Swish!

Efter mycket om och men så har vi nu äntligen Swish kopplat till Bristol!

Detta är numret du ska lägga på minnet.....Väldigt lätt och väldigt smidigt!

 

 

                                                                      123 268 38 94

 

 

 

 

 

                                                                           Anna och Jennie

Tack alla ni som alltid finns där...

Det är lätt att slå bort positiva ord vi får om vårt arbete med Bristol.Både jag och Jennie har svårt att ta det till oss.Det känns inte så stort och unikt och som jag sagt förut så tror ju jag att alla hade gjort samma sak som vi gjort om dom sett detsamma som vi.Nästan alla hävdar motsatsen....

Vi slår i alla fall ofta bort det positiva från oss själva och det ska man kanske egentligen inte göra alltid,vi har ju faktiskt gjort nåt ganska bra,och hade nån annan gjort detsamma så hade jag varit imponerad av den människan,men jag blir det ju inte direkt imponerad av oss själva....

 

Nån som är fantastiskt bra på att lyfta oss är våran Signe.Trots att hon faktiskt är släkt med henne som vi hade med oss i projektet förut så valde Signe att stanna kvar med oss.Hon och hennes familj har bidragit rejält till Bristol under årens lopp och det är Signe som brukar anordna ett lotteri till förmån för barnen kring jul.

Nu träffade vi henne igår angående vår loppis där hon också hjälper oss.Hon är 83 år,men maken till krutgumma finns inte.Hon ska baka till loppisen och sälja fika där och det är verkligen inga problem för henne! Hon har alltid snälla ord till oss och goda ideér och det är mycket värt.

 

Signe är såklart inte den enda.Vi har min mamma och Jennies mamma och pappa som alltid stöttar upp i alla lägen oavsett vad det gäller.Antagligen inte alltid riktigt på det klara med vad vi håller på med men likväl så finns dom där bak i ryggen.

Vi har några av Jennies släktingar som också alltid ställer upp med diverse saker med ett leende.

Vi har våra barn som osjälviskt delar med sig av sina mammor och Jennies man Martin som säkert inte alltid tycker att det är så kul när hus och garage fylls med saker inför resor och loppisar, men som ändå låter det ske. 

Vi har för oss okända människor som klivit fram i ljuset och visat att dom tror på det vi gör genom att på olika sätt försöka hjälpa till med det dom kan och ingen hjälp är mindre värd än den andra,och vi är så otroligt tacksamma.

Det kan hända att det är vi som styr upp allt med Bristol och ser till att det rullar på,men likväl hade vi ändå inte varit något utan all hjälp runt omkring.

 

 

 

 

Anna

 

 

Jag vill inte....

Gång på gång kommer det och jag går  sönder.Vill vara stark för det handlar inte om mig men jag blir ändå rädd.

Rädd för att han en dag inte ska klara sig.Sam är sjuk igen och det handlar bara om veckor sedan han senast var det.

Att jag numera vet hur han mår när malarian kommer gör det inte lättare att hantera för jag vet hur jag mådde när jag hade det,man önskar ingen det.Han känner när det är på gång och vid det här laget så vet han när han behöver ha hjälp...

Numera kör vi injektionerna intravenöst i handen,normalt får man dom i skinkan när man saknar pengar.

Att få det i handen är smärtsamt och man mår illa,att få det i skinkan är ett rent helvete.

Han skickar en bild och jag ser att hans hand håller på att svullna upp för att venerna håller på att stänga sig och medicinen pressas in ändå,imorgon kommer dom antagligen att få byta hand för kanylen.

 

 

Jag önskar inte särskilt mycket av livet nuförtiden för min egen del,jag har vad jag behöver,men jag önskar desto mer för Sam..till att börja med önskar jag att han ska bli frisk.

 

 

 

 

                                                                                     Anna

1439

1439 inlägg har vi på bloggen nu.Jag har inte skrivit alla, men jag har skrivit dom flesta.Jennie trivs inte med att göra det,därför har det hamnat på mig.Jag har alltid haft en dröm om att skriva fastän jag egentligen inte vet hur man gör,jag gör det bara.Men en sak vet jag,och det är att om jag inte skrivit det jag har gjort under åren som har gått så hade jag aldrig kunnat ta mig igenom allt som vi har varit med om.

Varje gång man sätter ord på nåt man upplevt så bearbetar man det och man kan lägga in det på rätt plats i hjärtat,där det inte ligger och skaver alltför mycket.

Allt finns inte här och det kommer det heller aldrig att göra.En del saker kan jag inte sätta ord på helt enkelt och andra saker har jag fått till mig och det kommer alltid att stanna hos bara mig för att jag har lovat att göra det.

Men glad är jag varje dag att bloggen finns...det är en fin resa att se tillbaka på,min och Jennies livsresa....

 

 

 

Anna

 

 

 

 

Jag vill älska med hela mitt hjärta

Jag vill också dricka champagne och köpa en Michael Kors väska för att jag kan det.Jag vill kanske ha onödigt mycket mat i kylen ibland och jag vill ha både en dator och en mobiltelefon.Ibland vill jag göra saker som egentligen är helt meningslösa men ändå känns dom viktiga.Jag vill allt det där....

Men där emellan vill jag också förändra världen.Jag vill veta att jag har gjort allt vad jag kan för att förändra livet för någon som inte har haft samma tur som jag har haft.

Jag vill arbeta med hela mig och jag vill älska med hela mitt hjärta.

När jag är klar med mitt liv då vill jag veta att jag i alla fall gjort något för världen och inte bara för mig själv,innan dess kommer jag inte att vara nöjd.

 

 

 

Anna

Lite parad på gång :)

På fredagar är det lite parad för barnen på Bristol.Dom sjunger,läser lite dikter kanske och marcherar.

Brassbandet spelar och barnen älskar det!

 

 

Gosebjörnen Aizizi! Han har vart med oss länge nu och han växer i och framför våra ögon varenda dag känns det som.Här är det spex på gång för Aizizi leder aldrig bandet.Jag ser lite spridda leenden på folk runt omkring så det var nog en rolig syn! Aizizi är däremot en hejare på alla blåsinstrument!

 

                                                                                        Anna

Borta kan vara hemma

Vi pratar om det min mamma och jag,det där om att man känner sig hemma nånstans där man inte borde göra det.

Idag skriver en av mina facebookvänner detsamma.Att platser som är borta kan kännas som hemma.

Min tro är utan tvekan att det här livet vi lever nu inte är det enda livet vi levt.Varför skulle det vara det?

Det finns ingen logik i att en plats man aldrig tidigare besökt kan kännas så självklar om man inte tidigare levt där.

Alla får tro vad dom vill men jag tror så här.

 

Det finns så mycket i Uganda som är olikt vårt land,saker som är svåra att förstå eller svåra att lära sig.Men ändå så känns det inte jobbigt,det känns bara naturligt att jag ska göra det.Äta med händerna sittandes på golvet,tvätta mig i en balja,åka bodaboda och bara känna att jag lever fullständigt.

Hemma är hemma,men borta kan också vara det.

 

 

 

 

Anna

Jag har haft jordens tur...

Jag tror att jag föddes med jordens tur.Inte nog med att jag har turen att få uppleva Uganda på nära håll och allt vad det innebär,jag fick också dom bästa barnen för mig och jag fick världens absolut bästa mamma.

Det finns ingen som hon,på riktigt.

 

 

Idag har vi varit på roadtrip hon och jag.Bilen är bästa stället att vara i när man bara vill prata och vara tillsammans.Utan nåt särskilt mål och utan nåt tid att passa så gav vi oss iväg i morse. Vi hade tänkt att hitta till ett ställe nånstans som jag inte minns namnet på, och där skulle vi äta lunch.Dit hittade vi inte kan jag säga....däremot körde vi förbi samma gubbar 6 gånger fast från olika håll...till slut vinka man bara lite fint och i mun sa vi att nu skiter vi i det här så kör vi till Båstad!

Det var nästa lite mindre smarta idé...Tennisvecka i Båstad,sommar i Båstad,bilkö i Båstad! Nåväl...en timme tog det att ta sig igenom lilla Båstad men när vi hamnade på ett litet våffelställe utmed Italienska vägen som min mamma länge velat besöka så var bilkön glömd...jösses vilka goda våfflor,vilken miljö och vilken glad mamma! Dessutom tog dom 40 spänn för en kopp kaffe så ni kan ju fatta att det var typ guld vi drack....

 

 

Efter det körde vi till nån designbutik där man hade kunnat handla upp en årslön utan att blinka och sen skulle vi ta oss till ett ställe som vi tycker mycket om både min mamma och jag,Särdals kvarn.Där skulle vi äta den maten som vi inte fick ätet på det stället vi inte hitta. Jösses vad svårt det kan vara att hitta till platser ibland....Lika svårt hade vi att hitta till Särdal från Båstad och med 5 minuter tillgodo så fick vi äta!

En jättegod lax som absolut var värd all väntan och massa tid att prata om världens väsentligheter,det är inte fy skam att få uppleva en fredag i slutet på juli.

 

 

 

Anna

Trumskinn bortom räddning!

Ena dagen så byggs det mur,en annan dag får vi akutskicka ner pengar för att barnen är sjuka.Idag fick vi veta att trumskinnen är bortom all räddning och utan trummorna blir det inga spelningar för brassbandet....Det ena är inte mindre viktigt än det andra och det kan vara svårt för oss att prioritera vad pengarna ska läggas på,man vet liksom inte riktigt.

Just till brassbandet har vi haft en egen liten buffert som vi kunnat bygga upp från armbanden som vi säljer till förmån för barnen och det har vart skönt att ha dem.Annars är det inte så lätt att bygga pengar på hög precis, det behövs alltid nåt och vi är svaga för dem, vi vill ju att dom alltid ska ha det bästa för att dom förtjänar det....

 

 

 

 

Anna

 

Stackars Eddie ändå....

Vi bygger murar,renar vatten och bygger ett nytt utekök, allt för att förbättra för barnen.Murarna skyddar dem från faror,rent vatten och rent kök från sjukdomar.

Vi kämpar för att det i hjärtat känns rätt att göra det.För att vi vill göra det.

 

 

Jag pratar med Eddie via viber och vi slås än en gång av vilket samarbete vi har egentligen...Det har vuxit sig så starkt och det sker på ett väldigt annorlunda sätt.Det borde inte fungera men ändå gör de det.

Vi kan ta beslut på bara ett par minuter fastän vi befinner oss så långt ifrån varandra.Jag och Jennie är varandra nära,både geografiskt och i hjärtat och det gör vår del av arbetet enkelt.Hon vet mina svagheter vad gäller Uganda och hon stöttar upp dem,hon är vansinnigt logisk men med massa hjärta,jag är mindre logisk,men hon tar det.

Eddie är långt borta på kartan men nära i hjärtat och vi vet att han inte är som andra.

 

 

Han skickar bilder på arbetet och man kan känna hur stolt och tacksam han är.Han vet att han har haft tur i sitt liv trots allt som han har gått igenom.Jag tittar på bilderna och skickar tillbaka glada gubbar och ord om hur fint det är och inuti dör jag av lycka.

Jag skriver att vi ska försöka få till pengar så vi kan måla allt också för det måste vara snyggt med,vi måste ha stil på Bristol! Han svarar att vi ska ta det i vår takt,det viktigaste är gjort tycker han.

Jag skickar en bild på min soffhörna där kuddarna ligger piffade i de rätta färgerna och med matchande filtar.... och till svar får jag ett stort:

 

WOMEN!!!

 

Hahhhaha! Alltid är vi inte så lika, men han vet när det inte är nån idé att säga emot....

Stackars Eddie...en fru och ytterligare 2 kvinnor att hantera....han borde få ha lite semester.

 

 

Kyrka....? Nä men kök och ett rum för vattenreningsverket..... :)

 

 

Anna

 

 

 

Loppis,Loppis,Loppis!

Regnet öser ner utanför mitt fönster och jag måste erkänna, trots att jag vet att det inte förändrar nåt,att jag tycker att det är hemskt tråkigt.Människor med semestrar och barn med sommarlov har fått nog med dåliga dagar känns det som nu.

Fördelen med vädret är att man kan rensa hemma,och det är det vi vill be er om hjälp att göra nu.

Bristols loppis börjar närma sig och vi hoppas såklart på en bra dag precis som förra året. Men vi behöver saker att loppa!

 

 

Söndagen den 30 Augusti är loppisen i Medborgarhuset i Tvååker och på lördagen den 29e kommer vi att finnas på plats där för att ta emot era saker som ni vill skänka mellan klockan 9-15.

Vi tar emot allt men vi vill såklart att sakerna är hela och rena.

Vi skulle bli så glada om ni vill hjälpa oss att hjälpa Bristols barn.Tillsammans gör vi skillnad!

 

 

                                                           

 

 

 

                                                                       Anna och Jennie

Nu skiter vi i han....!

I den bästa av världar så önskar vi såklart att allt vi gör bara gick bra hela tiden.Det mesta har,peppar,peppar gått bra om än vissa vägar har varit lite krokiga,men slutet har alltid blivit bra.

 

 

Sovsalarna som vi gjorde i slutet av året har tyvärr visat sig bli lite av en följetång....Allt är klart i alla salar och det funkar hur bra som helst! Dom är fina,barnen är glada och det är en jättestor skillnad! Men när jag var nere i februari i år så visade det sig att vi fortfarande saknade 4 sängar som inte var levererade. Eddie hade fortfarande hopp om dem och var inte det minsta orolig,det var trots allt en väldigt stor leverans.

 

 

När jag kom ner i maj visade det sig att sängarna fortfarande inte fanns på Bristol och Eddie var nu inte lika nöjd längre.... Han hade försökt få tag på mannen som skulle göra dem men det var inte så lätt.Till slut gick det och då visade det sig att inte firman fanns längre och han hade 1000 olika orsaker till det och lite till.

Det enda sättet att lösa det hela blir att dra mannen inför rätta för att antingen få honom att göra sängarna alternativt betala tillbaka de pengarna som han fått för dem.

 

 

Nu har kanske dom flesta som läser här inte varit i Uganda men sanna mina ord när jag säger att en rättsprocess i Uganda kan ta exakt hur lång tid som helst och vi kan ju förstå att den där mannen skiter fullständigt i om han får sitta inne i 2 veckor,han lär varken leverera varken sängar eller pengar ändå.

Däremot kommer det att kräva oerhört mycket onödig tid och energi av Eddie,tid och energi som han inte har.

Vi väljer därför den enkla vägen...vi skiter i gubben och betalar för 4 nya sängar hos nån annan istället.

Barnen har väntat länge nog och den mannen får säkert vad han förtjänar i sinom tid...

 

 

 Av oss får du den här sänggubben.....Sådetså.

 

Anna

 

 

 

Då är livet värt att leva!

Den lilla flickan gråter förtvivlat....jag vet inte varför för jag förstår inte vad hon säger.

Vad jag däremot vet är att en vuxen famn alltid funkar och tar man fram kameran när allt lugnat sig lite,ja då är livet värt att leva igen!

 

 

 

 

Anna

 

 

Det går inte om man glömmer av sig själv mitt i allt....

Som människa är man många olika saker...kanske mamma,fru,bästa vän,dotter,syster,bror,moster eller nåt annat.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna att det mitt i allt detta kan vara lätt att glömma av vem man själv är innerst inne.

Man ska vara så många olika saker på en och samma gång liksom så att tiden att känna det man vill eller göra det man vill inte riktigt finns.

Nu gör jag det.Min tid finns och jag har insett att jag inte blir en bättre människa om jag hela tiden sätter mig själv sist.

Jag sätter inte mig själv först alltid,absolut inte,men jag vet att om jag inte tillåter mig att känna klart och jobba klart med det jag vill så blir jag inte bra för någon i sista änden,det blir inte nån.

Oavsett vad man väljer att göra eller vad man blir vald till att göra så måste man få göra det,det finns inga genvägar till det.

 

 

 

 

Anna

 

 

Sam kör minsann!

Drömmar är ju typ det bästa man kan ha.Att se fram emot nåt och kunna jobba för dem.När man når dem så känns det ju magiskt bra.Nåt som möjligen känns bättre än att nå sina egna drömmar är att infria nån annans....

Under åren som gått så har Sam berättat mycket.Han drömmer inte stort Sam, men han drömmer.

En sak han alltid pratat om är att han vill ha ett körkort,han vill kunna köra bil.

Både jag och Jennie tyckte det var en bra dröm och ett bra mål att ha och vi ville hjälpa honom med det.

 

 

Och nu kör han! Sam har sitt körkort och vi kunde inte vara mer stolta.Det har varit en ganska lång väg för att nå dit,inte främst med körningen utan mer med all pappershantering faktiskt. Sam är också ganska försiktig och tyckte att stadskörningen i Kampala City var lite skrämmande...fullt förståeligt tycker vi som sett kaoset.

Men världens bästa Sam klarade det och vi är så glada för det! Nästa gång vi kommer så kanske vi har Sam bakom ratten...spännande värre!

 

 

 

 

                                                                                      Anna

I Kisingiris anda...

Det viktigaste för oss att veta och det vi hela tiden jobbar för är att Bristol inte ska stå och falla med oss.

Jag och Jennie måste kunna kliva av det här projektet imorgon om det är så och Bristol ska fortfarande kunna drivas vidare. Vi vet att det kommer att bli annorlunda för dem den dagen då vi är borta men därifrån till att inte kunna driva vidare skolan så är skillnaden milsvid.Det är viktigt att Eddie är inne på samma spår som oss vad gäller det och det är ju anledningen till att vi väljer att inte ha ett ekonomiskt ansvar för lärare och mat till exempel.

 

 

Eddie hoppas ju såklart på att Bristol ska drivas vidare i generationer framåt och hade det blivit på det viset så blir ju Bristol en framtidssaga som heter duga.Som jag ser det så är det inte särskilt många som klarar av att göra det han gör.Dom allra flesta vill ha egen vinning på sitt arbete.Eddie sätter aldrig sig själv först,aldrig någonsin.

Eddie har en son,han heter Kinene Lorraine. Han är lik sin pappa på alla vis.Han är otroligt hjälpsam och har glimten i ögat och han ser till att alla har, även om det innebär att han själv blir utan.

Ibland undrar jag om det faktiskt är så att han en dag kommer att stå där efter sin pappa och driva Bristol i sann Kisingiri anda. Skulle det bli så,ja då har vi ingenting att oroa oss för.

 

 

 

 

Anna

 

 

 

Det känns bra i hjärtat

I Uganda har man föräldradagar på skolorna.Det innebär att man som förälder besöker sina barn som bor på sin respektive skola.Man har med sig mat till dem som  man äter tillsammans och man lämnar kanske lite bröd,socker,dricka och kanske lite fickpengar. Jag har varit med på ett par såna här dagar på Eddies stora barns skola och det är jättemysigt! Eller....det är i alla fall jättemysigt för dem vars föräldrar eller släktingar som kommer, för dom andra barnen så är det antagligen lite mindre mysigt.

 

 

På Bristol har vi också såna här dagar.Ju fattigare skola man har ju mindre föräldrar kommer.Dom har helt enkelt inte råd att varken göra maten,köpa nåt extra till barnen eller transportera sig dit, så föräldrarna på Bristols besökdsdagar är tämligen få tyvärr.På söndag är det dags igen men Eddie hyser inga större förhoppningar om en uppsjö av föräldrar dessvärre.

 

Sam lagar mat till de 6 barnen på Bristol som han ansvarar för tillsammans med lite hjälp från mig och min mamma.

Vi skickar ner pengar till honom och han fixar till en middag till dem.Det känns bra att veta att Sam kan göra det för dem,att inte just dom blir utan,både för deras skull,våran och för Sams.

 

 

 

 

 

Anna

How long will I love you...

Då tänker jag på dom barnen...

Just nu går det en reklam på TV om gatubarn i Uganda,att man ska skänka pengar till nån organisation. Jag ser den och inser att bilderna stämmer precis,det är så det ser ut....Alla dessa barn på gatorna på dagarna,och sovandes på kartonger på nätterna.Nästan alla av dem utnyttjade på ett eller annat sätt,dom bedövar sig med olika medel antagligen för att slippa känna hunger...eller kanske för att slippa känna nånting alls.

 

 

När jag för första gången på nära håll såg ett barn sova på gatan på en kartong så vände jag faktiskt bort huvudet...jag orkade inte se det.Nu kan jag se det och det tillhör Uganda på nåt konstigt vis.

Det gör inte mindre ont att se det men jag vet att det inte försvinner för att jag blundar för det och då kan jag lika gärna titta så jag aldrig glömmer.

Dom gångerna jag tycker synd om barnen på Bristol då tänker jag ibland på dom där andra barnen,dom på gatan som inte har nån som bryr sig om att dom faktiskt bor där...

 

 

 

Anna

 

 

Grattis till en älskad unge!

Elias.....min sista unge,han fyller 16 år idag.

Han som utan problem slänger ihop en middag till oss om jag jobbar sent och han som har växt det sista året så jag nu får titta upp även på honom. Han som lever sitt liv för innebandyn och helst inte vill göra nåt annat någonsin.

Han som får mig att skratta bara han öppnar munnen och som jag längtar mig galen efter när han inte är hos mig.

Just den killen fyller år idag och han gör mig stolt varenda dag.

Tack för att jag fick bli din mamma.

 

 

 

 

                                                                                              Anna

Hörni....

Ni glömmer väl inte våran loppis?

Jag är ledsen att jag säger det men sommaren går vansinning fort och snart är augusti här och det är dags för Bristols loppis! Vi behöver hjälp att få in grejer, läs här! om ni glömt.

Vi hoppas på mycket saker och mycket folk!

 

 

Du där! Du kommer väl?

 Bröderna Akandinda!

 

 

 

Anna och Jennie

Tack barnen

I livet med Bristol så stöter vi såklart på alla olika delar av livet precis som man gör i sitt vanliga liv.

Ibland känns allt lätt och ibland lite tyngre.Vad som hjälper oss mycket och som för det mesta gör det enkelt att ta beslut är att man sätter sig in i deras situation och framför allt att man ser sina egna barn i det som uppstår....

Tänk om det var dom som var sjuka?Tänk om det var dom som sov på golvet bland råttor och tänk om ingen i hela världen ville göra nåt för dem? När man tänker så då blir det inte särskilt svårt att göra nåt....

Våra egna barn gör helt enkelt vårt arbete lite lättare utan att dom ens vet om det.

 

 

Jennies Amanda 2008....

Min Hampus 2010

Min Elias 2013...

Jennies Felicia 2014...

och så min Linnéa 2014....i bakgrunden...

 

 

Anna

 

 

 

 

 

Sjuka barn på Bristol

Det finns ingenting som är värre än när barnen på Bristol blir sjuka.Det går så fort och det drabbar så många...
Det pågår tyvärr just nu.Vi har en stor andel av våra barn med mask i magen och vi har ytterligare 6 barn som drabbats av en smittsam sjukdom som sätter sig i huden och sprider sig lavinartat...

Vi kan såklart inte ha det så utan vi måste ju göra nåt.Vi har skickat ner pengar och imorgon ska det inhandlas medicin till barnen så hoppas vi på att det löser sig...

Lova att bli friska alla ungar....det måste ni <3

 

 

 

Anna

Spela roll?

Pratar med Eddie en morgon och vi pratar om vår del av arbetet här i Sverige. Jag säger att den största biten är ju att få folk att tro på det vi gör. -Det måste vara jättesvårt med tanke på erfarenheterna ni vita har av oss svarta...

Eddies svar gör att det knyter sig i magen.I mina ögon handlar det väl mer om de dåliga erfarenheterna de svarta borde ha om oss vita isåfall.Inte har väl vi behandlat dem speciellt väl förr i tiden?

 

Jag tänker att det där med olika färg på huden är så otroligt laddat för en del och jag förstår inte grejen,även Eddie ser det och sätter på ett vis sin egen färg lägre än vår.I Uganda gör dom det och säkert i andra Afrikanska länder också skulle jag tro.Jag förstår det inte.När bestämdes det att det vitt skulle vara det bästa?

 

För mig handlar det inte om svarta i Afrika som behöver hjälp,det är ju Eddie och barnen.Människor, precis som vi.

Varför skulle färgen spela nån roll överhuvudtaget?

Inte så sällan får vi höra:

-Det är så många som behöver hjälp! Inte bara där i Afrika!

Det är sant,det är så otroligt många som behöver hjälp,här i vårt land också.Jag vet det och jag tycker att det är precis lika illa att ett barn som är vitt går hungrigt och inte har en mamma som att jag tycker det illa att ett svart barn har det så.Färgen betyder ingenting men människan bakom färgen gör det...

 

 

 

 

Anna

 

 

 

Tack familjen Larsson och Silea!

Igår begav jag mig till Långås Loge utan nån egentlig förhoppning på att det vi skulle få se skulle vara särskilt bra.

Jag tar tillbaka det med råge för det var en fantastiskt kväll!

En ganska annorlunda föreställning med bara en enda artist,Silea.Hon hade talang för det mesta faktiskt och det hände saker hela tiden så man satt liksom på helspänn.Hon har Carl-Einar Häckner med sig så det var lite det stuket på det hela.

 

Eivor som var med oss i Uganda förra året, och hennes man Tore äger Långås Loge och Silea har fått låna logen för att träna på sin show innan hon ska ge sig ut med den i Europa.Som tack för det så ville hon hålla en provföreställning för Eivor och hennes familj. Eivor som alltid ser en chans att dra in pengar till våra barn tog det hela ett steg längre och jag tror faktiskt att det var över 100 personer där och pengarna som drogs in för entren och lotteriförsäljning skänks till Eddie och barnen.

Det är inte klokt egentligen att man kan få gå och ha så supertrevligt en kväll och dessutom få in pengar till barnen,det blir liksom inte bättre!

 

 

Tusen Tack Eivor och Tore samt hela familjen Larsson för era hjärtan för Bristols barn.

Och  Silea,lycka till! Du är grym!

 

 

Anna och Jennie

 

 

 

 

Salongo

 

Mannen på bilden heter Mike.Men han kallas för Salongo.Det är namnet man använder i Uganda för en tvillingpappa.

Flickan längst fram på motorcyklen är hans och hon heter Jane Francis Kizza.Det barnet är det enda han har kvar.

Hennes bror dog, och några månader efter han gjort det så dog också flickans mamma.

När han berättar det för mig så  var det bara 2 veckor tidigare som mamman hade gått bort och han berättar det utan omsvep och med en självklarhet som jag inte önskade fanns.Men den gör det.

 

 

                                                                                     Anna

Man behöver alla delar...gör inte alla det?

Tänk att en vind kan innehålla en sammanfattning av hela sitt liv...I lådor,boxar,påsar och kartonger kan man verkligen hitta den man har varit.

När vi lämmnade vårt hus i våras så var jag inte mentalt beredd för att ta i det.Jag visste bara att jag ville hålla kvar allt,det kändes som att det var den enda tryggheten jag hade,mina saker,barnens saker,vårt liv.

 

 

Som den ängel min mamma är så sa hon bara att jag fick ställa allting hos henne så skulle vi ta i det när jag var beredd och idag så var jag det, och helt plötsligt så är det bara saker trots allt.Det fanns ingen trygghet i det längre. Det var absolut inte så att jag är beredd på att slänga allt men ändå var det inte så laddat som jag trodde att det skulle vara. Att sortera in sina saker i plastbackar och slänga det man inte vill ha det är lite som att man sorterar och strukturerar upp sitt liv också och det är faktiskt ganska skönt.

Mina saker,barnens saker och saker som vi på ett eller annat sätt ska få ner till Uganda samsas nu på ett lite bättre sätt och jag inser att alla delar av ens liv verkligen är viktiga,det går inte att lämna nån del utanför.

Och jag tror bestämt att tiden inte står stilla.....

 

 

 

                                                                                       Anna

 

 

Vi måste ha tålamod....

Ibland känns det som att allting går så himla långsamt framåt,att ingen liksom vet att Bristol ens finns.

Andra människor som egentligen gör precis samma saker som vi gör syns i media och överallt.Dom håvar in pengar som om det inte finns nån morgondag känns det som....Såklart gör dom inte det.Det saknas pengar för dem också,varenda dag antagligen, precis som det gör för oss.

Vår verksamhet är ju uppbygd på det viset att jag och Jennie ska kunna försvinna från en dag till en annan utan att det ska påverka Bristol alltför mycket och vi har gjort ett medvetet val att ha det så,precis som att vi gjorde ett medvetet val att jobba i det tysta så länge som vi faktiskt gjorde.

Jag bli otålig ibland fastän jag vet att vi har gjort det allt det här på rätt sätt,vi har gjort det på det enda viset som vi kan.....vårt vis,och jag tror stenhårt på att om vi bara har tålamod så kan det ta oss precis hur långt som helst....

 

 

 

Anna

 

 

Vad ska jag se tillbaka på?

Under en del av mitt liv så tänkte jag ofta på att jag inte skulle ha nåt att se tillbaka på och vara stolt över i mitt liv sen när jag blev äldre.Jag var bara mamma liksom (precis som att inte det hade räckt). Nu är jag lite äldre och jag tänker inte så längre.

Jag har nåt att se tillbaka på som jag kommer att vara förevigt stolt över att få vara en del utav,Bristol såklart.

Även om jag inte skulle utföra en enda till vettig sak i mitt liv i framtiden så har vi iallafall gjort nåt bra i livet förutom det där alldeles självklara som gör en stolt varje dag,mina egna barn.

Men att få vara en del av ett skolbygge i Afrika det fanns liksom inte på världskartan.

 

 

 

 

Anna

 

 

 

Alla borde få ha ett liv som det här...

Så verkar det som att sommaren kom till slut.Skönt och väldigt välbehövligt för dom flesta i vårt land skulle jag tro.Inte mycket slår Västkusten just nu om ni frågar mig,det är nu man förstår att man aldrig skulle kunna bo nån annastans,lika mycket som man längtar bort när hösten och vintern kommer.

När sommaren kommer hit och allt känns lite lättare så kan jag inte låta bli att önska att just det här livet skulle alla ha.Tänk att få se våra Ugandaungar slänga sig i vågorna i havet,eller sitta på en bänk i parken med den största glassen i handen.Liseberg,Gröna lund,grillkvällar och mysiga veckor med mormor och morfar på landet.

Alla barn borde få ha det så, ändå är det så många barn världen över som möter en helt annan verklighet än just det här....

 

 

 

Anna

 

 

I våra tankar

Så länge man inte har sett det med egna ögon så kan man aldrig förstå fullt ut hur viktigt det är för barnen att veta att det finns människor som bryr sig om dem.Det handlar inte om att finnas nära dem hela tiden geografiskt utan att dom faktiskt vet att vi, och många med oss har dom i tankarna även om vi inte är där.

Det finns inte mycket som slår stunderna när vi kan dela ut brev till dem som är skickade från våra familjevänner...

 

 

 

 

Anna