Vi kan inte vänja oss vid tanken på att det här såhär våra barn tillbringar en stor del av sin tid. Sovsalarna är under all kritik och barnen sover på golvet nu flera utav dem.Sängarna går sönder dagligen och dom små barnen ligger i många av fallen 3 stycken i samma säng.3 barn att dela på en filt...

Vårt mål att samla ihop pengar till att renovera sovsalarna är ännu inte i hamn. Vi var näst intill klara tills vi kom ner och såg att situationen i flickornas rum inte är hållbar.Dom får inte plats längre och vi måste ta en del av förrådet som ligger intill och göra om det till flickorna också.

Som läget ser ut nu så kommer vi inte att kunna börja i december som vi hoppats på. Det saknas ca 25.000 kr.

En stor summa för oss som vi inte kan lösa utan hjälp.

Tiden har vi emot oss för vi kan bara göra det här arbetet när inte barnen är där och i december åker dom flesta hem på lov.

Vi ber därför om er hjälp...Kan du göra nåt?Ditt företag?Ditt kompisgäng?

Vi tar tacksamt emot varenda krona till barnen för att kunna förbättra deras boendemiljö.

Allt skänks precis som vanligt helt oavkortat och tas enklast emot på barnens konto på

Swedbank 8388-1 4,140 970-7 eller direkt till oss.

Tillsammans kan vi kanske göra skillnad...

 Anna och Jennie

I Uganda är det Eddie som styr men han har god hjälp av sin fru Anne. Vi ser att hon har en viktig roll på Bristol och vi ser att det har förändrats till det bättre sedan hon började jobba där, och även Anne är idag en nära vän till både mig och Jennie som vi uppskattar otroligt mycket.

Av henne får vi den kvinnliga synen på saker och ting som gör att vi kan ta beslut som vi annars inte kunnat om vi bara fått den ur en manlig synvinkeln, för just den manliga vinkeln är ju ofta väldigt annorlunda...!

I alla fall om du frågar en kvinna...

                                                                         Anna

Hur kunde jag vara så dum så att jag för en enda sekund trodde att jag skulle känna mig klar i Uganda efter 9 veckor?

Jag är inte klar och jag undrar om jag någonsin kommer att bli det... Jag har nu bara dagar kvar innan jag måste lämna dem igen och det jag känner inuti mig just nu kan jag inte ens beskriva,för ingen skulle ändå förstå.

Mitt hjärta är här,inte hela,men en stor del utav det och jag måste lämna det igen utan att veta om jag nånsin kommer tillbaka.

Barn,ungdomar och människor som har blivit en del av min vardag ska inte vara det nu längre och jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska klara det. Jag vet vad vi lämnar dem i och jag vet hur mitt liv ser ut när jag kommer hem och det är inte rättvist.

Jag skulle göra vad som helst för att byta med dem och låta dem få ta del av en värld som inte är lika hård som den värld som dom är vana vid.

Jag åker hem till en älskad och efterlängtad familj men den andra familjen jag har den lämnar jag kvar...

                                                                                Anna

För oss som varit där tidigare så visste vi vad som väntade oss när vi vaknade upp den första dagen. Även om vi inte hade fått så många timmars sömn så var det med lätthet som vi klev upp. Bussen skulle komma och hämta oss efter frukost för att ta oss ut till skolan och det låg en spänning i luften hos oss alla.

 Vi körde vägen ut till skolan och även om man åkt den många gånger förut så blir man lika tagen varenda gång när man ser alla människor som är på väg någonstan, till fots, i buss eller på en buda buda ( motorcykel taxi). Allt myller och sorl av människor som kämpar dag efter dag för sin överlevnad. Det är många känslor och tankar som sätts igång när man tillåter sig att ta in allt det man ser omkring sig.

När vi hade någon kilometer kvar till skolan så stannade bussen till utmed vägen. Det var på samma ställe som förra året när brassbandet kom för att möta oss och hjärtat började slå dubbla slag av glädje. Vi gick ur bussen och mycket snart så kom även i år hela brassbandet fram och började spela för oss. Brassbandet började gå mot skolan samtidigt som dom spelade och vi gick efter med leenden som sträckte sig från öra till öra samtidigt som tårarna av glädje kom.

Man befinner sig i ett  lyckorus av glädje och av tacksamhet. Glädje över att vara där men också musiken som kommer från brassbandet gör att man känner en sådan tacksamhet och beundran från alla tjejer och killar som går och blåser så som dom gör  ibland timtals långa marscher. Det är stort för mig och det väcker en sådan beundran över det som dom utför.

Folk utmed vägarna älskar att höra musiken och går gärna ut ur sina hus och hyddor för att vinka till oss och barnen dansar till musiken. Efter att vi hade gått några hundra meter så utbröt ett jubel utan dess like och där så stod alla övriga elever och väntade på oss. Snabbt så såg man några välkända ansikten och vi hann med lite kramar innan vi tillsammans fortsatte mot skolan tillsammans med alla barnen.

Väl framme på skolan fick vi vara med om ett välkomnande som värmde i kapp med solen som lyste från en klarblå himmel. Vi fick höra den ugandiska nationalsången, flaggorna hissades och den största överraskningen var nog att Anna tillsammans med Sam hade övat in den svenska nationalsången tillsammans med barnen så dom kunde sjunga den för oss medan brassbandet spelade!!  Så otroligt fint och högtidligt det känndes.

Sedan så välkomnade varje klass oss med sång och dans, från minsta babyclass ända upp till dom äldre eleverna i P6-P7.....

Veckan hade startat på bästa sätt och vi alla kände oss välkomna till Bristol Academy!! 

Jennie

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag får veta att jag ska till Mulago,det stora sjukhuset i Kampala,vi ska hälsa på ett barn som är sjukt som är son till en vän till Eddie. I min värld är det ingen fara och till Mulago har jag velat länge.

Vad jag inte vet är att jag ska kliva rakt in på akutavdelningen för barn och vad jag inte vet är att mitt hjärta fullständigt ska brista inom några få minuter.

Jag får se barn i sina sängar och fast jag aldrig har sett dem tidigare så ser jag att dom aldrig kommer att klara sig.

Jag ser en mamma vaka över sitt barn som ligger helt stilla och jag går ut, jag orkar inte se mer.

En stund senare kommer hon ut och hon gråter förtvivlat och ropar sitt barns namn...Barnet dog där och då och jag ser dem komma med kroppen inlindat i ett vitt skynke...

Det barnet var barn nummer 20 som dog den dagen på akutavdelningen på Mulago och klockan var då 13.05.

Jag blir ombedd att gå in och träffa det barnet som vi åkte dit för att träffa och fastän jag inte vill gå tillbaka så kan jag inte säga nej.

Pojken är medtagen och han får blod.Munnen är torr och jag undrar i mitt stilla sinne hur det här ska gå.

Han öppnar ögonen när jag kommer och han ser att jag har bandage på min hand.Han får filten nerviken och visar att han har det också. Han ler trött och jag tar hans hand och han håller den hårt. Jag stryker min hand över hans huvud och jag vill ta över all den smärta han har.

Jag sitter hos honom i 10 minuter och jag är bara där i både tanke,själ och hjärta.

När Sam lite senare bekräftar det jag redan visste,att det barnet inte kommer att överleva,så vill jag inte höra på det.

Pojken var på Mulago förra veckan också och han var den enda som överlevde den dagen och nu har han bett sina föräldrar om att slippa åka dit för han vill inte dö han också,han är rädd för det.

Men han är där,och han kommer inte att komma därifrån med största sannolikhet.

Han liksom så oändligt många barn får avsluta sin liv innan dom ens på riktigt har börjat...

Hur en vecka kan gå så oändligt snabbt förstår jag inte.Vi var och hämtade dem på flygplatsen och sen var vi och lämnade dem igen, så känns det.Men vi hade en fantastisk vecka och det var väldigt skönt att få ha dem här!

Alla har verkligen gjort allt man kan förvänta sig 

Man vill så mycket bara och man hinner inte allt.

Jennie har gjort en stor del av arbetet tillsammans med de andra då min malaria inte alls gav med sig utan jag fick åka till sjukhuset och ändra min behandling.Jag behövde inte stanna kvar men jag har varit där varje dag.

Det blev en kanyl i handen med dropp och intravenösa injektioner i 5 dagar och jag gör min sista behandling imorgon vilket ska bli väldigt skönt. Kanylen skaver och det är ganska smärtsamt när dom sprutar in medicinen.Men tröttheten och smärtan har lagt sig och jag är glad att det fanns hjälp att få.

Den veckan vi hade tillsammans gick fort och det har även mina övriga veckor gjort och jag är inne på min näst sista vecka.Det känns overkligt och jag kan inte ta in det.

Jag vet att resenärerna där hemma har mycket tankar att brottas och ta itu med och jag vet att samma sak väntar mig inom en snar framtid, men först ska jag njuta av min sista tid i mitt hjärtas land Uganda.

 

 

                                                                              Anna

Dagarna går alldeles för fort och är alldeles för fulla för att vi ska hitta tiden att sitta ner och skriva!

Tråkigt men sant,men vi har det bra!

Vi har klarat av klädutdelningen och det är alltid lika skönt för varken jag eller Jennie gillar det. Vi har haft besök av ytterligare en grupp svenskar som besökte Bristol och det gick bra och det var många famnar för barnen att vara i.

Idag är det IndepedenceDay och vi har inte varit på skolan alls.Idag har vi haft en hälsa på dag där vi startade med att besöka Sams mormor och morfar i Kawanda, sen vidare till Eddies mamma i Saanga, för att avsluta kvällen hemma hos Eddie och Anne i Wakiso för att fira lilla Victorias 3 årsdag!

Vi har haft en jättebra dag med mycket skratt där också Eivor av misstag fick vinkat till sig en försäljare och av artighetsskäl fick köpa en klase bananer, men dom var goda så det gjorde inget!

Nu är vi tillbaka på hotellet och vi ska avsluta kvällen med lite dricka och mat uppe på mitt rum efter en lång dag.Och imorgon är vi tillbaka hos barnen igen och jag törs lova att vi alla längtar redan!

Dom är här! Äntligen!

Efter många timmars resande som hade gått jättebra och utan missöden så kom dom gående där och det kändes som det mest naturliga i världen!

Glada återseenden och massvis med kramar om vartannat!

Vi mötte dom i 2 bussar,1 med människor i och 1 för alla väskor och det behövdes verkligen för det var många väskor!

Med lösgodis,Karlsbaderbullar och mamma Beriths hemmabakade drömmar i packningen så var ju lyckan dubbel för mig!

Nu ska vi vakna till liv så sakteliga och förbereda oss för den första dagen med Bristols alla förväntansfulla barn...och lika förväntasfulla är vi!

Dom är här och en grym vecka kan starta!

                                                                                Anna

6 veckor klarade jag mig men sen var det stopp.Jag har fått Malaria.

Jag har haft några dagar med en enorm trötthet.Kroppen har värkt på alla möjliga ställen,framför allt i knä och höftleder.Natten mellan onsdag och torsdag hade jag sån feberfrossa som jag aldrig tidigare upplevt,jag fullständigt hoppade i sängen.

Jag vaknade på torsdagen och begav mig ut till skolan i hopp om att få lite energi, men jag somnade och sov bort i stort hela dan på en matta på Eddies kontor.Kände mig rätt värdelös att jag försakat en dag med barnen på att sova så bestämde mig för att åka dit på fredagen också.Jag var otroligt trött,jag kände det, men jag ville så gärna vara där.

Efter 2 timmar kom huvudvärken och mina armar började värka också. Det var bara att ge upp och bege mig tillbaka till hotellet.Väl där började jag kräkas. 

Sam sa bara helt lugnt att nu vet jag att du har malaria och du behöver medicin nu.

Vi gick ner till apoteket här på gatan,där dom också är utbildade att skriva ut mediciner och jag beskrev mitt tillstånd och hon sa direkt att du har malaria och så fick jag tabletter.

Det har varit några tuffa dagar och jag trodde aldrig att malaria gjorde så ont...Men på en vecka ungefär brukar man vara i form igen om man får medicin i tid (vilket jag fick).

Lite illa vald tidpunkt att bli sjuk på är det onekligen eftersom Jennie och gänget kommer imorgon, men jag skulle tro att det hjälper mig att bli frisk snabbare för nu längtar jag efter dem!

                                                                                          Anna