Eddie är precis lika tacksam som vi och jag kan se honom framför mig när han ber om att få höra allt om hur vår helg varit.Han frågar för jag vet inte vilken gång i ordningen om vi på riktigt har tackat alla som hjälper oss och honom.Det är otroligt viktigt för honom att vi gör det.Jag säger att vi verkligen försöker göra det...

 

Han vet att vi jobbar för honom och barnen och att vi gör vad vi kan.Vi tänker sällan på hur det hade varit om inte vi kommit in i bilden.Jag tänker att nån annan hade gjort arbetet på precis samma vis som vi gör det om det inte hade varit vi.Eddie har fått hjälp från många olika håll under åren som gått och vi har alla en plats i hans hjärta.

 

Imorse trillade det in lite bilder och jag har svårt att förstå det jag ser...Tänk att det faktiskt startade från ingenting...

 

 

 

 

 

Det känns helt galet och ofattbart!Vi drar igång nåt och vi vet inte riktigt vad vi ska våga hoppas på.

Våra familjer och vänner ställer upp en hel helg för oss och för barnen på Bristol med idel glada ansikten!

Våran tacksamhet känner inga gränser och vi hoppas så att alla inblandade känner det.

 

Vi drar till med en loppis,det bakas och vi fixar ett lotteri.Och när vi sätter oss ner ikväll efter en alldeles galen helg så räknar vi ihop till över 40.000 kr!

Vi är helt mållösa och så vansinnigt,vansinnigt lyckliga! Jag vet inte om nån förstår känslan när allt slit ger utdelning.Det är värt allt.

 

 

Så Tack...alla ni som hjälpt oss under helgen, ni som delat inlägg på Facebook,alla som skänkt grejer och alla ni som kom och handlade. Än en gång får vi bevisat för oss att vi är starka tillsammans!

 

 

 

 

 

 

Den här mannen heter Uffe och han är egentligen starten på allt.Han träffade Eddie på en pilgrimsvandring i Walusi,han greps av Eddies histora och gjorde en liten film av det.Resten vet ni.

Idag kom han och kollade till oss litegrann i förberedelserna inför morgondagens loppis.

Jag törs lova att också Uffe är stolt över att vara en del av Bristols historia precis som vi är.

 

 

                                                                            Anna

Hjälp....det är så lätt att dra igång saker,så står man helt plötsligt där och dagen närmar sig och man undrar vad man har gett sig in på....Så typiskt oss på nåt vis.

Men vi har en styrka som jag ser det Jennie och jag och det är att vi aldrig någonsin har långt till skrattet.

Det har hjälpt oss många gånger!

 

Idag har vi påbörjat helgens arbete med söndagens loppis.Det är mer arbete än vad man kan tro....

Jag,Jennie och Jennies mamma Berith har börjat packa upp det vi fått än så länge och imorgon väntar vi in mer saker och mer hjälp av nära och kära för det hade aldrig gått utan dem,den saken är klar.

Skickade en bild till Eddie förut också och han blir så himmelens glad! Det är svårt för han att ta in att just hans lilla skola i Afrika faktiskt väcker känslor så långt borta som i Sverige.Han tackar om och om igen och jag önskar så evinnerligt att han fick vara med och se allt som händer här...

 

Nu ska dom sista vinsterna fixas till lotteriet och lite lappar skrivas och sen laddar vi för ännu en dag imorgon!

 

 

                                                                                        Anna

 

 

 

 

 

VI VET ATT VI TJATAR MEN DET ÄR NÄRA NU!HJÄLP OSS ATT GÖRA DET BÄSTA VI KAN FÖR BRISTOLS ALLA BARN,FÖR TILLSAMMANS ÄR VI STARKA!

 

 

Ibland blir jag så vansinnigt rädd.Rädd för att allt det vi jobbar för bara ska rinna ut i sanden och försvinna för oss.Rädd att våra ideér ska ta slut hur vi ska kunna dra in pengar till barnen på Bristol.Rädd att Eddie ska bli sjuk och försvinna och vi står ensamma kvar med 400 barn utan att veta hur vi ska ta oss vidare,för sanningen är att utan Eddie så finns inte Bristol.

Han håller i byggen,han ska se till att barnen är friska och trygga,att lärarna är nöjda och presterar det dom ska.Han ska ha mat på bordet till sin egen familj, pengar till skolavgifter.

Han sliter så illa så inte en enda utav oss förstår hur mycket det måsta ta på honom.Sena kvällar och tidiga mornar det hör till hans vardag sedan många, många år tillbaka.

 

 

Förstår ni hur svårt det är att inte driva på här hemifrån när vi vet vad han har att jobba med där? Ibland när vi ber om hjälp så vill vi bara krypa ur skinnet så jobbigt känns det och man vet att det finns mängder av människor som är så trötta på att höra om Bristol.Vi är medvetna om det,men vad dom inte är medvetna om är att drygt 400 barn och ungdomars liv står och faller med Eddie,och då är det svårt att ta hänsyn till om det finns nån som inte orkar höra på.

Nu står vi inför en resa igen och det känns så skönt att vi ska få komma tillbaka och vara med dem och förhoppningsvis få se Eddies allra bästa leende igen,det leendet som han får när vi lyckat genomföra nåt som inte ens finns i hans fantasi.

 

 

 

                                                                                          Anna

Var och en av oss har fått vår tid här på jorden och det är upp till oss själva hur vi vill förvalta den tiden.

Jag tror att dom allra flesta av oss under perioder av vårt liv bara låter tiden rusa på utan att stanna upp och tänka på vad som egentligen är viktigt för en själv. Vad gör mig lycklig ända långt inne?Vad vill jag lägga min tid på?

Hade den här bloggen varit min alldeles egna där jag skrev om bara mig och mitt liv så hade den sett annorlunda ut än vad den gör idag och jag hade kunnat fylla min lyckliglista över saker jag känner och gjort tillsammans med min familj för de sakerna är många och jag är tacksam för det.

 

 

När jag tänker på hur jag förvaltar den tiden jag har nu tillsammans med Eddie och hans familj och Sam och barnen på Bristol då finns det inget annat sätt jag hellre hade spenderat min tid än på det viset jag gör just nu.

Jag minns alla de timmar jag fått äran att sitta med ett sovande barn i min famn som saknar allt,eller hur jag har fått lyssna på ungdomar som bara behöver någon som verkligen hör på vad dom säger.

Jag ser tillbaka på alla skratt vi har fått under åren och hur jag har känt dom komma ända långt inifrån mig och inte bara från ytan.

Jag ser tillbaka och jag känner en tacksamhet som inte ens går att beskriva för att just jag är en av dem som vaknade till för att göra det bästa jag kan av den tiden som jag har fått.

 

 

 

 

Då var vi äntligen inne i LOPPISVECKAN! Som vi har längtat! På söndag är det dags och vi är taggade till max!

Nu samlas det grejer,skrivs skyltar,görs bildspel och bakas runt omkring oss,det samlas in vinster till lotteriet och planeras för fulla muggar.Vi har längtat sen maj förra året så nu kör vi!

 

 

 

 

 

 

Ibland säger nån människa nåt tanklöst och kanske inte så värst snällt till oss om vårt arbete och som då får oss att vackla en sekund eller två.Vi tappar tron på att det vi gör är bra nog och om vårt arbete verkligen gör nån skillnad på det stora hela...Sen kommer det en kommentar till oss och vi inser med ens att det är klart att vi är bra nog!

Vi gör iallafall nåt.....

 

 

 

 

 

 

 

Lätt kan jag säga att vi grät med fast av din kommentar du människa som skrev den.Det fick dagen till att bli fantastiskt,fantastiskt bra! Just du lyfte oss det lilla snäppet vi så väl behövde just nu med allt vi har framför oss.

Vi tackar dig för att just du tror på att vi kan göra skillnad.....

 

 

 

                                                                               Anna och Jennie

 

 

 

 

 

Vårt arbete i Uganda på Bristol tillsammans med Eddie innehåller 2 bitar kan man säga.Den ena biten är att ge barnen en bra miljö att vistas i.Att ge dem en fin skola att gå i,en plats att vara stolta över att få vara en del utav.

Vi vill att dom dricker rent vatten och vi vill att dom har en bra plats att sova på och att utföra sina behov på.

Den delen den löser vi genom att samla ihop pengar och göra alla de sakerna.Det känns viktigt och meningsfullt att göra det.

 

 

Den andra delen vi jobbar för finns det inga pengar i världen som rår på.

Att ge barnen ett människovärde.

Att ge dem ett hopp och en tro om att det finns en framtid för dem,att det dom vill räknas.När vi ser deras ögon tändas till bara vi kliver in igenom grindarna så är vi beredda att göra nästan precis vad som helst för dem.

Men det handlar inte om pengar,det handlar om att ge av sig själv allt vad man nånsin bara kan och om vi så bara räddar en endaste unge med vår närvaro så är det värt det tusen gånger om....och sen är det värt det tusen gånger till.

 

 

 

Jag fick ett meddelande av min mamma igårkväll att slå på ettan på Tvn och det första jag ser är afrikanska barn.

Miljön ser ut precis som om de befinner sig i Uganda.Dom är också ganska så lika ugandier så jag förstår att det i alla fall måste vara i närheten.Och det filmades i Ruwanda.Grannland till Uganda.

Tyvärr så ser jag meddelandet för sent så jag hinner bara se ett par minuter av programmet men jag ser detsamma som vi möter varje gång då vi kommer ner till Uganda,lycka och en gränslös kärlek trots att dom saknar allt egentligen.

 

 

Lycka ser man i ögonen.Vi ser massvis med människor där ögonen är helt tomma,det finns ingenting i dem och det enda man vill är att det ska tändas.Men hos andra,också dom massvis så finns det en glöd i ögonen som smittar av sig fullständigt...Man skulle kunna dansa naken under stjärnorna om dom bad om det bara för att få bibehålla det man ser.

Jag är så otroligt tacksam att vi har fått se den delen av afrika också,inte bara det eländigt fattiga med gråtande människor som inte gör nåt för där finns så mycket mer,och så mycket som vi har att lära utav dem.

 

 

 

 

 

 

Nu börjar det så sakta sprida sig nere på skolan att vi är på väg tillbaka och jag vet att dom numera längtar efter oss precis lika mycket som vi längtar efter dem.Första frågorna är alltid: När kommer ni? Vilka kommer? Hur länge stannar ni? Och sen kommer May god bless you.Thank you for loving us.

Det är våra storkillar som bor på skolan som vi kan ha kontakt med via facebook som säger det och jag kan lätt höra hur snacket går på kvällarna i deras sovsalar.Dom vet att även om dom är stora och att det helt naturligt blir de små barnen som pockar på vår uppmärksamhet när vi är där så blir det iallafall alltid lite annorlunda och ganska mycket fest när vi är där och hälsar på även för dem.

 

Vi har sett dem växa upp och förbi oss i längd,vi har fått vara med och se dem gå från blyga barn till tonåringar med attityd men likväl massa hjärta.Från att generat inte ha vågat möta våra blickar till att nu sträcka ut armarna i en björnkram så fort man stiger innanför grindarna.

Jag minns att jag ställde en fråga till dem för många år sedan nu,hur dom såg på sin framtid...Ingen såg den överhuvudtaget.Nu har dom drömmar och dom ser den komma.

Den utvecklingen är det vackraste av allt.

 

 

När dom tränar på sina instrument på eftermiddagarna och dom har dragit sig undan litegrann bara de stora, och man går dit och sätter sig och lyssnar på dem och tar lite kort,om man tittar man på dem då,på riktigt, så ser man leendena också i ögonen över att också dom är sedda...

 

 

Så är vi där igen... med upp över öronen av saker som vi måste göra.Vi jobbar för att inte hamna där men i samma sekund som vi bokar en resa så kommer det som ett brev på posten!

Loppis,familjevänner,julklappar till barnen,vad ska vi ta med oss? Vad kan vi göra för att för att få ett ja istället för ett nej när vi besöker ambassaden i oktober i vår kamp med att få hit Eddie och Sam nästa år?

Hur ska vi få till en bra resa där vi blandar vårt arbete med att ändå få en bra upplevelse för dem som vi reser med?

 

Nåväl...vi kör en sak i taget,det är inte mycket annat vi kan göra. Först och störst just nu är våran Loppis!

 

Vi har latriner till våra barn på Bristol.Vi har det men dom är inte direkt fina längre och det har länge behövts en uppfräschning/renovering av dem.Ju mer vi gör,ju finare Bristol blir ju mer får vi Ugandas skolinspektion på oss och dom kräver ännu mer...Tröttsamt att ha det så men samtidigt ger det oss inga alternativ än att hela tiden försöka förbättra och det gynnar ju barnen såklart.

 

 

Pengar är som alltid vårt stora problem och det är det som stoppar oss från att göra saker fastän vi vet att det egentligen behövs...Men vi har förstått att det finns änglar omkring oss.Vi ställer frågan om lite hjälp till en enda människa,hon tar frågan till sig och hör i sin tur av sig till ytterligare en,gemensamt skänker dom de 6000 kronorna vi behöver för att renovera barnens toaletter.

Vi kan inte med ord beskriva den känslan.Vi kan inte heller med ord beskriva den lyckan som infinner sig hos Eddie när han får höra att allt kommer att lösa sig för att det är många som tror på hans och vårt arbete med barnen på Bristol.

Vi blir lyfta och vi får än en gång känna att vi inte är ensamma längre...

 

 

 

 

 

                                                                                Anna Jennie och Eddie

 

 

 

Det är inte en gång man har nypit sig i armen och funderat på vad man verkligen får vara med om.

 

 

Vad gör ni i Afrika egentligen? Den  frågan får vi ofta...

 

 

 

 

Sen tänker jag efter...är roligt det rätta ordet för detta?Ja,det är det nog,iallafall ett utav de rätta orden.

För det är roligt.Vi skrattar massvis åt det här.Vi har träffat så otroligt mycket bra människor genom vårt arbete med Eddie och barnen på Bristol,människor som vi aldrig annars ens vetat fanns.Nu menar jag inte bara människor i Uganda utan också här i vår närhet.

 

 

Att arbeta med människor som saknar alla livets bekvämligheter är en känslomässig bergochdalbana för oss som har det bra.Gudarna ska veta att det har runnit många tårar på grund utav det här under åren.Känslan av misslyckande och vanmakt har dragit i en och hur många gånger som helst har vi rivit vårt hår och undrat vad tusan vi håller på med...Vi har offrat saker för att kunna genomföra det vi vill och det har inte alltid fått ett positivt bemötande av alla.,så är det såklart.

Men ändå så överväger inte det dåliga allt det som är bra. Alla människor vi har fått lära känna,alla öden vi fått höra.All den kärlek vi får och ger och den gemenskapen vi får lov att vara en del av. Eddies otroliga charm och hans sätt att leda oss rätt.För min del som har haft turen att få bli en del av Sams liv.Allt jobb som har fått mig och Jennie att vara ännu bättre vänner och att uppskatta det vi har.

Jag gråter gärna då ibland och sliter mitt hår.Det gör inget för det vi har fått betyder så otroligt mycket mer än det ändå.

 

 

                                                                                Anna

 

 

Lätt hamnar att åka till Uganda på min topplista över saker jag verkligen tycker om att göra.

Förstår ni lyckan vi känner nu då när vi står här med biljetterna i vår hand och ett klart avresedatum?

Vi åker igen!

 

 

Tillsammans jag och Jennie och vi tar ett glatt och ett älskat gäng av människor med oss den här gången med.

Jennies dotter Amanda som vi vet är hett efterlängtad efter sitt besök där 2008.Min son Hampus som inte har varit i Uganda sedan 2010 står också han tämligen högt på längtalistan för dom där nere.

Min dotter Linnéa och min mamma Christina åker också med och det ska bli så himla roligt! Linnéa längtar efter sitt lilla fadderbarn Lucky och min mamma som fick en helt annan känsla för Uganda efter att ha varit där längtar också hon efter sina hjärtebarn.

Att få uppleva såna här saker tillsammans med sina barn är en stor sak.Man har sina egna liv mycket när barnen är så stora som dom är nu,men att dom då väljer att åka med för att se vad vi gör och hur det ser ut känns naturligtvis som en stor lycka för oss och man känner en tacksamhet över att barnen vill se världen,den världen som är lite mindre vacker än den dom är vana vid.

 

 

Vi reser ner tillsammans,vilket vi faktiskt inte gjort sedan 2013 och tillbringar en vecka med arbete blandat med barnhäng,bästa kombon! Sen åker Jennie hem och tar gänget med sig och jag stannar ytterligare 2 veckor,mest för att jag på nåt konstigt vis lyckats få mig en liten extrafamilj därnere som jag vill passa på att tillbringa lite tid med också.

Jag som rest mycket ensam det senaste tycker att det ska bli jättekul med sällskap hela vägen ner,själva resandet är en stor del också i det hela som man missar när man reser själv.

 

 

18onde oktober ger vi oss iväg och det innebär 64 dagar kvar tills vi är hos våra älskade ungar igen!

Jag hoppas att tiden springer dit och sen kan den stanna.

 

 

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte värmer i hjärtat när man får respons på det som man skriver.

En del människor som skriver vet kanske redan från början vad som kommer att väcka reaktioner och känslor men jag har alldeles för lite erfarehet för att veta det i förväg och blir därför lika förvånad var gång det händer.

Skriv en bok! Jag har hört det från många håll nu men jag vet ju inte hur man gör.För mig handlar det bara om att ha ett öppet hjärta och ett öppet sinne när jag skriver och för att skriva en bok så krävs det mer än det.

Men otroligt tacksam är jag för att det finns dom som verkligen tror att jag skulle klara det,tro inget annat.

 

Så tack ni som läser varje dag,bara ibland eller nästan aldrig.Tack för att ni låter er beröras ibland av mina ord om det vanliga livet,om det jag känner och framför allt av anledningen till att den här bloggen finns överhuvudtaget Eddie och barnen i Uganda.Tack för att ni låter er beröras,om än bara litegrann.

 

 

                                                                                Anna

 

 

Det finns inlägg som man från början vet är svåra att skriva och det är oftast när dom kommer lite för nära en känslomässigt.När det man vill säga ska komma fram på rätt sätt utan att låta konstigt eller man själv för den delen ska verka konstig.

Hursomhelst...

 

 

Idag är det Jennies födelsedag.Och hon fyller 40.

Utåt sett så ser hon ganska försynt ut,hon låter inte särskilt mycket,men trots det så finns det ingen som sätter sig på henne.Hon har en inre pondus.

Vi har alltid gått i samma skola,men aldrig i samma klass.Vi har aldrig tillhört samma vänkretser och vi är varandras totala motsatser både nu och då.Men så hände nåt för 18-19 år sedan och vi blev varandras vänner,snabbt blev vi det.Inte bara kompisar utan evinnerliga vänner.Såna som man inte har så värst många av under en livstid.

En sån vän som man kan ringa närsomhelst på dygnet om man behöver det.En vän som redan innan man ens vågat erkänna saker för sig själv redan har svaret men ändå lyssnar när man vågar säga det högt.En vän som inte då säger Vad var det jag sa?Utan bara lägger en hand på axeln och man känner styrkan komma till en bara genom den enkla handlingen.

Jag har en sån vän i Jennie.

 

Alla livets skeenden som vi har gått igenom har vi fått göra vid varandras sida.Barn som har fötts,människor som har lämnat oss.Giftermål,sjukdomar och skilsmässa.Konfirmationer,studenter,familjeresor och en en skola i Uganda.Vi jobbar vid varandras sida trots våra olikheter och det är kanske just våra olikheter som blir vår styrka.

Det jag inte kan,det kan Jennie.Dessvärre händer det inte så ofta att det är tvärtom...att jag kan och inte hon.....Men jag bjuder på det.Hon är absolut den smarta av oss två.Hon kopplar alltid på hjärnan också upptill sitt hjärta.Min hjärna kan lätt hamna på efterkälken.

Dom som lever nära oss har fått höra många skratt under åren.Inte såna där mysiga småfniss...det finns inte i vår värld.

När vi är ihop blir det mesta väldigt väldigt roligt. Få delar vår humor men det gör inget,vi har ju iallafall kul.

 

Vi tas nästan alltid som systrar och jag ser henne nästan som det också.Att vara nära nån handlar inte om blodsband.

En del människor är man bara nära ändå. 

När man delar så mycket upplevelser och känslor som vi gör så blir man automatiskt en enhet.

2014 var inte mitt bästa år i livet,men det var det året jag ändå förstod på riktigt att en sån vän som Jennie kommer jag aldrig att få igen....och jag är tacksam varje dag att jag får kalla henne min allra bästa vän.

 

 

                                                Grattis Jennie på födelsedagen och tack för allt du är.

 

 

                                                                                           Anna

 

 

 

 

 

 

 

Gång på gång slås jag av hur mitt arbete som personlig assistent går hand i hand med det livet som jag har vid sidan om mitt vanliga. Behövande men så fulla av liv.Jag trodde jag var den som visste istället lär dom mig nya saker varje dag.

Jag trodde aldrig att jag skulle få lära mig så mycket som jag gör just nu.

Jag var ju trygg och bekväm med allt.Livet,jobbet och med mig själv.Helt plötsligt kastas allt omkull och det enda man har kvar har är den man är.Men jag märker att om man bara är just sig själv så har livet en tendens att lösa sig ändå.

Jag vaknar upp varje dag och jag vet aldrig hur en dag på mitt jobb ser ut,faktiskt känns det inte ens som ett jobb...

Allting styrs av hur det känns för honom just idag och min uppgift är att förstå det.

Förstår jag,har vi en bra dag, förstår jag inte har vi en dålig dag.Jag förundras över hans tålamod med mig och fastän han inte har några ord så kommunicerar vi hela tiden.

I Uganda saknar vi också förmågan att prata med vissa barn,men även där kommunicerar vi,vi gör det bara med hjärtat istället....

 

 

Han heter Brain och vi har berättat om honom förut, säkert flera gånger. 

Han har tagit ett rejält kliv in i Jennies hjärta och han har också en egen plats i mitt.Han får det hos nästan alla som möter honom, för han har nåt som inte alla har.

     Anna

Jag har en ledig söndag och jag känner mig verkligen ledig...Jag har jobbat hela veckan och det har varit mycket helt enkelt.Jag struttar runt hemma och städar lite,pärlar lite fler armband.Jag träffar en solbränd och fin dotter som har varit iväg på en välförtjänt semestervecka i Grekland och jag väntar på att få hem mina killar för en vecka tillsammans med dem.

Jag som aldrig trodde att jag skulle behöva bli en varannanveckamamma är det nu och jag får vackert erkänna att jag lever lite mer när dom är här hos mig,med mig.Räddningen när dom inte är här är att jag vet att deras pappa är precis lika lycklig som jag är när dom är hos honom.

 

 

Tiden går vansinnigt fort och vi som lovat oss själva att börja med alla förberedelser inför årets loppis i tid kan bara lite krasst konstatera att vi inte är ute i god tid den här gången heller.. Det verkar som att vi jobbar absolut bäst under stress jag och Jennie när det kommer till Bristol och då får det vara så.Vi måste balansera livet,vårt vanliga liv,med arbetet där och då får man ta det när tiden finns. Vi vet att vi inte står ensamma när det börjar brinna i knutarna,som tur är.

 

 

 

                                                                                  Anna

 

Termin 2 är stängd på Bristol och barnen går på ett välförtjänt lov. Dom ska inte i bänkarna innan den 6 september igen.Antalet barn som kommer att tillbringa sitt lov på Bristol är i runda slängar 65 stycken...65 barn som inte har nån att åka till,bor för långt borta eller har nån som inte har råd att ta hem dem.

Dom allra flesta av dem mår antagligen 1000 gånger bättre av att stanna på Bristol...fast det är sorgligt att det behöver vara så.

Mama Big lämnar Bristol över lovet för att ta hand om sina och Eddies barn men för Eddie innebär det ingen större skillnad,han kommer ändå att vara på Bristol varje dag.

Jag skulle tro att det kommer att arbetas på marken,det kommer säkerligen vara en och annan spelning för bandet och innan vi hinner blinka så är dom tillbaka i bänkarna redo för tredje och sista terminen 2015!

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår i mitt flöde på Facebook dök det upp...och jag blev irriterad och sen väldigt fundersam.

En dejtingsida som dom opassande nog har valt att kalla Elitsinglar.... Vad är det för skit ens?

Hur kan man välja att kalla nåt elitsinglar? Vem passar in där? Dom som har mycket pengar?Dom som reser mycket eller har ett fint jobb? Vad krävs liksom för att kvala in på en sån sida?

Och dom som inte passar in där...Vilken sorts människor är det? Ensamma är dom ju annars hade dom ju inte velat vara medlemmar på en dejtingsida får man tro.Är dom också fattiga? Fula? Har dom en annorlunda hudfärg kanske?

 

 

Vad som stör mig är den enorma drivet vi har i oss att dela in människor i fack. Den är si och den är så.

Den bor på det "rätta" området i stan så då är den bra,men bor man på andra sidan då är man mindre bra.

En familj reser till Thailand varenda år,vilken härlig familj! Kanske det,men kanske är det pappans dåliga samvete som tar dem på dom resorna för att han missar hela sina barns övriga uppväxt för att han jobbar för mycket?

Är det att vara elit?

 

 

Varför kan vi inte bara vara människor allihop? Svarta,vita,fattiga,rika,fina,fula...vad spelar det för roll? Vi ser inte olika ut på insidan om det är nån som tror det.

Dom vackraste och mest genuina människorna som jag mött hade garanterat inte kvalat in på sidan Elitsinglar och det hade definitivt inte jag heller gjort...Men jag är okej med det,för jag vill inte vara i ett fack,aldrig nånsin vill jag det och jag vill absolut aldrig nånsin vara nån elit,det räcker bra såhär.

 

 

 

 

 

Han hittade ett annat ställe men han hade inget att ta med sig.Det han ägde hade han på sig.

Jag skickade ner pengar till en madrass och lite kläder.Han var otroligt tacksam.Jag fattade egentligen inte alls vad han gick igenom inser jag nu.

Den där kvällen så skriver han helt plötsligt att han hatar mörkret.Han berättar att just nu hör och känner han råttorna i sitt rum.Han ligger på en madrass på ett rått betonggolv och han har inget. Han vet att så fort han somnar kommer dom att springa på honom också. Han vet det för det har hänt förr. Det betyder dock inte att man vänjer sig vid det.

Den kvällen stoppade jag om mina egna barn extra mycket.Jag kände en enorm tacksamhet över vad jag kunde ge dem och en lika stor sorg över vad jag inte kunde ge Sam.Jag tänkte att det finns så många som har det som han och ännu värre än det....Jag somnade aldrig den natten men jag lovade mig själv att aldrig nånsin blunda för verkligheten för den försvinner inte för det.

                             Anna

Den här skitbussen är Bristols och den ger oss huvudvärk åtmistone 3 dar i veckan.

Den går sönder jämt,överallt och hela tiden och ändå är det en av de mest värdefullaste saker vi har för att klara av det som Bristol behöver.

Idag har den först kört våra P7 elever till ett ställe där dom skriver sina examensprov.Efter det till Bristol och hämta ett lass ungar och köra dem till Entebbe för det var en skolutflykt....Tillbaka till Bristol och hämta ytterligare ett lass med barn och köra dem till Entebbe också.

Tillbaka för att hämta hem P7 barnen  och sen tillbaka till Entebbe i 2 vändor för att ta hem utflyktsbarnen!

Heja våran chaufför Master som rattar våran skitbuss och älskar varenda stund av det!

 

 

                                                                                  Anna

En del människor kallar mig envis.Det är liksom lite av en stående grej.Jag kan hålla med till viss del men för mig är det inte envishet på ett bångstyrigt sätt för jag gör det inte bara för att jag ska göra det ena eller det andra utan jag gör det för att jag har väldigt väldigt svårt att gå emot mitt hjärta och min mage....Det är dom två som leder mig rätt när jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

Ibland när jag tvekar inför ett beslut så sätter jag mig ner och känner efter hur det känns,först i magen och sen i hjärtat.Många,många gånger har det hjälpt mig att välja hur jag ska tänka eller hur jag ska gå tillväga...

 

För snart 2 år sedan började vi göra armband till förmån för Bristols barn.Min dotter Linnéa började och jag hjälpte henne.Vi har nu sålt tämligen många och nu sitter jag med ytterligare dryga 60 armband som ska göras och här kommer det där in igen,mina svårigheter att gå emot vad jag känner...Det mest naturliga hade väl varit att dra ihop ett gäng och pärlat så hade vi varit klara i ett nafs...men jag kan inte....Jag vill att det ska vara gjort med hjärtat hela vägen.Det handlar inte bara om att göra det. De är klart att det är okej att Jennie och våra närmsta hjälper till men jag kan inte stå ut med tanken på att hjärtat inte är med,för i min värld så måste det vara det,alltid.

 

 

 

                                                                                       Anna

 

Nånstans inuti mig så visste jag att jag inte var frisk,jag kände ju det,men jag ville inte att dom skulle förstå hur illa det var egentligen.Tydligast för mig var Sams oro,för han visste också,den oron oroade mig med.

Jag hade svårt att fokusera på  veckan men jag försökte verkligen.Jag ville ju ge dem en positiv upplevelse som aldrig tidigare varit i Uganda.Alla visste att jag hade varit sjuk men vi visste inte att det skulle slå ut igen som det gjorde. Utåt sett så var jag ganska pigg men jag tror att mitt resesällskap upplevde mig lite konstig och inte så positiv.

 

 

Den dagen då jag på riktigt förstod att jag inte skulle lösa situationen själv är som ett töcken för mig. Jag minns frossan som kom över mig igen som i ett trollslag på skolan just när vi var i full färd med att orndna för kvällens fest.Jag minns Eddies ord att det nu var tvunget att åka till läkaren och att vi skulle åka nu.Sen minns jag i stort sett inget mer tills jag vaknar upp med dropp i handen i en säng på en klinik med Sam sittandes bredvid.

Jag kommer aldrig att glömma hans ögon just då och jag skämdes för att jag inte lyssnat på honom tidigare.Dom ville lägga in mig för malarian var aggresiv och den var allvarlig,jag vägrade förstås.

Jag fick lova att komma tillbaka ytterligare 6 dagar för injektioner och det gjorde jag.

 

Utåt sett så blev jag bättre,inuti mig skrek hela min kropp efter vila.Jag lyssnade såklart inte på det heller.Men när dörren till mitt rum slog igen på kvällarna när vi var tillbaka på hotellet så sov jag som aldrig förr,jag har aldrig känt mig så trött förut.

För samtidigt som det sjuka drog i mig åt ett håll så skrek det dåliga samvetet i mig att jag inte var bra nog för dom andra i sällskapet.Att Jennie fick dra ett tyngre lass än vad som var väntat och att min dotter och mamma hade längtat efter mig och jag inte räckte till för dem som dom kanske hade förväntat sig.

Den enda jag kände mig trygg med just då var Sam för jag visste att han skulle se om det blev värre.

 

När man ger sig iväg som jag gjorde och med allt man får höra om alla faror innan man åker så vill man gärna inte erkänna för nån när det faktiskt går fel...man vill liksom inte ge dom den känslan av triumf.

Det var nog därför jag valde att inte känna efter hur jag mådde egentligen,hur rädd jag var och hur ont jag hade precis överallt och hur mycket jag önskade att allt verkligen skulle gå vägen....

 

 

                                                      

                                                                                      Anna

 

 

4 världsvackra barn som alla har haft turen att få familjevänner här i Sverige. Det går inte att beskriva känslan när man får överlämna ett brev till dem...