Jag längtar efter barnen i Uganda.Jag längtar efter Eddie och Sam och att bara få vara där.Jag längtar efter kycklingen ifrån Kawempe och värmen som gör det så lätt att andas.Jag längtar efter hetsen som storstaden bjuder på men också efter lugnet i vår by Nabweru. Men mest längtar jag nog den här gången efter Anne,Eddies fru.

Vi kom varandra nära när jag spenderade mina senaste 9 veckor i Uganda.Jennie var inte där och jag var lite fundersam hur det skulle vara att vara utan hennes sällskap i över 2 månader, och det var annorlunda, men det gick ändå bra,för Anne var där.

Förtroliga samtal om livet medans vi plockade stenar ur riset, eller under tiden hon skalade cassavan.

Skratten i mörkret när strömmen gått hemma i Wakiso och Eddie var trött och han tillslut skrattade bara för att vi inte kunde sluta. Jag minns hur hon tyckte jag var envis som inte lät henne tvätta mina underkläder och jag ser stoltheten i hennes ögon när hon såg mig springa med ett barn på ryggen över skolgården eller dansa för dem fastän jag helt saknar takten.

Mitt afrikanska namn Naiga som är hennes släktnamn bär jag med stolthet fastän det mest kom till som ett skämt.

Henne längtar jag efter fastän våra liv är totalt olika och fastän hon är yngre än jag så är det ändå hon som lär mig vad livet faktiskt handlar om...Nu när livet rörts om så behöver jag få höra det igen.

                                                                                         Anna

Varenda unge vi möter vet hur känns att få stryk.Det är deras vardag.

Barnen blir inte slagna på Bristol men dom blir det hemma,det hör till.Flera av barnen har kropparna fyllda av ärr och skulle kanske inte ens kunna berätta var dom kommer ifrån om man frågar dem,för dom minns det inte eller kanske vill dom inte minnas.

Även Sam har flera stora ärr,men han är vuxen nu och kan berätta om varenda ett av dem  och det gör ont i mig när han gör det. Jag vill veta men jag vill samtidigt inte alls höra. Jag vet att hans liv har varit allt annat än enkelt och jag är på nåt konstigt vis oerhört stolt över honom när jag ser honom idag.

Kloka funderingar och med en tro på sin framtid så vet jag att just han kommer att klara sig, och bara tanken på det gör mig väldigt lycklig.

I mitt stilla sinne så undrar jag hur många Sam det finns egentligen?Hur många unga bär på en historia som får våra att blekna av blotta tanken?

Att tycka om Sam är enkelt för han begär inget.Det är många som hade gett mycket för den positionen som han hamnat i genom att vara en nära vän och hjälp till oss när vi är nere...Men det är ingen annan som kan ta den platsen, den är hans,så enkelt är det.

 

 

 Alla Älskar vi Sam! :)

 

 

                                                                                    Anna

Jag jobbar på ett asylboende.Jag tycker att det är jätteroligt och jag lär mig saker varje dag.

Vi har såklart alla sorters människor men nästan alla som bor hos oss har flytt från krig och inte från fattigdom.Detta gör att dom har ganska mycket åsikter om hur det är att vara på ett asylboende i Sverige....

Det är inte positivt.Maten är ett problem för dem,dom vill ha sin egen lokala mat. Och det är inte så lätt att tillmötesgå det när man inte ver hur man ska tillaga den. Det är tämligen mycket klagomål och fastän man  förstår dem och deras oerhörda frustration så har jag ändå svårt att acceptera det.

Vi har sett fattigdom på nära håll i Uganda men vi hör dem inte klaga.Vi har sett barn så fulla med ärr så man helst velat vända bort blicken, men dom säger ingenting.Vi vet att barn somnar med hungriga magar varje kväll och då är det svårt att helt och fullt ta till sig att nån är missnöjd över den serverade maten här...

Hjärtat stängs till litegrann och man kliver in i en arbetarroll,en roll som jag egentligen inte vill ha men som man ändå måste hamna i, mest för sin egen skull...

 

 

                                                                                Anna

Steget ut är taget och jag vet att vårt liv aldrig kommer att bli detsamma igen.

Jag som aldrig varit ensam ska vara det nu på riktigt och jag kan erkänna att jag är lite rädd.

Inte rädd för ensamheten men rädd för att jag inte vet hur allt kommer att se ut framöver. Jag reser till Afrika ensam och det rör mig inte i ryggen,jag är aldrig rädd där.Men jag är rädd för hur det kommer att kännas när min man inte längre kliver innanför dörrarna på samma ställe som jag bor. Hans hemma kommer inte att vara detsamma som mitt hemma.

Tänk att man inte har en aning om hur ens framtid ser ut? Inte ens egen framtid eller någon annans.

Jennies ord ´Vi lever här och nu´ blir ännu klarare och jag lovar mig själv att jag göra det.

Jag ska leva och jag ska uppleva...

Jag åker till Uganda för åttonde gången och jag längtar precis lika mycket som alltid.

Jag har funnit en plats till i världen där jag känner mig som hemma.

Jag åker för att vila och jag kommer att vila även om det innebär att veva hopprep 3 timmar på raken,kasta badboll eller klippa pärlsnören till 150 barn...Jag kommer ändå att vara bara Anna och det ska bli skönt.

 

 

                                                                                Anna

När man inte har sitt hjärta påkopplat för mycket så är det lättare att vara mer praktiskt tänkande.Därför är balansen så otroligt viktigt i vårt arbete.För mycket hjärta utan hjärna skulle bli katastrof men likaså blir hjärna utan hjärta nästan en ännu värre smäll....Vi har den balansen bättre nu än vad vi hade i början av projektet.Vi känner varandra väl Jennie och jag och vi vet varandras svagheter respektive styrkor. Det gör att vi inte behöver hamna i situationer som vi inte klarar av.

Att spara pengar på hög som tillhör Bristol är inget vi strävar efter.Pengarna vi får in ska arbeta oavbrutet,det är så vi vill ha det.

Nu står vi inför en terminsstart igen och det är mycket som ska betalas.

TV,vatten,ström,skolavgifter,latrinerna ska tömmas,nya uniformer ska sys och nya skolbänkar ska inhandlas blandannat.

Det är så oerhört roligt att se hur Bristol utvecklas till att faktiskt bli nåt fint och inte bara en förvaringsplats där fattiga barn är, utan en plats där barnen faktiskt räknas...

 

 

                                                                                                       Anna

Jag kommer än en gång vara på Bristol när barnen återvänder efter ett lov.

Jag fasar för det för jag såg vilket tillstånd dom var i senast dom kom tillbaka.

Håglösa,trötta,hungriga och inte alls särskilt glada.Jag vill se dom sprudlande Bristolungarna,dom som lever och som har en ljus framtid i sikte.

Barnen kommer tillbaka efter att ha jobbat hårt.Att vara hemma är ingen barnlek och det är inte att lov som går att jämföra med det som våra barn kallar att vara lediga. Jobb från tidig morgon till sen kväll och den enda pausen som ges är när det är dags att sova på natten.

Vi som tycker att maten är alltför dålig på Bristol inser att dom iallafall äter något. Även om det är samma mat varje dag så är man iallafall mätt i magen.Och för många utav dem innebär det också att man får krypa nära nån igen,en närhet som man faktiskt kanske saknat när man är hemma...Barnen jobbar på Bristol också, tillochmed ganska hårt ibland, men då är dom iallafall många att dela på bördan och det blir mer till en lek i sista änden.

Jag hoppas möta glada barn utan att vi behöver ge den massa mediciner i form av sockerlösningar och avmaskningsmedel och andra saker..Jag hoppas att dom kommer tillbaka i samma skick som dom var när dom lämnade Bristol i December, men tyvärr tror jag inte det, men jag hoppas....

 

 

 

                                                                                    Anna

Lika klar som världen blev för Sam när han fick sina glasögon lika klar blev världen för mig när jag kom till Uganda.

Världen är inte bara våran och den tillhör inte bara oss.Världen är orättvis men det går att förändra.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig men det finns ingenting som säger att det inte kan bli bra iallafall.

Om man blir tvungen att ta dom där stegen ut i nåt okänt som skrämmer en mer än nåt annat i hela världen så kan det ju hända att man hittar en ny väg till slut som känns okej att gå på. Jag har under de senaste åren lärt mig att trivas i mitt eget sällskap.Jag tycker att Anna är helt okej att vara med och jag vet att Anna klarar så otroligt mycket mer än vad hon själv tror ibland.

Ingen har sagt att livet ska vara enkelt hela tiden,det är det inte för någon.

Man får helt enkelt tillåta sig att falla lite,men sen tusan måste man ta sig upp igen.

 

Vänner i världen....

 

Anna

Ibland blir livet liksom inte alls som man tänkt sig....Det som alltid varit en självklarhet är inte det längre.

Man tror att man alltid styr över sin framtid, men i sista änden vet man ingenting.

Våra liv kommer att gå vidare,men dom kommer att gå vidare på varsitt håll. Jag kommer att få skapa om mitt liv på ett sätt som jag aldrig trott men nu är vi där och nu måste jag göra det bästa för mitt fortsatta liv med mig själv och med mina barn,och jag ska klara det,vi ska klara det.

Min ork är nere på botten och jag behöver hämta den nånstans ifrån.

Det finns ett ställe jag gör det bra på, och det är i Uganda. Därför åker jag dit.

2 snabba veckor för att hämta den energin jag såväl kommer behöva framöver.Samtidigt som jag gör det så kan jag kolla av arbetet med sovsalarna såklart!

Men främst så blir det 2 veckors lugn och ro...för att jag behöver det.

29 Januari åker jag.

Jag tycker att det är roligt att åtminstone försöka lära mig lite Luganda,språket dom pratar i Uganda där vi befinner oss.

Jag kan inte säga att jag är grym,då skulle jag ljuga massor men jag försöker iallafall.

Som läget är nu kan jag dom vanligaste hälsningsfraserna och jag kan säga Godnatt och Gomorron och svara på hur jag mår. Jag kan också räkna till 10....

Sen finns det ord som sätter sig benhårt fastän man absolut aldrig kommer att behöva dem.

Som tex Damu Mpulire som betyder upprepa det igen.....När ska jag använda det?

Nästa ord som förvisso beskriver Uganda på ett magiskt sätt är Bitabuletabule...oorganiserad.

Det la jag på minnet för att en dag så pratade Sam och Eddie på Luganda men rätt som det är så använde dom ordet dizorganised mitt i allt....Jag frågade varför dom blandar in ett engelskt ord sådär mitt i och svaret kom skrattande att lugandaordet helt enkelt är för jobbigt  att säga! Så då föll  sig det engelska bättre.

Men i min hjärna satte sig naturligvis bitabuletabule som gjutet! Ett ord som förövrigt passar in alldeles utmärkt på mig för tillfället också...

 

 

                                                                                       Anna

Bredvid den drömmen som vi har jobbat med under så många år nu så jobbar jag också med någon annans dröm, Sams. Den innehåller inga stora grejer,utan mer bara en önskan om att aldrig mer behöva lida. Att inte behöva känna sig ensam i världen utan att alltid veta att det finns någon som står bakom honom oavsett vad.

Att få ha ett jobb som han tycker om och med tiden kanske också en egen familj.

Barn, om han är kapabel att ge dem ett bra liv,annars avstår han hellre.Han vill inte att ännu ett barn ska behöva lida så som han har gjort,och så många med honom.Han tycker inte att nån förtjänar det.

Han drömmer om att få se mitt land såsom jag har sett hans och han drömmer om ett bra liv för sina syskon.

Den drömmen jobbar vi också för,den självklara drömmen om ett bra liv...

Vi mötte Ben och vi satte oss ner och pratade och vi åt kycklingfyllda Chapats som kan ha varit det godaste jag har ätit nånsin i Uganda.Jag drömmer om dem än!

Vi åkte hem till Ben och fick träffa 2 av hans barn som bor hemma de andra 4 bor hos släktingar...

Efter att vi ätit lite till där så frågade Sam om jag ville se nåt som kallas The source of River Nile.

Jag var väl inte helt sugen men jag visste att även Sam ville se det för han hade bara hört talas om det men aldrig varit där,och jag vill att Sam ska uppleva saker så jag sa ja.

Och hjälp vilken tur att vi gjorde det, för det var så vackert! Starten på Nilen....Jag har aldrig sett så storslagen natur och det spelar ingen roll hur mycket bilder jag än visar för dom gör det ändå inte rättvist.

Men i efterhand är jag jätteglad att vi åkte dit,det var verkligen en upplevelse!

Samt världens mest diskriminerande prislista! Hahhha! Hade Sverige gått med på detta tro?
Kolla skillnaden mellan att vara Ugandier eller övrig världsmedlem! Inga dyra priser men stor skillnad!

 

 

 

Anna

 

1 Januari 2015...Vi har ett helt nytt år framför oss.Oskrivna blad.Vi kommer att möta både glädje och sorg.

Vi kommer att ha både med och motgångar,men vi vet ingenting om det nu. Vi vet aldrig vad framtiden har med sig till oss men vi kan hoppas,önska och tro att den kommer att bli bra.

Vårt 2014 har varit hittills det bästa i mitt tycke.Vi har klarat i stort sett allt vi tagit på oss och vi har varit ute mer än någonsin.Vi har växt helt enkelt.

Toppen på allt är såklart för min del att jag fick chansen att tillbringa en längre tid i Uganda och jag lärde känna mig själv på ett annat plan.När sedan Jennie och de andra kom ner så tycker jag också att det var en av de bästa resorna vi gjort.

Vi var en väl sammansatt grupp där vi alla jobbade.Alla var där med hjärtat och jag tror faktiskt att alla och envar lämnade en liten bit av sig själva därnere,precis så som Jennie och jag har gjort, och det känns stort.

Jag tar 2015 med mig och jag kommer att jobba för att göra det här året ännu bättre,precis som Jennie kommer att göra.Tillsammans kommer vi att göra vårt yttersta för att sätta lite mer guldkant på vardagen för våra barn på Bristol Academy,och vi är redo att börja nu.

 

 

                                                                                     Anna