,för jag mår bra.
För mig är det inte finare att jobba på ett kontor och tjäna massvis med pengar, än vad det är att jobba i en korvkiosk, eller i en kassa på ICA.
Har du inte har hjärtat på det rätta stället, så betyder en lång utbildning INGENTING i slutändan.
Du kan vara läkare, ingenjör eller lärare, med år bakom dig av studier, men ändå sakna en social kompetens som gör att du har totalt fel inställning till livet och till dina medmänniskor....
Livet kan man inte läsa sig till, det måste man leva för att förstå. Och lever, det är precis det jag gör just nu.
Anna
Helt plötsligt vet man att man kan orka hur mycket som helst!
Idag hade vi Skype möte med Eddie igen! Mest för att checka av att allt flyter på som det ska med alla arbeten, men också för att känna att vi finns här för varandra. Han visserligen ganska ensam därnere, men med oss i ryggen om än på håll. Likväl som han finns för oss, med alla frågor och funderingar vi har.
Bara att se hans ansikte och höra hans röst ger mig en enorm energi och jag tror att Jennie känner detsamma.
Jag ser honom och allt blir så verkligt. På nåt vis känns det ibland inte riktigt realistiskt när allt händer....
Det låter lite flummigt kanske, men ibland känns det som att allt är en dröm. Men när vi är där, eller när man ser Eddie så inser man att det är alldeles, alldeles sant allt som vi får vara med om och jag förstår vilken tur jag haft....
Att se det vackra..
Att skönheten ligger i betraktarens öga är ju vida känt och att det stämmer tvivlar jag inte på.
Jag tror inte många ser det jag ser då jag tittar på våra barn. Jennie såklart, men andra menar jag.
Jag ser aldrig att dom är smutsiga, att kläderna är trasiga,för små,eller för stora.
Att håret kanske är fullt av löss eller kroppen fullpumpad med malaria eller hiv.
Jag ser det inte och jag tänker det inte.
För när vi är där så finns det inget utrymme att vara rädd att något ska hända.
Mina ögon ser såklart allt det där jag beskriver,men dom bryr sig inte om det.
Dom ser bara det vackra i barnen.
Jag ser dem och förstår att många av dem aldrig kommer att bli hela. Dom har varit med om för mycket för att bli det.
Jag ser dem och önskar att vi iallafall ska klara några utav dem, och jag tror faktiskt att vi kommer att göra det.
Energipåfyllnad
Vilken härlig dag jag hade igår. Återigen så var familjen på vift och jag hade en dag i min ensamhet. Tråkigt att vara själv eller att göra dagen till en njutdag var alternativen, givetvis så valdes det sista alternativet.
Som Anna skrev i går så intog vi stranden med storm. Där var blåsigt men vi hittade en håla i vassen som vi fick några sköna avkopplande timmar i. Vi fick också tid till att gå igenom en del information och arbete kring projektet. På kvällen så kom Anna hem till mig och vi fick några härliga timmar i den ljumna kvällen med prat och skratt. Åh, vad jag älskar sommaren!!
I dag så vaknade jag så där otroligt tidigt, vilket känns lite typiskt då jag är ledig och hade tänkt mig en liten sovmorgon. Det är ju i och för sig väldigt skönt att komma upp itid och det är på morgonen som jag har energi till att göra alla måsten. Lite kontorsarbete var väl det som jag kände stod närmast till hands att sätta mig med. Det är en härlig livsresa vi gör, Anna och jag, men det är mycket praktist som ska fungera i denna icke självgående karusell.
Efter frukosten och innan kontorsgöromålen så tog jag en promenad med hundarna och jag tog faktiskt kameran med mig. Jag är ingen fotomänniska men jag tänkte visa er hur det ser ut där jag bor och var jag fyller på min energi.
Kontorsarbetet är nu avklarat och jag har en hel orörd dag framför mig. Önskar er alla en skön söndag!
Jennie
Här bor jag och min familj
Våra nyfinkna hästar Tappi & Dennis ville gärna vara med på bild.....
Alldeles vid vårt hus ligger den här härliga dammen där vi tillbringar många timmar
Man ska ha tur!
Ledig helg....solen skiner, inget jättesvårt val av aktivitet då man bor på västkusten bara 5 km från havet...:)
Några timmar på en filt och kroppen fylls av viktiga energier inför den ack så hemska vintern.
Jennie kommer också med mig så då får man påfyllt glädjedepåerna också på samma gång, skitbra!
Vi kommer inte att vara ensamna där idag, så det är bäst jag sticker..... stranden, nu kommer vi!
14 år och en stolt mamma!
Födelsedag igen här hemma hos oss!
Våran yngste kille Elias blir 14 år.... Vart tar åren vägen?
Han, våran lille tanige pojke som inte sov en hel natt förrän han var 5 år. Lillebror till 2 tålmodiga storasyskon.
Så lik sin pappa så att människor jag inte kände stoppade oss i affären då han var liten och sa att det där måste vara en son till Jimmy!
En så självklar mittpunkt i vår familj då han kom för att han ville vara där!
Nu, har han på bara en månad blivit lika lång som jag och han vill inte längre stå i fokus.
Kalas vägrar han att ha, men ett restaurangbesök kunde han gärna tänka sig.
Han får oss att skratta varenda dag med sina rappa kommentarer och sin sjuka humor.
Han har ett stort hjärta, och han tänker alltid ett litet steg längre.
Han är en fena på att hjälpa till i köket, men håller helst till på en innebandyplan.
Idag fyller han som sagt var 14... och jag, jag kunde inte vara mer stolt.
Anna
Favoriten!
Jag satt och tittade igenom bilderna igen och hittade den här killen.......!
Vår busschaufför då vi är i Uganda.
Han är inte den enda som kör oss, men han är den som kör oftast och han är utan tvekan den som kör absolut allra bäst! Lugnt och stilla fast ändå stensäkert,så säkert det nu är att köra i Uganda....
Namnet på han har jag inte en aning om men dom ropar "Master" till honom, så det får funka :)
Häromveckan körde jag min mamma till flygplatsen i Göteborg och det var mycket trafik på väg hem!
När jag väl landat i soffan hemma så pratade jag med en av storkillarna och jag berättade att jag varit iväg men att det tog lång tid att komma hem för det hade varit mycket trafik....
-Jag förstår, sa han....är det som här i Uganda då?
Hahhaha! Absolut inte på några villkorsvis ville jag säga, men jag nöjde mig med ett litet:
-Nja....det är lite värre i Uganda än här....vi har en hel del regler att följa.
-Jaha.....här kör alla bara som dom känner för....
-Jotack.....jag vet det....
Många gånger har vi fruktat för livet i Ugandas trafik... men med Master vid ratten så känns det i alla fall lite tryggare :)
Anna
Ljudet av 400 barn...
Jag satte mig ute i våra solstolar en stund innan jag skulle jobba igår. Luften stod helt stilla och det var riktigt, riktigt varmt. Jag slöt ögonen och på en sekund så var jag i Uganda... Värmen kändes nästan densamma, lite tryckande sådär...Jag insåg att sist jag satt i värmen just så var i februari ute på Bristol....
Skillnaden då och nu var ljudet av 400 barn....Och jag insåg att jag saknar det mer än vad jag själv förstår.
Här hemma finns det 3 tonåringar som förvisso hörs, tillochmed ganska mycket emellanåt, men inte i jämförelse med 400 barn. Där har man alltid en liten hand i sin, eller nån på ryggen, eller så hör man sitt namn ropas över skolgården.Man vinkar åt all håll och kanter till nån som inte vågar sig fram riktigt eller till nån nyfiken som befinner sig utanför Bristols grindar, men som ändå hört att det är Muzungus (vita) på besök på skolan.
Alla sinnena är vidöppna då man är där, för att man ska se, känna, höra och förstå vad det är vi ser och vad det är vi behöver göra...
Här hemma behövs inte det....här kan jag sjunka ner i stolen utan att någon varken ropar mitt namn eller kommer smygande med sin lilla hand.
Skönt kan tyckas.....och det är det, men ändå så saknar jag myllret av barnen och jag önskar så evinnerligt att jag snart får vara där igen....
Om att blogga....
Att blogga på sommaren är egentligen helt meningslöst.....jösses vad dött det är överallt!
Bra förvisso för man behöver verkligen ta vara på den lilla sol som vi får i det här landet och vara ute.
Så jag tycker att det är alldeles bra och alldeles sunt men samtidigt så skrämmer det mig att det blir så tyst...
För det vi jobbar för, bryr sig inte om att det är sommar, semester och sol i Sverige....
Dom har fortfarande sitt liv som ska rulla på, och det måste det göra året runt,det får aldrig stanna upp.
Jag vet att Eddie ensam är kapabel att klara varenda unge han har tagit på sig därnere.
Men det lilla vi kan göra hjälper honom och underlättar litegrann, men aldrig att han inte skulle klara sig och barnen utan hjälp.Att vi kan underlätta och göra skillnad är en sak, men slitet är Eddies, dag in och dag ut, år efter år.
Vi är fortfarande så nya i bloggvärlden att jag inte riktigt vågar lita på allt blir bättre till hösten när alla kryper upp i soffhörnet igen.... Att människor ska hitta tillbaka hit och till våra barns liv igen...
Tänk om det blir som förut att ingen vet att dom finns?
När Jennie läser det här så vet jag att hon kommer säga till mig att
" Anna, allt händer av en mening! Nu är det så här och då händer nåt annat istället."
Och jag vet också att det är så.....jag är bara så himmelens rädd att barnen ska tro att vi glömmer av dem och inte finns för dem längre....det är alldeles för många före oss som gjort det.
Anna
Vi finns....
Vi har fått lite hjälp igen....av
Gun :)
Hon har slängt in en ny liten ruta på högersidan....om att vi också finns på Facebook!
Gå jättegärna in där och gilla vår sida för på så vis kan vi få hjälp att sprida att barnen finns!
Och ju fler vi är som jobbar för dem ju större skillnad kan vi göra!
Så in och gilla Eddie och barnen på Bristol Academy, för en bättre framtid!
Kram!
Anna och Jennie
Äntligen!!!
Äntligen känns det som om sommaren har kommit till oss på västkusten, som vi har längtat. Det är svårt att sitta inne när solen lyser och man vet att det är jobb som väntar i kväll.
Halva familjen som är väldigt idrottsintresserade och är i väg i helgen. Martin är i småland på en stor orienteringsbudkavle och Amanda är med sin farmor och kusin och simmar vansbrosimmet.
I kväll ska jag jobba med Anna och det känns alltid lättare att ge sig iväg till jobbet när vi jobbar, då vi alltid har så oerhört roligt tillsammans.
Anna är duktig på att blogga om allt som händer våra barn på och runt skolan. Den riktiga känslan infinner sig bara inte hos mig idag så ni får hålla tillgodo med kort på hur dom fina skåpen, som nu finns i varje klassrum, kom till. I skåpen förvaras alla böcker och papper.
Hoppas ni har en riktigt skön solig dag!
Jennie
Först så räknas materialåtgången ut......
Där efter ska allt sågs till och börja monteras ihop
Det börjar ta sig......
Lite färg ska det också till för att skåpen ska hålla lite längre
Bättre humör och Function Day!
Idag tänker jag kliva ut ur kontoret.... Humöret är bättre och jag är inte längre en olägenhet för andra....kanske lite men jag är ingen direkt fara i alla fall! :)
Dessutom hade det vart dumt att stanna här eftersom det är min jobbarhelg...
En kort liten rapport här på morgonen ifrån Uganda säger att brassbandet är på plats för ytterligare en function!Glada barn och ungdomar som älskar dom här dagarna. Ungdomarna för att dom får hänga med sina vänner och barnen mest för att dom får hänga med ungdomarna...precis som här alltså!
Kenneth och Derrick från en function från ett tidigare tillfälle....
Dagarna ter sig ju ganska likt för människorna i fattiga länder, det finns ju inget utrymme att hitta på saker så som vi gör. Man slår liksom inte ihjäl ett par timmar med en shopping, eller ett restaurangbesök. Man kan inte heller dröna framför en dator en hel dag.... så många blir rstlösa helt enkelt och då är det såklart kul att få komma ut på dessa spelningarna. Får man dessutom göra det man älskar att göra så är det ju toppen!
Nähäpp....sälja korv var det ju jag skulle göra idag...
Er önskar jag en fin lördag!
kram Anna
Min värld snurrar!
Tur att jag tankades med mina vänner igår, för idag är jag mest förbannad...
Instängd på mitt kontor, för att förskona familjen från mitt risiga humör så river jag mitt alltför tidigt kommande gråa hår och tänker på vad vi kan göra för att lösa situationen för våra barn i Uganda.
Jag blir arg och oerhört frustrerad när människor inte gör det dom säger att dom ska göra.
Jag vill ruska tag i dem och få dem att förstå att vi inte har tid att vänta i all evinnerlighet.
Livet väntar inte... det rullar hela tiden!
Jag vill vara hemma och jag vill vara där. Jag vill ha mitt liv som det var men ändå absolut inte.
Jag vill kunna säga till Eddie: Tofaayo! Oroa dig inte! Vi löser det här. Men det kan jag inte. För jag vet inte det.
För några ynka tusenlappar i månaden hade flera hundra barn kunnat äta sig mätta varje dag.
Men ändå är vi inte kapabla att lösa det. Och det stör mig. Hade jag kunnat hade jag löst det själv....
Idag är min värld allt annat än stabil, men imorgon hoppas jag att den kommer att kännas som vanligt igen.
Och då.....då blir jag farlig.
Vänner betyder allt.
Utan vänner skulle livet inte vara lätt...
Jag och Jennie är varandras bästa vänner men vi har också några andra med oss som är våra absolut närmsta vänner. Under 16 år nu har vi delat allt och vad som än händer så vet jag att var och en av dem skulle släppa allt de har i sina händer för att hjälpa en om man behöver. Jag vet också att jag skulle göra precis samma sak för dem. Oavsett vad....
Ikväll ska vi träffas igen och jag längtar efter dem.
God mat, troligtvis lite vin och en väldans massa skratt!
Precis som det brukar vara!
Förra sommaren gjorde vi vår första resa tillsammans och vi åkte till Grekland. En fantastisk resa och jag insåg att utan mina vänner så vore jag ingenting.
Tack för att ni finns....♥
Anna
Barn med tur!
Eddies 3 egna barn...Storebror Lorraine, på pricken lik sin far med sina småsystrar.Lite vildare,lite envisare och lite mer fartiga är flickorna än deras bror.
Dom är i vilket fall 3 tursamma barn som definitivt inte lever ett liv i lyx, men dom har sin mamma och sin pappa hos sig och dom är älskade. Det viktigaste av allt.
Än har dom inte förstått vidden av det deras pappa gör, men dom kommer att förstå en dag...
Anna
The Young ones!
Usla mobilbilder men sända med massa hjärta!
Träning med "the young ones" på Bristol igår på seneftermiddagen. Många nya som ska tränas för att kunna bli en del av brassbandet. De äldre lär dem, och de yngre som ser upp till dem ungefär som att det vore deras bröder lyssnar och lär.....
Toney håller koll på dem här och lyssnar med vana öron.
Och så Musisi.... alltid så fin, och väldigt omtyckt av barnen! :)
Anna
Mera barn igen!
Sam ligger sannerligen inte på latsidan när man ber honom om hjälp. Han levererar bilder snabbare än vad vi hinner visa dem :)
Issigga Benitor,i sina skor som hennes familjevänner gav till henne senast då vi var nere :)
En tillbakadragen flicka som varken syns eller hörs. Hon är där bara.
Saake Male! Han ser mer än sur ut men är sällan det! Han var riktigt rolig visade det sig nu senast vi var nere, och han har funnits med oss sedan starten den pojken....
Precis som Calvin Wambi har gjort. Calvin ser ut att ha växt sedan i februari, i alla fall på längden....
Sen vill vi bara säga TACK för att ni läser, det betyder mycket för oss! Glöm inte att vi finns på facebook också, och glöm inte att ni gärna får hjälpa oss att sprida att barnen finns.
Ju fler vi är som hjälps åt, ju större skillnad kan vi göra! Och utan er är vi inget.
Anna
Jag önskar..
Ibland blir saknaden efter alla därnere så himla stark. Längtar gör man varje dag, men själva saknaden av dem som har blivit våra riktiga vänner, den kan gripa tag i mig ibland så jag känner mig halvt handlingsförlamad.
Hemma är här för mig såklart,det finns inget annat och det kommer det aldrig heller att göra,men där finns det människor som jag tycker så mycket om och det finns ett arbete som jag vill utföra.
Arbetet kan bara ske på halvfart här hemifrån och jag är inte sån som människa. För mig är det allt eller inget.
Och sån kan jag inte vara när det gäller Uganda.Det är så mycket omständigheter att ta hänsyn till, så många människor det handlar om och så många viljor som ska tillgodoses så man kan inte bara köra på.
Fastän jag ibland hade velat.
Igår sög saknaden tag i mig på riktigt när jag fick bilder skickade till mig från en utav grupperna som var på en spelning. Winnie,Sam,Muteesa, Derrick och Ssenyange....flera av dem som jag tycker så mycket om så att hela mitt hjärta kan spricka. Dom samlade på en och samma plats och jag så långt ifrån dem.
Jag önskade så evinnerligt att jag kunnat vara med dem just där och just då....
Anna
