Jag anser mig själv inte vara religös, men jag tror nog att det finns något som är större än oss och att saker och ting händer av en anledning. Kanske är det så att man inte hittar meningen med det som händer alldeles med det samma. Kanske går det dagar, veckor och till och med år innan man kan känna att det var det här som var meningen…..

När dagarna går i ett med alla måsten så lägger jag med lätthet tankarna åt sidan och jag funderar inte så mycket utan bara kör på. Känner själv att det låter lite ”småflummigt”, men jag funderar något oerhört mycket när jag får möjlighet att slappna av och då låter jag tankarna vandra iväg.

Tänk om dagen kommer då vi inte kan göra något mera för våra barn, tänk om något händer med Eddie vem ska då finnas för barnen. Tänk om det händer mig eller Anna något, vem ska då stötta den andra. Det måste hela tiden komma in nya pengar då vi inte har en uppsjö av pengar men tänk om pengarna slutar att komma in, det får ju bara inte hända! Fast om pengarna slutar att komma in kanske det finns en mening även med det. Kanske öppnas det nya dörrar som vi med glädje kliver in i. Kanske får vi vara med om oanade möten som kan leda till något vi inte vet idag.

Givetvis funderas det mycket på varför just jag har fått en möjlighet att få vara med om det som händer oss med vårt arbete för Bristols barn och ungdomar. Svaret på den frågan har ännu inte kommit till mig, men svaret kanske kommer i morgon eller nästa veckan eller nästa år. Under tiden så ska jag bara njuta av denna del av mitt liv som har lärt mig så mycket om mig själv och om mina fantastiska vänner flera 100 mil härifrån……

 

Hoppas vi ses snart igen……

Jennie

Häromdagen var det en modevisning i vår lilla by på ett Vandrarhem som ägs av min svägerska Mia. Modevisningen hölls av en affär som vi har haft turen att få hit. Massa fint har dom, Blingcity!

Både Mia och ägarna av affären, Marie och Gunilla har familjevänner på Bristol, och vi har även fått mycket hjälp av dem då vi skickat ner saker till Uganda via DHL.

Iallafall så hölls modevisningen där och samtidigt så frågade Mia om hon fick passa på att försöka göra en liten insamling till barnen på Bristol.... Det kunde ju ge några kronor iallafall.

Vi är tacksamma för all hjälp som kan inbringa en endaste krona så vi tackade såklart ja till idén och engagemanget till våra älskade barn.

Fantastiska 1164 kronor blev det!

Helt utan inblandning av oss, då jag var tvungen att jobba och Jennie var bortrest.

1164 kr mer än vad vi hade innan! Mia sa lite försiktigt att det inte blev så mycket av det, men för oss är den summan stor....!

Vi sliter illa för varenda krona som ska in, därför är det så himmelens skönt när nån bara lassar fram en idé, genomför den, och sen skänker pengarna rakt av...Ni anar inte känslan av det!

                                                      Så Mia.... TACK! TACK! TACK!

                                                                       Kram!

                                                                 Anna och Jennie

Eddie är idag otroligt stark som människa. Jag hyser den största respekten för honom, och det han gör för Ugandas barn, det gör inte alla. Det kan inte sägas nog många gånger.

 

Tänk om vi hade kunna få bara en liten,liten del av de barnen som finns på Bristol nu att känna sig lika starka på insidan som Eddie gör. Om vi, trots deras upplevelser, kunde få dem att bli starka individer med hela hjärtan och en klar bild på framtiden.

Om vi bara kunde hjälpa dem att förstå att världen tillhör dem, precis som den tillhör alla andra....

 

 

                  

                                                                          Anna

Ibland kommer små minnen fram som man stoppat undan i nåt fack långt borta. Dom liksom bubblar upp!

I morse kom ett sånt litet minne och jag kunde inte sluta skratta!

Det är svårt att skriva så att nån förstår men det är Uganda i ett nötskal på nåt vis!

En dag var vi ute på lite äventyr sist vi var nere... Vi var  hemma hos Sam, Muteesa och hos Sam´s mormor bland annat. På vägen till Sams mormor så var det ett farthinder som var väldigt högt. Vilket gjorde att dom flesta körde genom en bensinmack för att slippa hindret, då underredena i bilarna slog i, alternativt så sneddade dom över hindret i väldigt låg hastighet.

Våran buss körde runt hindret, men bussen framför oss valde att köra över.

Just när dom kommit upp med framhjulen på hindret så skumpar det  till ganska så rejält i bussen så bakluckan flyger upp.

I ögonvrån ser vi nån komma springande mot bussen för att som vi tror, vara snäll och klappa ner bakluckan..... Men nä..... Snabb som en iller så haffar han tag i en gummilist som sitter runt själva hålet för bakluckan, river loss den, och springer iväg!

Chauffören och mekanikern av den bestulna bussen hoppade såklart ur och försökte springa efter men han försvann snabbt!

Men fatta vad fult... killen behövde en gummilist och då löste han det.....inte på ett så bra sätt men det såg kul ut för oss som såg det!

                                                                                Anna

• Vi har våra familjevänner som skriver med ett specifikt barn, och bidrar med pengar för det. Detta är väl det sättet som dom allra flesta känner är det enda rätta....Man känner att man "gör" något. Men med det här sättet att hjälpa så åtar man sig också vissa saker och det passar inte alla. Vi är väldigt noggranna med familjeverksamheten då den betyder väldigt mycket för barnen där nere, så den måste flyta på. Och ibland måste vi sätta stopp för intag av nya familjevänner för att hinna ikapp och etablera en bra kontakt.

• Vi har också månadsstödjare som betalar en summa varje månad. Den här hjälpen är oerhört viktig, och gör precis lika stor skillnad som den som familjevännerna ger. Här behöver man inte göra något mer, men man hjälper till att trygga upp situationen så att vi slipper "panikarbeta" då det rasar. Drömmen är att kunna jobba i förebyggande syfte.

• Sen brukar vi alltid göra ett försök att samla in pengar då vi reser ner för att kunna köpa saker då vi väl är på plats. Då kan man också välja att hjälpa till. Alla sätt att hjälpa är bra, det viktiga är att man gör något....

Känner ni att ni vill vara med? Eller ni undrar något, så kontakta oss jättegärna!

Om en känsla kan vara fel, så vet jag att min är det när jag säger att det det känns som att jag sviker barnen i Uganda när vi inte är där. För jag vet att vi inte gör det. Men vi kan aldrig säga till dem att: Vi åker hem nu men vi ses i September igen, då kommer vi tillbaka!

Vi har aldrig lovat dem att komma, men inuti mig känns det så.

Vi vet aldrig när vi lämnar Uganda om det är den sista gången vi gör det...Och det tycker jag är jättejobbigt!

Jag mår bäst när jag vet vad som ska ske och då inbillar jag mig att alla andra vill ha det så också.

Vi har inga skyldigheter gentemot någon, men det spelar ingen roll. För jag vill kunna lova dem att vi ses igen, både för deras skull, men också för min.

Band är skapade mellan oss utan att vi bett om det, och dom banden sträcks och tänjs på mer än vad jag tycker om. Jag vill att dom ska veta att vi kommer så fort vi bara kan för att dom betyder mer än vad dom själva förstår.

Jag ser på bilden och ser helt plötsligt nåt helt annat mot vad jag brukar se.

Jag har tittat på den så många gånger utan att riktigt tänka på vad jag känner.

Nu suger det tag i magen på mig av någon anledning som jag inte kan svara på, för jag vet inte.

Jag ser en klar och tydlig skillnad på färgen på våra händer och jag vet också vilken skillnad det är på arbetet som våra händer utför. Jag vet vilka skilda liv dom lever, men jag vet också att det inte spelar nån som helst roll vilken färg man har.......Hur kan det spela roll för någon?

Fokus låg på att bygga en skola och det var också det enda vi skulle göra. Då skulle Eddie´s dröm vara förverkligad och vi skulle känna oss nöjda. Allt det här var vi på det klara med.

Ändå står vi här nu...med mer arbete än någonsin tidigare, fastän skolan faktiskt fungerar och är klar på det stora hela. Vi står här för att vi vill det. För att saker hände som vi inte kunde veta och för att vi hade känslor inuti oss som vi inte visste fanns.

Det som skapar mest arbete för oss idag är att sprida att våra barn finns, och det är inte lätt.

Det är en hårfin gräns mellan att få folk att vilja lyssna och att stöta bort dem. Jag har nog lyckats stöta bort fler än vad jag har fått att se, men man lär väl sig med tiden kanske vilka det inte är någon idé att prata med om just detta. Och att ha människor med sig som egentligen inte bryr sig alls, det vill vi inte heller ha.

Dom tar för mycket av vår energi.

Livet tog den här vändningen....Vi lägger antagligen för mycket tid, fokus och hjärta bakom det vi gör, men det går inte att inte göra det. Dom olika världarna vi lever i är inte alltid lätta att hålla isär då man alltid känner sig otillräcklig på något av hållen.

Känslan och tanken av att veta att jobbar vi bara lite hårdare, så kanske nån mer ser att barnen finns, och gör vi bara lite till så kanske det snart är våra barns tur att få den uppmärksamheten och hjälpen som dom behöver....Det svåra är ju att vi aldrig vet att det kommer att hända. Varje dag hoppas man att någon ska göra något som kan trygga tillvaron litegrann.

Ge oss lite tid och andrum för att hinna ifatt med alla tankar och ideér som vi har...

Jag önskar att människor förstod att vi faktiskt har valt att göra det här. Det är inte bara en kul grej.....

Vi blir inte rika, för att hjälpa andra handlar inte om det.

Det innebär också uppoffringar för oss, vakna nätter med rusande huvuden, tårar när vi inte når dit vi vill och orken är på väg att ta slut för jag vet inte vilken gång i ordningen.....Men vi vill göra det, för att vi kan.

 

 

                                                                               Anna

För ett litet tag sen så fick jag ett meddelande på min facebook från en som heter Mona. Mona är syster till Pia som antagligen har hjärntvättat både Mona och övriga familjen med vårt arbete på Bristol. Mona är precis lika hjälpsam som sin syster och har skänkt pengar till våra barn titt som tätt. Nu hörde hon av sig ang lite andra pengar som gör oss både rörda och otroligt glada!

Mona har en dotter som heter Alicia som slutat 9 an nu precis. Alicias klass hade samlat in pengar för att göra en klassresa. Dock blev det kvar lite pengar då resan var betald och istället för att ta de här pengarna själva så bestämde klassen sig för att skänka pengarna till ett välgörande ändamål! Hatten av för 16 åringar som tänker så! Som ni kanske nu redan anat så var det välgörande ändamålet våra barn på Bristol! Vi blir så glada! Både för att våra barn får ytterligare lite hjälp till sina instrument ,men också för att svenska ungdomar gör en sån handling mot andra barn och ungdomar i världen,det ger hopp inför framtiden!

Det här inlägget hade jag förberett för att lägga på bloggen så snart vi fått reda på hur många hundra den här klassen hade fått över. Vi räknade med kanske 2-300 , men som alltid är det inte storleken på summan som gör oss mest glada utan tanken att våra barn har synts för någon.

Jag trodde jag svimmade när jag kollade till på vårt konto nu precis och fann att klass 9c på Apelskolan har satt in 3500! Herregud! Ytterligare 3500 som vi kan lägga på instrument till våra barn! Helt galet! Vi finner inga ord!

Så Alicia och alla ni fantastiska ungdomar i 9c,känn i hela ert hjärta att ni just varit med och gjort skillnad!

Skillnad för barn och ungdomar i världen som behöver all hjälp dom kan få.....

Vi är så evinnerligt tacksamma för er hjälp! Ni anar inte!

                                                                  Tusen Tusen Tack!

                                                                     Anna och Jennie

 Det är  barnen och ungdomarna som vi möter på våra resor som vi gärna berättar om för er här på bloggen. Dom har många öden som berör oss och dom vill vi ju också att ni ska få ta del av. Korten vi tar och får med oss hem är mestadels helt ljuvliga att titta på och varje gång ser man något nytt i korten på alla barnen. Våra besök är helt fantastiska och vi får komma nära barnen, bära dom som vill bli burna och trösta dom som behöver tröst.

Bakom allt detta så ligger det också många timmar av jobb. Jobb som startar här hemma och som startar månader innan resan och som fortsätter fram till dess att våra väskor är vägda och incheckade på flygplatsen i Sverige. 

När vi väl är framme tar ett annat sorts arbete vid. Ganska omgående sätter vi oss i möten med Eddie där vi diskuterar hur situationen på skolan är, vad som behövs inhandlas till skolan, är där några som är sjuka, finns det barn som har fösvunnit osv. Detta är ett måste innan vi kan komma igång med den långa arbetsveckan som vi faktiskt har framför oss.

När vi gjort upp vad som ska handlas så tar Eddies hårda arbete vid till att leta dom bästa priserna och få så mycket som möjligt för pengarna vi har med oss. Vi ska ju förvalta pengarn på bästa sätt utefter det förtroende vi har fått från givarna. Varje dag läggs många timmar på att diskutera och förhandla.

Det ska ringas till någon som känner någon, åka från en butik till en annan, leta telefonnummer till någon, ordna transprt, fixa hantverkare osv. På kvällarna ska allt dubbelkollas, sorteras, packas osv. Många kvällar blir till nätter innan vi kan lägga oss för att sova några välbehövliga timmar. 

Ingenting köps utav Eddie utan att han först kollar med oss om det känns rätt med priset han har givits och att antalet är rätt.

Det blir många papper som skrivs allt efter som veckan går. Vi måste ha allt svart på vitt, både för oss och för Eddie.

Vad jag vill säga är inte att det ska tyckas synd om oss på något sätt, men trots att korten på barn är helt underbara så ligger det många, många timmars jobb bakom för att få allt att fungera. Det gäller både för oss och för Mr Kisingiri……..

Jennie

Har ni tänkt tanken hur mycket pengar vi gör åt varje månad på saker vi inte ens tänker på?

Jag menar rasselpengar som läggs på hämtmat,glass,bio osv.

Saker som vi kan klara oss utan men som vi unnar oss för att vi kan göra det.

Jag kan lova, att om vi räknar samman alla de pengarna som rinner mellan våra fingrar så skulle vi sluta på ganska så åtskilliga hundralappar för de allra flesta.Men det är skillnad i våra liv...

För 600 kr har vi skolgång ett helt år för ett barn på Bristol. Det kan vi blåsa på en månad på INGENTING.

För 168 kr kunde vi köpa en solcellslampa till en av sovsalarna för att slippa använda stearinljus där barnen sover.

För 40 kr har vi ett myggnät till ett barn som hjälper till att förhindra Malaria.

Förstår ni?

Vi kan förändra förutsättningarna för ett barns liv för 100 kr i månaden, för till och med  50 kr i månaden....

Och vad gör dom allra flesta? Ingenting alls.

Jag lovar att sätter man 100 kr på ett autogiro som dras varje månad, så har dom flesta utav oss glömt bort att vi hade dom pengarna inom ett par veckor...Så lite skillnad gör 100 kr på en månad för dom flesta utav oss.

Ni som är här inne och läser tillhör ju inte den kategorin av människor som inte gör något, för då hade ni inte vart här, ni hade inte heller kommit tillbaka.

Det handlar inte bara om att skänka pengar för att man ska göra det, utan att faktiskt vilja göra det...

Lika viktigt är tankarna som vi ger de människorna som ingenting har.

Tankarna ger dem ingen skolgång eller mat i magen, men på sikt kan synen på dem förändras.

Vi kan också på så vis förändra barnens syn på sig själva....får vi dem att förstå att dom är värdefulla och betydelsefulla så kommer dom att möta världen på ett annorlunda vis också dom.

Jag är medveten om att det är en lång väg att vandra, men vi måste ju iallafall försöka.

Klarar vi ett enda barn så har vi gjort skillnad.

                                                                    Anna

Insamlingen till instrument till barnen startade som en tämligen trög historia....Det var inget som förvånade mig egentligen, men som ändå gjorde mig lite nedstämd då instrumenten är mer viktiga än vad vi kan förstå...

Men vi hade sen innan bestämt jag och Jennie att vi måste vara nöjda med varenda krona som kan tänkas komma in....det kan ju iallafall räcka till något...

Och det som startade mer än lovligt trögt kom att vända till en summa som vi känner oss så himla glada över!

                                                          ♦  6750  kr ♦

 Skänkta av er i bloggvärlden, det är stort det!

Dom allra flesta av er har vi inte ens träffat utan ni har valt att ta oss och barnen till er iallafall!

Det känns i hjärtat ska ni veta.

Något som bara började som en kul grej med det här med bloggen verkar bli det som skänker oss mest, och då menar jag inte i pengar utan engagerade läsare med massa hjärta och vilja att hjälpa till med det som man kan just nu.

Jag och Jennie har också tagit beslutet att låta de pengarna gå till instrument som vi fick från det loppet som Angela anordnade i vår lilla by, så det innebär ytterligare 2400 kr!

Sen inväntar vi ytterligare några kronor från ett annat håll som vi också kommer att använda till instrument så vi kommer att kunna skicka ner en summa till Eddie som vi vet att han kommer att uppskatta massor!

Så snart allt är ordnat med nerskickade pengar och inköpta instrument så kommer vi såklart att visa bilder på det.

Men vi vill också säga Tack....för att ni tror på oss och på det vi försöker göra...det är det största av allt!

                                                                   Anna och Jennie

Jag läser en del bloggar....det blir ju gärna så när man skriver själv....

Jennie läser också en del vet jag, men vi läser inte samma. Inte alla iallafall.

Men det finns en del av de bloggar vi läser som är gemensamma och det är sådana som valt att hjälpa oss lite extra mycket i vårt arbete med Bristol.

Det är många som gör det och vi är oerhört tacksamma för varenda en av er, men just dom här ger oss oerhörda mängder med energi och vill hela tiden hjälpa oss framåt.

Egna ideér om vad som kan göras, ivriga hejarrop när orken tryter, vilja att sprida vårt arbete och ett aldrig sinande humör när bloggen gjordes om är bara exempel på vad dom gjort.

Hur vi ska tacka er, det vet jag inte.... för det finns inget som är stort nog, men i sann blogganda så hamnar ni nu på vår länklista över bloggar och bloggare med mycket hjärta!

                                                     Tack för er hjälp... Ni är grymma!

                                                                      ♥ ♥ ♥

                                                               Anna och Jennie

Ni vet känslan när hjärtat slutar slå för ett par sekunder och man blir så rädd så att man inte vet vad man ska göra, det hände mig igår. Och jag insåg så snabbt att våra vänner i Uganda har vi verkligen till låns....

Det har man förvisso med alla, men där är det ändå annorlunda.

Jag pratade med en ungdom därnere som jag har lite svårt att hantera, det är nåt med honom som gör att jag inte riktigt fixar honom. Han är medlem av brassbandet men bor inte på skolan.

Och efter ett kort Hej, så skriver han att en i brassbandet har blivit mördad.

Det svartnar för ögonen då jag vet att Muteesa inte är hemma och Sam har jag inte pratat med på ett par dagar, och ingen av dem är online så jag kan nå dem. Tankarna rusar.

Det är så här att man litar inte till fullo på speciellt många därnere, det är bara så, inte till 110%.

Det är ett fåtal och man vill inte tro på något som inte kommer från den lilla skaran.

Jag försöker få fram från den här killen vem det är som blivit mördad, och till slut får jag ett namn som jag inte alls känner igen, en lättnad för jag iallafall får veta att det inte är Sam eller Muteesa...

Samtidigt så växer klumpen i magen för att tillhör han brassbandet så vet jag ju ändå vem det är, och det är en ungdom, nån som fått sluta sitt liv alltför tidigt.

Rätt som det är kommer Muteesa online och jag får äntligen prata med nån som jag förstår mig på!

Han blir såklart lika rädd som jag då han inte varit hemma under helgen och på 2 sekunder tar han reda på vad som hänt... Det visar sig vara en kille som spelade i skolans brassband emellanåt, men han var inte medlem i det....en nära kompis till våra killar i vilket fall, men ingen som vi träffat.

Dessutom hade det inte hänt nu utan i februari, ett par dagar innan vi kom ner nu i år.

Varför den där killen väljer att leverera "nyheten" 4 månader efter den hänt och på sättet han gör det, får stå för honom....han klev dock inte in på min lista för personer jag litar på.

Men ändå fick jag en smak på vad jag vet kommer att möta oss....Vi kommer att förlora människor därnere som vi tycker om,för deras liv är annorlunda än vårt.

Jamil som den mördade pojken hette blev matförgiftad av sin styvmamma, 20 år gammal.

Hur ska man nånsin lära sig att hantera såna saker? Jag kommer inte att göra det iallafall.

Jag inser också att vi blir skyddade från sanningen av våra vänner därnere, och ibland känns det skönt att man inte får veta allt som händer...en falsk trygghet, det vet jag, men ibland är den skön att få, den sanna kan göra så vansinnigt ont och skrämma en mer än något annat.