Då har vi inte misslyckats....
Ibland kommer den där längtan över en som ett trollslag.Det gjorde det igår.Jag blir som helt handlingsförlamad och kan verkligen inte ta mig för något.Jag blev sittande i soffan hemma och sen gick jag och la mig.
Det är ganska skönt när dom där stunderna kommer för de följs nästan alltid av ett jävlaranamma utan desslike.
Jag hittar en inre känsla som är stark och som vi måste ha för att ta oss igenom det här.Ibland svalnar den och det är då man känner för att ge upp,att det inte är värt det och att vi jobbar för nåt där vi aldrig kan nå mål,för det finns inget.
Men om vi gör allt vad vi kan,berättar för dem som vil höra och gör allt med hjärtat då kan man aldrig säga att vi har misslyckats.Då har vi nått så långt som vi kunde och det är bra nog.
Anna
Längtar så det gör ont....
Längtar efter den här lilla skitungen och hans vänner så det gör ont i mig.Vill att dom ska må bra alltid.
Vill se dem växa upp till starka individer som räknas.Önskar att jag kunde göra mer än vad vi redan gör,men vet inte hur vi skulle kunna göra det.Önskar att våra famnar kunde ge dem allt dom saknar.
Räknar dagarna tills vi iallafall är där och gör skillnad på riktigt.
Anna
Mardröm av värsta slag....
Inatt vaknade jag efter tidernas mardröm.....För ja,i loppistider är det en mardröm.Jag drömde att vi inte fick in en enda pryl till loppisen och ingen kom.Vi stod där med tom lokal (oklart varför man öppnar en loppis utan att ha nåt att sälja....),fikabord och lotteri men inte en endaste människa dök upp! Vi fattade ingenting och blev såklart oerhört besvikna,och där tack och lov så vaknade jag.
SÅ....snälla ni....Låt oss inte stå där nästa helg utan grejer för sanndrömmar är än mer läskiga!
Vi önskar så att ni hade kunnat ta en stund av er tid och rensat ut lite hemma och samtidigt känna att ni kan vara med och göra skillnad på ett enkelt sätt.Varje krona som vi får in går helt oavkortat ner till barnen på Bristol till deras liv och framtid.
Vi finns att ta emot saker på Medborgarhuset från kl 17-20 den 5/8 samt 9-16 den 6/8!
Tänk inte att alla andra säkert kommer att göra det så jag struntar i det,för att det behövs säkert inte.
Så är det inte,det behövs visst!
Vi tackar på förhand och ser fram emot ännu en loppis,årets jobbigaste och slitsammaste helg men också en av de absolut bästa,det är så roligt!
Ha en fin helg!
Anna och Jennie
Lycka på hemmaplan!
Alltid behöver inte det lyckliga vara så stort och avancerat.Idag är jag helt säker på att min dotter känner sig oerhört tacksam och väldigt älskad! Igår slog vi till med den sedan länge planerade babyshowern för henne och vi lyckades överraska henne rejält. Så nu kan jag och Jennie lägga till festfixare på CVt också! (Tack Jennie för allt förresten!Hade du inte vart gift hade jag tatt dig,du är bäst...<3)
En salig blandning av Linnéas vänner,mormor,farmor,några kusiner och andra människor som betyder mycket för Linnéa var med och gjorde kvällen till ett minne för henne,och jag som mamma till henne kan inte heller känna annat än en enorm tacksamhet när jag ser vad mycket människor vi har omkring oss som faktiskt alltid finns där.
Jennie lånade ut sitt hus så det var där vi höll till och vi hade lurat Linnéa med att vi skulle ut på stan och äta,hon och jag samt Jennie och hennes döttrar Amanda och Felicia. Vi samlades alla hemma hos Jennie och sen skulle jag hämta Linnéa och sen hämta upp Jennie och tjejerna för att sedan köra till stan,så var det sagt.
Strax innan 19 så hämtade jag henne och med orden: Det ser ut som jag ska till stranden i de här jävla sandalerna hoppade hon in i bilen.Vi körde den korta biten till Jennie och vi pladdrade på som vanligt.När vi svänger in på Jennies väg så ser hon alla bilar och säger:Jaha... vad händer här då? Sen så ser hon alla stå där i trädgården med glas i händerna och då fattar hon,hon blev så glad,och började gråta såklart.Älskade hormoner <3
Sedan blev det en jättefin kväll med massa god mat och fika som vi hjälpts åt att fixa,det skrevs önskningar om framtiden för den lilla bebisen som skall komma.Vi gissade på längd och vikt och namn och det dekorerades små personliga bodiesar till bebisen.Vi gissade på hur många godisar det fanns i en nappflaska men det visade sig att nappflaskan vi köpt inte var genomskinlig så det blev en svår tävling men ändå....Linnéas bästa kompis sedan urminnes tider Erika vann den något svårgissade tävlingen....
Linnéa fick ett dignande presentbord med så mycket fina saker till den lilla bebisen och jag vet att hon kommer att se tillbaka på kvällen med stor lycka <3
Och det är så här vårt liv är mitt och Jennies.
Vi kan ordna en babyshower,en tillsynes hysterisk tillställning med överflöd,vi går ut och äter,vi shoppar och vi lever vårt vanliga liv.Sedan lever vi också i världen där allt saknas.Men det är såhär och det är en ära att få ta del av båda världarna.Och nu tar vi tag i nästa sak på listan....Loppisen! En vecka kvar!
Anna
Det var en lång lista.....
Som vi tidigare berättat så har Bristol utan tvekan tagit ett rejält steg upp på stegen och tillhör nu en av de finare skolorna i regionen,iallafall utseendemässigt.Utbildningsmässigt är vi fortfarande en fattig skola som brottas med avsaknaden av ordentliga och varaktiga lärare exempelvis.Det är en oerhört tuff bit att lösa...
Men som sagt,standarden på skolan är oerhört hög i jämförelse med andra och igår fick vi besök ( igen) av nån skolmyndighet som tycker en massa.En lång lista med massa saker man absolut måste ha tycker dom och jag blir mest frustrerad för det känns som att det görs mest för att det ska göras och man glömmer att se allt där verkligen finns.
Brandvarnare....jättebra,men i andra skolor har dom fortfarande levande ljus i sovsalarna.Vi har brandsläckare och brandfiltar,hur många har det?
Förbränningsugn för flickornas bindor...också toppen, men dom flesta har inte råd att använda bindor,men ska man bränna tyget dom använder att trycka upp också?
Cementerad tvättavdelning....Det har vi förvisso men skulle det verkligen vara så viktigt?Barn borde inte tvätta överhuvudtaget.
24 timmars vaken vakt.... Det har vi,2 stycken tillochmed.Den ene låser grinden så snabbt så senast hann jag och Sam inte ut samtidigt ens....Sam gick ut och jag vände om och ropade hejdå till nån.10 sekunder senare var hänglåset och kedjan på och jag fick be han öppna igen.Så säkerhet har vi var så väldigt säkra på det!
Dubbla dörrar ut från sovsalarna.Det har bara den nya sovsalen hos oss,inte de andra.Men att det ligger 2-3 barn i varje slaf och 60-70 barn barn delar på ett rum,det är okej.
En liten del av en väldigt lång lista.En lista med mycket bra saker men som bara blir irriterande för att att den inte nämner självklara saker som att aga inte får tillämpas i Uganda eller att man måste ha mätta,rena och friska barn med en meningsfull vardag exempelvis.
I min värld borde det komma före en förbränningsugn,men...det är ju min åsikt.
Anna
Lilla fina killen!
Så kom det glada beskedet att en liten kille kommit till världen!
En av våra Bristolungdomar har blivit pappa och vi kliar oss i huvet och undrar när dom blev så stora....
Kayiwa träffade vi första gången 2008 och sen har han funnits med där.Nu har han själv blivit pappa till en liten kille och hjälp vad vi alla längtar efter att få se honom när vi kommer ner! Ja båda två förstås och mamman också såklart men kanske mest bebisen...Man dör ju sötdöden helt klart! <3
Herrejävlar,jag dör lite!
Det finns en människa som betyder mer för Eddie än nån annan och som är anledningen till att Eddie är där han är idag.
Han heter Wynand Huys och det är den holländske prästen som tog hand om Eddie när han var liten och det var på hans mission som Eddies dröm växte fram.
2008 lämnade Wynand Uganda och sa adjö till sina killar och Eddie har sedan dess inte träffat honom.
Vi har sedan starten av vårt arbete alltid hört mycket om honom och han har såklart blivit en hjälte även för oss.
Wynand Huys storhet går liksom över allt.
Igårkväll pratade jag med Eddie en lång stund på viber och han skickade 2 bilder på Mr Huys med orden:
Han är här!
Han har alltså kommit tillbaka till Uganda för att det ska göras en dokumentär om hans arbete och han kommer också hälsa på en del av alla dem som bodde hos honom.Eddie och Bristol kommer att vara en liten del av den dokumentären.
Eddie frågade om vi kunde tänka oss att träffa honom när vi kommer så han får visa vilka vi är och det vore ju såklart en ära av allra högsta rang!Jag blir helt kollrig av tanken av att få höra hans historia! Tanken är att han ska vara kvar i Uganda ända tillsdess så vi håller tummarna för det.
Tänk att få träffa han som var starten på Eddies dröm,den drömmen som vi fortsatte på och befinner oss i just nu....man kan ju knappt fatta att det kan hända...
Anna
Envis?
Ofta,ofta (oförtjänt ofta om ni frågar mig....) så får jag höra att jag är envis.Jag håller aldrig med...
Likväl så kommer det från alla håll och kanter så på senare tid så har jag kanske börjat inse att det är så.
Ibland är det en klar nackdel i fall där jag exempelvis borde söka läkarhjälp men hellre avstår för att jag faktiskt är lite rädd för dem och då händer det att jag blir onödigt mycket sjuk istället för att jag får hjälp i första läget.
Andra lägen kan vara att jag behöver ha saker gjorda men istället för att be om hjälp så löser jag det själv för att jag inte vill be om hjälp längre.Dåliga lägen att vara envis på.
Men alltid är det inte så dåligt att vara envis heller.Tack vare min envishet så reser jag ensam.Jag är inte rädd för att allting löser sig.Tack vare min och Jennies envishet så jobbar vi fortfarande med Bristol.Hade vi inte haft den så hade vi gett upp tusen gånger och sen tusen gånger till,alltså ett passande läge.Nästa passande läge är att jag bestämmer mig för att pärla armband igen i lite andra färger och vips så sitter jag där 160 armband senare som alla gått via mina händer,passande envishet i mina ögon sett.
Så allt ont har nåt gott med sig också...tur det.
Anna
Sommaren kom!
Så kom sommaren till slut och det med besked! Så skönt och så välkommet :) Hela jag känner att solen behövs så mycket och man verkligen suger i sig den!
Men.....trots det vackra vädret hoppas vi att ni inte glömmer av att vår loppis närmar sig och till den behöver vi grejer,annars blir den inte jättebra....
SÖNDAGEN DEN 7 AUGUSTI KL 11-16 är dagen och tiden ni ska minnas!
Inlämning sker fredag 5/8 17-20 samt lördag 6/8 9-16
Var med och gör skillnad!
Anna och Jennie
Det handlar så lite om oss
Det är lätt att tro att vi är annorlunda som människor Jennie och jag för att vi gör det här,att vi har nåt i oss som inte alla har.Jag tror inte alls att det är så,jag tror att vi alla har det i oss.Det gäller bara att hitta rätt sak att brinna för.
Vi har sett mycket samma saker i Uganda jag och Jennie, men vi ser också olika saker i det vi ser.Jag har också av naturliga orsaker sett mer eftersom jag varit iväg fler gånger.Jag har också fått en fantastisk chans att komma nära den ugandiska kulturen tack vare Sam,något som aldrig hade hänt annars.
Men unika är vi inte,inte annorlunda eller särskilt fantastiska heller.Vi hittade bara nåt i livet som gjorde att vi kunde göra skillnad och när man gör det då går det inte att stoppa,då finns bara drivet där inuti.
Anna
Han tog det på allvar...
När man väljer att hjälpa nån privat som man egentligen inte känner som människa så som jag gjorde med Emma som hamnade i fängelse så finns det alltid en viss rädsla att man ska ställa till det mer än vad man gör nytta.
Långt ifrån alla kan nämligen hantera den hjälpen på ett bra sätt.Får man pengar i näven som man inte är van att ha så är det lätt att dom bara försvinner istället för att göra det som var tanken med hjälpen från början.
I Emmas fall tänkte jag att jag ger honom en chans,hur han förvaltar den är ju egentligen inte mitt problem utan det är upp till honom.
Men så kom den där bilden som gör att man ändå blir så himla glad inuti....Emma har fattat.Han har rakat av sig håret och ID kortet är snart klart.Tidigare hade han mer hår,som korta dreads och det ser inte ordentligt ut.
Har du ordentliga kläder och rakat hår så blir du inte lika lätt misstänkt för tråkigheter,det är bara så.
Men Emma fick en chans och han tog den,och mitt hjärta jublar.
Anna
Kabalagala!
En mama Big och ett par vana händer är allt vad som behövs för att göra Kabalagala,pannkakor.
Dom är i storlek som våra plättar men tjockare och man friterar dem i olja.Fullt ätbara om man inte kallar dem pannkakor för då blir det smakkrock i min hjärna.
Pannkakorna görs och säljs som mellanmål till dem som har råd att köpa och dom mättar bra.
Hon gör degen i en stor plastbalja sen har hon den runda träbrickan ni ser samt en kavel som mer är en tjock träpinne bara.Hon sitter på golvet och hela tiden kommer det nån som undrar nåt,eller vill ha nåt.
Skratten och pratet är härligt att lyssna till där i köket.Det är alltid ungdomar där som också hjälper till,inte för att dom måste men för att dom vill.
Jag hamnar ofta där...När det har blivit för mycket häng med Eddie och Sam så behöver man lite tjejprat ibland och då är mama Big världsklass.Senast berättade hon nu att läget håller på att förändras för kvinnorna i Uganda.Dom har insett att dom måste ha ett liv vid sidan av den mannen dom valt.Därför att om mannen lämnar dem så har dom inget att falla tillbaka på.Mannen tar oftast barnen med sig eller så lämnar han helt sonika kvar dem och då finns det inget som heter gemensam vårdnad eller underhållsbidrag precis och kvinnan hamnar i total misär.
Hon pratar om nåt som har varit en självklarhet här länge och ett Uganda 2016 bör nog ta sig dit också,det känns som det är dags för kvinnorna att stå på egna ben.
Anna
Det flyter inte särskilt bra
Jag skriver och raderar....sen samma sak igen.Orden finns där men det flyter inte.
Ingenting flyter egentligen just nu.Sommaren som egentligen är min bästa tid på året känns mest lite besvärlig just nu och jag känner mig inte särskilt avslappnad faktiskt.Det känns som att jag väntar på nåt men jag vet inte vad.Det känns som att jag aldrig är på rätt plats varken fysiskt eller i tanken och det stör mig.
1000 saker att göra och jag gör inget,fast det är egentligen inte sant,för det gör jag...
Jag sluter min ögon för då vet jag vart jag hamnar.Jag hör barnen och jag känner dofterna av Uganda.
Dom som fått en så stor del av livet fastän jag inte bad om det men ändå lät jag det ske.
Jag har missat en del av livet men fått andra saker istället och jag minns inte längre hur det var förut.
Jag passar in så dåligt för att jag står med ett ben på var ställe och fastän mitt hemma är här så finns det nåt annat som drar också.
Jag har ett driv att förändra men vägen är så orak och så svår ibland.
Jag får stanna upp då och andas lite och sen hitta känslan igen.Det låter enkelt men det är inte alltid det.
Men det är inte enkelt att vara föräldralös,oälskad och hungrig heller....aldrig nånsin är det det.
Anna
Han är min hjälte
Fastän han lever i sin dröm i allra högsta grad och fastän han har kommit så oöndligt mycket längre än vad han trodde var möjligt så tror jag ändå ibland att han önskar att han levde ett helt annat liv.Han kan aldrig nånsin koppla av.Tankarna är alltid,alltid där.
Jag pratade med han häromdagen och han sa Ni känns så långt borta. Och det är precis det jag känner också.
Vi är så ofta på fel plats.Han vet att han kan lita på oss men det finns inga andra där som han kan göra det med.
Vi kan skriva till varandra varenda dag på viber men det blir ändå aldrig detsamma som mötena på kontoret,armen om våra axlar och leendena som aldrig verkar vilja ta slut när vi är på plats.Det betyder allt.
Jag längtar tills vi ska dit igen.Först bara Jennie och jag innan vi tar emot gruppen några dagar senare.
Det känns stort att vi ska få uppleva Bristol tillsammans ensamma för första gången,8 år efter allt startade.
Det är faktiskt bara 69 dagar kvar tillsdess.
Anna
Det sjuka finns precis överallt!
Det är så mycket saker som är så svårt att förstå...Vi åtgärdar det ena efter det andra problemet och likväl finns det tusen kvar.Saker vi inte behöver tänka på här hemma ens.Trånga sovsalar,vi bygger nya,skitigt vatten,vi renar det,sjuka barn,vi tar dem till doktorn.Allt går att lösa.
Så kommer nästa grej....barn som är dåliga i magen trots det rena vattnet....Varför?
På Bristol ansvarar barnen för sina egna tallrikar och muggar.När dom har ätit ska dom diska det och stoppa tillbaka det i sin låda.Det funkar sådär.För det första så blir dom små ofta av med sina tallrikar,de större tar dem.Sen så brister det totalt när tallrikarna ska diskas....Om dom ens diskar dem. Det kan funka att slicka tallriken också om man är 4-5 år och sen stoppa tillbaka den för att äta på den några timmar senare igen.
Det funkar bara sämre för kroppen då bakterierna såklart frodas nåt vansinnigt.
Så...nu får vi göra ett nytt försök med att tallrikarna samlas in av dem i köket varje dag för att diskas och förvaras där mellan alla måltider.Problemet är att det ska hinnas diskas. 200 tallrikar och 200 muggar tar sin tid.
Men vi kan iallafall inte ha sjuka barn oavsett vad.
Senast vi köpte nytt var 2014 men då delades det ut för varje barn att behålla,nu testar vi med nya men att personalen ansvarar för dem,så hoppas vi att det funkar.
Anna
Bröderna!
De här två grabbarna är bröder och heter Trevor och Trinity.Dom har varit på Bristol sedan 2013 vill jag minnas så dom var små när dom kom. Men dom tillhör den gruppen av barn som alltid får besök,och det är så skönt!
Deras mamma är det sötaste man kan tänka sig ,vilket är lätt att förstå när man ser pojkarna och hon är också väldigt ung.Så att lämna pojkarna på boardingschool är ett sätt att klara av en vardag som annars hade blivit för svår.
På sätt och vis ett bra beslut såklart då killarna klarar sig bra men sorgligt ändå att dom inte får ha sin mamma...Med den här gången hade mamman med sig deras lillebror som dom såååå stolt visade upp,han som fått namnet Treasur.
En såndär liten skatt måste man ju bara få pussa på lite! Han gick runt som en liten tomte där på skolgården,dvs när inte bröderna släpade runt på honom,eller nån annan...man måste ju få sno lite tycker jag.
Anna
För att du finns till
Tänk att inte ha någon? Att inte veta att det alltid finns nån som står bakom dig oavsett vad som händer.
Att dom som finns där är kompisar som har precis lika lite som du själv har.Dom skulle visserligen kanske ställa upp för dig om nåt hände men dom har precis lika dåliga förutsättningar som du själv har.Just det är verkligheten för otroligt många unga i Uganda och världen över.
Så ofta som jag kan och hinner så följer jag med Sam på jobb när jag är nere i Uganda.Det är väldigt roligt att se honom jobba och jag kan också vara en orsak till att fler jobb dyker upp så det har många fördelar med att jag är med.
Jag är (faktiskt) ganska blyg av mig vilket inte många vet och jag blir ofta ganska tyst i sällskap som jag inte känner,framför allt om språket inte är mitt eget.Så blir ju också fallet såklart när jag träffar dem som Sam jobbar med och de som är hans vänner.Tills jag träffade Emmanuel,också kallad Emma.
Han är på riktigt inte klok och i hans sällskap så skrattar alla.Oavsett om han pratar luganda och jag inte fattar ett uns så skrattar man bara av att se honom,och man blir glad ända långt inne.
Men Emma är en utav dem som inte har någon.
Att leva i Uganda är inte lätt,att vara ung i Uganda är ännu värre.För att ens överleva så delar Emma rum med 4 andra som är i ganska samma situation som han.Alla är extremt fattiga men dom andra har familjer till skillnad från honom.
I Uganda så måste du ha ett ID kort som visar vem du är.Du måste alltid kunna visa upp det.Om du inte har det så har polisen rätt att arrestera dig oavsett när och oavsett om du inte har gjort något alls.Och just det här hände en natt hos killarna.Polisen gick in i deras rum där dom alla 5 låg och sov och bad om Id korten som alla 5 saknade.Alla 5 arresterades omedelbart och blev bortförda.För att bli släppta krävdes 100.000 ugandiska shilling,ca 300 svenska kronor.
Fatta summan för en fattig människa....
4 av dem hade släktingar som till slut efter några dagar kunde få ut sina anhållna,en utav dem hade det inte och han fick bli kvar,det gick inte att lösa,Emma.Han fördes bort och blev satt i fängelse och när jag kom dit i Juni så hade han suttit inne i drygt en vecka.För att få ut honom var summan nu höjd till 250.000 shilling,750 kr.
Den 8 juli skulle han upp i rätten igen och betalades det inte för han då så skulle det bli fängelse för honom i 6-12 månader...orsak:För att han fanns till.
Naturligtvis kan jag inte se på.Jag och Sam pratade om det och jag frågade hur han ställde sig till att jag betalar för att få ut Emma.Sam satte bara händerna framför ansiktet och sa stilla att du anar inte vad du gör för oss.... Jag önskar du förstod.
Jag lämnade Uganda den 5 juli och 3 dagar senare kunde Sam ta sig till rätten och hämta ut en medtagen men mycket lycklig Emma.Jag hade skrivit ett par rader till honom och jag vet att han aldrig kommer att glömma.
Med i kuvertet fanns också pengar för att skaffa det där Id kortet som ska rädda honom från att det händer igen.
1000 kronor kostade det mig att ge Emma livet tillbaka.12 månader i ett Ugandiskt fängelse överlever inte alla.
Och även om jag aldrig träffar Emma igen så är det mina mest väl spenderade pengar på väldigt,väldigt länge.
Anna
Lite av varje....
Att klaga på vädret hjälper ju föga det vet man ju om men allvarligt talat....det här är faktiskt inte kul.Nu har halva juli gått också och här på västkusten har vi än inte haft nåt väder att prata om.Eller det har vi ju men inget gott snack.Det enda positiva med vädret skulle väl vara att den något gravida dottern jag har slipper lida av värmeslag.
En annan fördel är att man kan rensa hemma inför vår loppis.Risken finns väl att man står med tomt hus bara efter det här om man rensar var dag som det är dåligt väder.Annars kan man också pärla armband som jag gjort de senaste dagarna.
En sisådär 150 stycken.Jag drömmer om pärlor men jag kan iallafall säga att varenda armband som vi säljer har gått igenom mina händer vilket känns bra på nåt konstigt sätt.
Annars har jag just fått se mig besegrad av sjukdom och för första gången på väldigt,väldig länge har jag fått stanna hemma från jobbet...så tråkigt så man får rastlöshetsras på 2 timmar.Men just nu funkar det bäst att ligga raklång på soffan och inte göra nåt och hoppas på att en befarad lunginflammation eller malaria inte alls är det utan bara en vanlig sketen mansförkylning,vilket är mest troligt.
Malaria tror jag inte alls på själv men när man varit i Afrika och blir sjuk när man kommer hem då får svenska sjukvården dårpippi och vill skicka iväg en på infektionsklinik helst i förrgår.Att man själv hävdar nåt annat finns inte...Jag är iochförsig inte en läkare men jag vet hur jag mådde med malaria och det var inte såhär.
Men är såklart tacksam att vi har den möjligheten till sjukvård i Sverige,den är helt unik.
För övrigt så rullar sovsalsbygget på.Hoppas snart kunna visa bilder på det.
Vet att Eddie sliter illa just nu och oron finns litegrann i oss att han jobbar lite för mycket.Han ska finnas länge men hans tid till återhämtning blir mindre och mindre.Vi har ögonen på oss från Ugandiska myndigheter och jag kan inte förstå varför dom är inne och petar i småsaker.Eddie förklarade att vi har tagit många steg upp i finhetskalan på Ugandiska skolor och då räknas man som rikare och så går dom in hårdare och kräver mer.
Vi har en fin skola absolut men vi är så långt ifrån rika man kan komma.Senast jag var nere så kom dom på inspektion och jag var på plats tyvärr...det är aldrig bra.Vit människa innebär pengar.
Vi hade en sjuk liten kille också som skulle iväg på behandling nu senast och inte ens dit kunde jag åka med då vi använder samma klinik till alla de sjuka Bristol barnen.Ser dom att vi finns så blir det dyrare för Eddie att få hjälp sen.
Galet men alldeles sant.
En liten Kawalya
När jag träffade Sam 2008 så vet jag inte varför han kom mig så nära så fort.Han var inte bättre än nån annan,eller mer fattig eller värre utsatt,han var bara Sam.Jag minns än idag mina ord till Jennie när dom lämnade oss den sista kvällen:
Jag kommer aldrig att glömma honom.Det kändes så självklart att jag inte skulle göra det och nu 8 år senare så vet jag att oavsett vad som händer så stämde min allra första känsla,jag kommer inte att glömma.
Idag är det få människor som kan få mig så galet tokig som han,men det finns också få människor som jag delar så mycket med.Han har sett alla mina sidor som i Uganda tenderar att inte alltid vara särskilt vackra för att man upplever så mycket saker men likväl så står han kvar,inte alltid nöjd med vad jag gör eller vad jag säger men alltid med en respekt för mig som människa och det är något av det vackraste jag vet.
Den här gången hände något som jag funderat en del över...Jag älskar barn,jag älskar att vara med dem och att lyssna på dem.Min stora dröm har alltid varit att jobba med dem.Nu tog inte mina drömmar mig dit och jag har valt en helt annan yrkesbana men likväl så var det de jag drömde om och en del av det får jag när jag är hos barnen på Bristol.Och så på den allra första dagen på skolan den här gången så ser jag ett nytt barn och hela jag fylls av nånting.Han kommer gåendes emot mig och vill upp i min famn.Och som den självklaraste saken i värrlden så tar jag upp honom.Han lägger sakta sitt huvud på min axel och inom ett par minuter så sover han.
När han vaknar en stund senare så frågar jag vad han heter,och med en tyst men klar röst så svarar han att han heter Kawalya Davis.Jag ryggar lite för Kawalya är också det namnet om Sam bär och han är den ende jag har hört med namnet sedan 2008 fastän det på inget vis är särskilt ovanligt.
Så finns det helt plötsligt 2 självklara Kawalyor i mitt liv.En gammal som funnits där i en halv evighet känns det som och så en alldeles ny liten som jag inte vet något om alls.Jag vet bara att han har en lillasyster,att han bara har en skoluniform att ha på sig och jag vet att jag heller aldrig kommer att glömma honom.
Anna
Mer planering!
Så har vi suttit ner en stund igen Jennie och jag för planering av nästa stora händelse,nämligen loppisen!
Vi kom på att vi faktiskt inte setts sen jag kom hem....pratat har vi gjort såklart ,men inte träffats innan idag.
Men nu så ska det mesta sitta i planeringen iallafall och vi ser fram emot dagen massvis såklart!
I skitvädret som råder så kanske ni rensar lite hemma och isåfall tar vi mer än gärna emot det till vår loppis.
Vi skulle också behöva ha klädställningar/vädringställ att hänga kläder på samt galgar,är det nån som har att låna ut?
Vi hoppas på att få se massor av folk den 7 augusti och att vi alla kan hjälpas åt att hjälpa Eddie och världens bästa och snyggaste ungar på Bristol Academy!
Anna
Gamla Bristol
Att allting är annorlunda nu gentemot när vi kom in i Eddies liv 2008 är nog tämligen lätt att förstå.
Gamla Bristol var liten,den var sliten och Eddie betalade hutlöst hög hyra.Antalet barn var väl knappa 200 och det är vad vi har i antal boende barn idag.Det tog dock en liten tid innan känslan kunde släppa för "gamla Bristol" för det var trots allt där som allting startade en gång.Men nu är "nya Bristol" det enda som finns och jag törs säga att allt är bättre här.
För ett par år sedan tog jag och Sam en promenad om gamla Bristol men jag vågade inte ta upp kameran den gången.
Men den här gången var vi ute på ett ärende en dag Eddie och jag och då bad jag att vi skulle åka om gamla Bristol så jag skulle få se hur det såg ut nu 4 år efter vi senast var där.
En del saker var förändrade såklart men inget var till det bättre kan man säga.Det var en död plats fastän det än idag används som boende fast åt helt andra barn och ungdomar och inte våra....
Huvudbyggnaden på Gamla Bristol.Trappan saknar man! Där fick vi en av våra än idag bästa upplevelser av brassbandet Jennie och jag.Vår första gång att se dem träna.Vi satt i timmar tillsammans med min Hampus och såg hur dom nötte.
Det var 2010 och vi visste ingenting om vad som skulle komma....
På vår tid fanns där ingen mur utan ett staket och köket var inte i sten utan bara ett träskjul.Där fanns också träbyggnader som innehöll barnens klassrum men dem togs bort när Eddie flyttade.
Jättebra med egna BodaBoda förare! En kallar vi bodabodapappan för han har barn på Bristol och den andra kallas Salongo för det gör man om man är tvillingpappa i Uganda.Salongo har bara en av sina tvillingar i livet men han är ju likväl ändå pappa till 2.Salongos lilla Jane Francis är också ett av nya Bristols barn,hennes pappa tillhörde den gamla.
Anna
Luktar rosor gott?
Innan jag åkte den här gången så fick vi ett sån där liten hälsning med oss från en annan Anna som ville skicka med lite pengar från sig och sin mamma för att kunna göra nåt för barnen.Så otroligt tacksamt att få ta emot!
Mat och frukt är alltid det vi väljer i stort sett att ge dem för det ger helt klart en liten guldkant på tillvaron att få äta lite ris och kött en vanlig sketen söndag.Så det blev det!
Anna och hennes familj är också familjevänner till en Yafesi på Bristol och jag fick med mig en önskan om att ge honom en kram och att jag skulle berätta för honom att rosorna blommade nu.Ingen svår önskan att genomföra och det var en glad Yafesi som tog emot kramen.Jag berättade om rosorna och han lyssnade intensivt.
När jag skulle gå så la han handen på min arm och sa: Luktar rosor gott?
Jag önskar så evinnerligt att också dom en dag ska få kunna lukta på rosor fastän jag nånstans vet att det aldrig kommer att ske.
Här hemma firar vi födelsedag igen.En älskad Elias fyller 17 år.Galet vad tiden gått fort sen den där lille kom till världen!
17 år...jag har definitivt inga småbarn längre.
Men Grattis Elias...vi ses ikväll och jag älskar dig mer än det finns stjärnor på himlen. // Mamma
Lillebror med storebror :)
Anna
Är det hon som ska ha det?
Något av det värsta med att vara i Uganda är faktiskt det här med maten.Inte att inte jag gillar den för det gör jag men det är inte kul efter ett tag att alltid behöva beställa vad man vill äta.Jag saknar att kunna tillaga det vi har lust att äta just den dagen.Det låter som ett taskigt bekymmer vilket det också är men restaurang mat smakar efter ett tag precis samma sak och det blir lite trist.
När jag är ensam i Uganda och vi väljer att äta på hotellet så beställer vi alltid upp maten på rummet för att väntetiden i restaurangen är lång och då känns det bättre att sjäv välja vad man ska göra under tiden.
Iallafall så kommer dom upp med maten och vi har beställt typ en portion kyckling och pommes och en portion Matooke (matbanan) och köttgryta. 10 av 10 gånger sätter dom pommesen framför mig och matooken framför Sam...varje gång byter vi tallrik därför att det är jag som väljer den Ugandiska maten och Sam den mer västerländska och varje gång blir personalen lika förvånade och lika lyckliga! En vit som äter den inhemska maten tycker dom är väldigt roligt.Dom säger nåt på Luganda till Sam och han ler och säger att ja...det är hon som ska ha den och jag får ett stort leende!
Får jag välja vad vi ska äta så skulle jag kunna äta på ett ställe som jag kallar för GrisFranks varenda dag!
Skitgod matooke som är alldeles mjuk efter massor av timmar kokta i bananblad och så griskött till det och tomater och rödlök.Mathimlen säger jag! Och Frank som lagar den är både snäll och trevlig och det är en bra bonus.
Ungefär såhär ser det ut när jag väljer mat.Matooke och köttgryta....
Och när Sam väljer ser det oftast ut såhär :)
Anna
Kan man sluta tänka?
Allt har gått i ett sedan jag kom hem i onsdags och det känns som att tiden rusar iväg.Vi har tusen saker att göra med loppisen men ändå kan jag inte samla ihop tankarna till det för jag är fortfarande kvar i Uganda både med hjärnan och hjärtat.Jag vet att jag måste befinna mig där jag är men det är lättare sagt än gjort.Jag ber inte om att få ha det såhär men jag har det ändå.Jag känner in allt och jag önskar att det skulle bli lättare att lämna dem efter varje gång men det är inte så.
Numera vet jag att jag kommer tillbaka till dem igen för jag är den enda som bestämmer det vilket i sig är väldigt skönt att veta.Jag är inte beroende av nån annan.
Jag drömmer om att få känslan av att när jag lämnar Uganda så lämnar hela jag och och är hemma med hela mig,men jag tror att den känslan är långt borta...hur ska man sluta tänka liksom?
Anna
Tänk att få uppleva hans storhet..
Kl 02.00 klev han upp inatt Eddie för att ta sig till Bristol från sitt hem i Wakiso.Bandet skulle iväg tämligen långt på en spelning och han behövde se till att dom kom iväg som dom skulle. Lägg därtill en skitdålig buss så behöver dom ha lite marginaler på sin sida för att vara i tid.
Här hade man så klart önskat att nån annan hade kunnat ta i det här så han hade sluppit men läget ser inte ut så,han måste göra det själv om han ska vara helt säker på att det ska bli gjort.
Timmarna innan jag åkte hem i tisdags så var det träning för bandet och jag fick se Eddie gå in och ta över träningen för ungdomarna.Det händer oerhört sällan att vi får se det.Man glömmer nästan av att det var så allt startade för honom,att också han är en fena på att spela! Men det är så oerhört roligt att se det för han har ett annat sätt att lära ut än de som normalt håller i träningen.Även om dom är duktiga också så är dom inte i närheten av Eddie iallafall.När han sen avslutar med att ställa sig bland dem och spela med dem så kan man inte vara annat än väldigt tacksam att man får uppleva hans storhet.
Anna
Jag var ett av Bristols barn
Efter en 15 timmars resa från Uganda så landade jag hemma i onsdags förmiddag.Bara timmar senare började jag jobba igen. Ett vaket nattpass för att sedan ha ytterligare ett nattpass natten efter.Nu är jag inne på dygn 3 med otroligt få timmars sömn så just nu går jag nog på nån autopilot tror jag.
Förkyld blev jag i Uganda varav trycket i öronen blev för stort i det lilla planet mellan Amsterdam och Göteborg så när det var dags för landning så sprack trumhinnan i mitt ena öra....Tack så hjärtligt för vänligheten sa jag,satan vad ont det gör.
Iallafall innan den spricker sen är det ingen fara längre.
Sova är numera inte min grej,just förutom när jag är i Uganda eller sover på hotell.Då sover jag som aldrig förr.
I Uganda antagligen för att jag vet att jag är på plats och kan påverka saker omedelbart och det ger mig ett schysst lugn inuti.För nog inser vi,precis som Jennie skrev häromdagen att våra resor ner är det som gör den verkliga skillnaden.Det är då vi ser vad vi behöver göra,vad vi ska jobba för och vad som vi kan låta dröja lite.
Det spelar ingen roll att vi får dagliga rapporter för vi ser ändå inte saker på samma vis.
Eddie skojar friskt om vår oerhörda känsla för planering för att Ugandierna själva saknar den helt.Han skrattar så det står härliga till ,samtidigt som han vet att vi har rätt.Vi hade aldrig varit där vi är idag utan en noggrann planering.
Han kan säga:Did we plan for this? När vi meddelar att så inte är fallet så vet han att vi kan behöva lite tid att få till det. Begreppet African time lever i allra högsta grad för där är tid ingenting och dom tillämpar sin egen tidräkning helt.Soon kan innebära 5 timmar eller nu.För oss betyder tid och planering allt.
Därför kan vi också erkänna att vi är väldigt nära smärtgränsen för vad vår planering klarar av just nu....Vi har gått från 167 boende barn förra terminen till ofattbara 190 nu bara ett par månader senare.Pressen ökar inte bara på Eddie utan också på Jennie och mig att leverera på nivåer vi aldrig ens varit i närheten utav tidigare.
Bara vetskapen om det får en att bli lite rädd.Vi vill ju inte bara ha en förvaringsplats för barnen.
Vi vill att dom ska kunna se tillbaka på sina liv och stolt säga att Jag.....jag var ett av Bristols barn och mitt liv var verkligen värt att leva.
Anna
Dom har bara den.
När man är på Bristol efter skolans slut så händer det ofta att man får ett litet nybadat barn i famnen inlindat i bara en sjal.Det blir ganska kallt när det skymmer i Uganda under vissa perioder så man hinner tänka att man ska säga till dem att springa in och ta på sig lite kläder.Precis innan man ska skicka iväg dem så inser man varför dom inte tar på sig nåt annat än skoluniformen efter dom badat och den enkla sanningen slår en att en del inte har nåt annat än just den.Målet är att alla boende barn ska en skoluniform och en fritidsuniform men att sy till 200 barn tar sin lilla tid för mama Big kan man förstå....
En liten älskad nybadad men klädlös Kawalya Davis.... <3
Anna
Jag går så jävla sönder.
Helt plötsligt går jag så jävla sönder och jag är så nära ett bryt jag bara kan komma.
Jag är på helt fel plats och det sista som behövs just nu är att också jag bryter ihop.Inuti har jag redan gjort det men inte utåt.Utåt ler jag och säger allt som förväntas av mig och mer därtill.Jag förväntas vara på plats för det visar på nåt bra,jag vill bara gå därifrån.
Det är söndag på Bristol och det är en hälsa på dag för föräldrar.Det är då dom kommer med mat till sina barn,kanske lite godis och läsk.Barnen flyger om halsen på sina föräldrar,dom flesta föräldrarna visar inte särskilt mycket tillbaka,det vill säga tills dom ser att jag är där då ser det annorlunda ut.Då kramar dom tillbaka och lägger en arm om barnets axlar,men armen är inte öm,det ser hela jag.
Stämningen är lättsam om det det är den delen man väljer att se.Jag kan inte se den delen.Jag ser bara de barnen som inte får besök,de barnen som gråter så tyst för att ingen ska höra eller förstå att dom blev svikna igen.Att ingen kom den här gången heller.Jag vet inte hur många tårar jag torkar den här söndagen.
Jag vet inte hur många meningslösa ord jag viskar i barnens öron som kommer och kryper upp i famnen på mig för att jag var den enda som fanns för just dem då.Jag vet inte hur många små hjässor jag pussar för att försöka lindra lite av den smärtan som dom faktiskt genomlider.
Jag är inte den som ska göra det.Det finns andra som har satt de här barnen till världen och det är deras skyldighet att ta hand om dem.Men vem bryr sig om ett barn?
Tillbaka på hotellet är det min tur att gråta.Och tårarna vill aldrig ta slut.Jag är arg på människorna i Uganda som saknar empati för sina små människor.De människorna som är Ugandas framtid.Ser man dem inte nu,hur ska dom veta hur man ser nån annan sen då?
Anna
Nu får hon komma hem!
Det är ju inte utan att man längtar efter Anna nu när hon är borta och när man annars har näst intill daglig kontakt på ett eller annat sätt så märks det av att hon är i väg. Jag och Anna brukar fastna i långa samtal om allt mellan himel och jord, Bristol och livet i stort, och i bland är humorn så låg att vi nästan ifrågasätter oss själva hur gamla vi är ;) Det är dessa saker jag saknar stort och mycket när hon är i väg.
Dagarna i Uganda går alltid så fort och dom innehåller så mycket så även om längtan hem till sin familj finns där hela tiden när man är hemmifrån så lägger man den lite åt sidan för att ta fram den igen när timmarna i Uganda håller på att ta slut för just den resan och man faktiskt tillåter sig att länga efter dom där hemma igen. Utan att säga att jag känner Annas känslor så tror jag ändå att det är så hon känner nu när hon sitter i bussen på väg till flygplatsen.
Hemlängtan känslorna i ett känsolmässigt tumult med känslorna att lämna barnen förbyttes i ett "litet" argt och irrterat meddelande i från Anna för en stund sedan om att bussen hade gått sönder på väg till flygplatsen! Detta är så klart sämst tänktbara tillfället när man har en tid att passa på ett plan som ska gå om någon timma. Efter lite meddelande fram och tillbaka så kom det ännu ett där det stod att bussen nu var tillfälligt lagad och att dom skulle köra på till flygplatsen. Jag önskade henne en bra resa hem och hon hoppades på att allt skulle gå vägen nu.
Precis nu så skickade Eddie att jag kunde slappna av. Dom var på flygplatsen och Anna var i tid. Han är för rolig våran Eddie. Sedan vi näst intill missade flyget för ett par år sedan så skickar han alltid när Anna är påväg till flyget, när dom är där och när planet lyft, allt för att minimera mina oros känslor skulle jag tro....
Med Anna hemma i Sverige i morgon förmiddag så kommer det nog att komma lite mer inlägg om vad som har hänt under dagarna Anna varit iväg tillsammans med våra fantastiska barn och allt kring dom.
