Att en del rusar rakt in i hjärtat på oss utan förbehåll är ingenting vi kan göra något åt.

Lika lite som en del inte berör oss överhuvudtaget.Man försökte kämpa emot de där känslorna jättelänge men till slut så fick det helt enkelt vara så.Jag har människor som jag aldrig nånsin kommer att kunna glömma även om jag försökte hur mycket som helst.Människor som har berört mig så långt inne så jag inte ens visste att det var möjligt.

Andra kan ha ett förflutet som borde göra att man aldrig blir sig själv igen efter att man hört dem men på nåt vis så tar det inte lika hårt som det kanske borde göra för att människan bakom inte riktigt berör.Det låter nog lite konstigt men det är så.

 

Jag tror att var och en av oss som varit där kan skriva under på att det är såhär.Vi fastnar och tar dem till oss på helt olika vis men gemesamt för oss alla är att vi känner så vansinnigt mycket under de där få dagarna vi tillbringar med de människorna som saknar allt som vi har.Vi älskar och vi blir älskade tillbaka,det är det finaste.

 

Anna

En hand kommer smygande,nån vill ha en boll att leka med.En annan har huvudvärk och vill ha en tablett.

Nån får en smäll och ramlar i gruset på skolgården och gråter.

Människorna i vår grupp behöver en paus med lite dricka,måste bara ordna nån som kan springa och köpa det.

2 armar som sträcks upp från en liten som vill komma upp i famnen för lite närhet.

Vill du ha lite posho?Kan du titta i min bok hur fint jag skrivit och får jag spela på mobilen?

Kan jag få flyga med dig hem till Sverige och bo med dig där?Snälla? Vilken är din favoritfärg? Är din mamma också död?

 

Vi måste packa om väskorna ikväll,och gå igenom det vi ska prata med Eddie om.Vart ska vi äta?

Är allt klart inför morgondagen?När blir vi hämtade?Bra,du har koll!

16 väskor är klara att åka ut till skolan,då har vi bara 14 kvar sen.

Har alla fått sin frukost?

Chauffören har kommit!

 

 

Om vi har en skön semester när vi åker till Uganda?

Den frågan ställer man bara innan man själv varit där.

 

 

Bristols ledord som också vi jobbar för. Hard work Pays-hårt arbete lönar sig. Ibland undrar jag hur ungarna där orkar jobba efter dom där orden överhuvudtaget för i dom allra flestas fall så kommer det där hårda jobbet inte ge dem ett skit i sista änden. Dom startar livet hårt,dom sliter,sen avslutar dom det på precis samma vis som allt startade.

Det är en så otroligt liten del av alla barn i Uganda som verkligen lyckas bli nåt.Dom drömmer precis som våra barn här gör,ofta om precis samma saker också,här förverkligar barnen det dom drömmer om,där förblir det en dröm och sen kommer den krassa verkligheten ifatt dem.

 

Igår fick jag ett meddelande på facebook från en vuxen kvinna som vi träffat på Bristol.

Ge inte upp kampen om Bristols barn. skrev hon Lova att ni aldrig slutar att tro på dem.

Jag svarar henne inte för jag kan inte lova någon nånting alls.Orden stannar kvar i mig däremot och jag önskar att jag sluppit läsa dem.Vi vet allt det där redan.Vi vet att vi spelar en större roll för barnen på Bristol än vad vi borde göra och än vad tanken var från början.Vi vet att många av dem drömmer om att vi ska komma tillbaka och att just vi är dem som ska ge dem ett bättre liv.

Men vi vet också att vi bara är Anna och Jennie och vi kan inte göra underverk,fastän vi önskat det ibland.

 

Det som utan tvekan ställer till störst problem för oss i arbetet är att vi inte har samma modersmål.Vi är inte på något sätt några stjärnor på engelska men vi är inte heller helt värdelösa.Eddie är betydligt starkare i sitt språk.

Men det är inte bara liksom orden som gör det svårt utan vi pratar på nåt vis lite grammatiskt annorlunda engelska också,det är svårt att förklara.

Man får på nåt sätt lära sig vad dom menar när dom säger vissa saker,men det tar ju sin lilla tid.Man får också en makalöst ful afrikans brytning på sin engelska också efter ett tag.Tack och lov är det bara i Uganda man låter just så.

Ibland när nån utav oss pratar med Eddie på Viber så kan det bli att vi får skicka ett meddelande till den andre med orden....Vafan menar han?! Oftast kan vi då med gemensamma krafter lista ut vad det är han pratar om :)

Det upptill att han är man,afrikan och vet precis vad han pratar om med alla seder,bruk och konstigheter dom håller på med i Uganda så kan ni förstå att det ibland är ett heltidsjobb bara att förstå allt rätt!

 

Hon är här.Hon är alltid nära och alltid beredd.Hon säger inte alltid så mycket men hon säger oftast det som behövs för att jag ska vara på banan igen.Vi är lika säger dom.Dom tror att vi är systrar.

Vi vet att vi är så olika som bara två människor kan bli på vissa plan,på andra plan är vi precis samma.

Ibland måste jag höra vad hon säger även fast hon är tyst,för det är så hon är.Hon måste ibland höra emellan min ord för det är så som jag är.

Lika fast ändå inte,men likväl vänner ända långt inne.Jag värdesätter det vi får uppleva tillsammans mitt i det stora vi är i nu men lika mycket så värdesätter jag en timma kring mitt köksbord med en kopp te pratandes om helt andra saker.

 

Den andre är långt borta men är mer lik henne här hemma än vad nån ser. Tyst på precis samma sätt och jag måste höra det som inte sägs.Jag måste stanna upp och känna in vad han vill för han säger det bara högt när jag ber om det.Vi är olika på alla plan som finns i världen och hur vi ens är vänner ännu är en total gåta när jag tänker på det.

 

 

Men vad är vänskap egentligen? Är det att dela samma erfarenheter,liv,sociala status och värderingar.

Att vilja samma saker eller att tycka likadant? Kanske blir det lättare om man gör det,jag vet inte.

Han säger att Berg möts inte,men människor gör det.Konstiga ord tyckte jag till en början,nu känns det helt logiskt.Människor möts och vi måste inte alltid förstå varför.En del blir våra vänner och dom har nåt att lära oss,oavsett vilka dom är eller varifrån dom kommer,vi måste bara vara öppna för det.

 

 

 

Jag har jobbat inatt.Vi är vakna då och det ger en tid att tänka.Kanske inte alltid bra men det är iallafall ganska rofyllt att lyssna på någon som sover.

Jag låter tankarna vandra iväg och hamnar som så många gånger förr i Uganda,på det vi hunnit genomföra där och på det vi hoppas kunna göra.Jag tänker på alla människor vi mött under åren,hur en del av dem kommit att bli så otroligt viktiga i våra liv och hur andra passerat rakt igenom utan att betyda nåt alls.

Jag funderar på hur Eddies liv hade sett ut om vi inte tagit ett aktivt val att vara kvar och jag undrar hur mitt eget liv skulle sett ut.Jag vet att det hade varit annorlunda än vad det är nu men jag vet inte hur.På vissa plan antagligen bättre på andra betydligt mycket fattigare och sämre.Men om det vet jag ingenting egentligen,det är bara hur mina tankar går.

 

Jag tänker på mitt föräldraskap och hur stark min vilja är att alltid räcka till.Jag gör inte alltid det,men det är antagligen likt för alla.Jag tänker att jag verkligen är lite tjock,men att det på det stora hela inte är så viktigt i den här världen för det redan finns så mycket annat elände att vara ledsen över.

Jag tänker på att jag skulle vilja ha ett par nya jeans och ett par sköna skor och en uteplats att sitta på,och jag tänker på att när jag körde till jobbet igår kl 17.30 då var det faktiskt fortfarande ljust ute.Det måste väl ändå betyda att våren snart är här?

 

Min mamma berättar fortfarande om hur hon som ung liftade (utan sina föräldrars vetskap) från Borås till Hemavan tillsammans med en kompis.Det är en bra bit alltså...Hennes storasyster visste om det ,men ingen annan.

Det var ju inte direkt att man slängde iväg ett sms eller ens ringde speciellt enkelt då och hade nåt hänt så hade dom ju stått där ganska så ensamma. Nu gick allt bra som tur var och det blev en skön historia att få höra om.

 

Jag har min ena unge i Italien nu.Han åker skidor i Canazei med en kompis.Buss dit och boendes på ett Bed and Breakfast,18 år gammal. Orolig? Inte det minsta. Dagligen kommer det bilder på snapchat på blå himmel,snöiga berg och pizzor i massor.Han har det precis hur bra som helst och jag fullkomligt älskar när barnen vill uppleva saker.Jag har haft dem i USA,på Jersey,i Turkiet,London och i Grekland och såklart så tänker jag på att saker kan hända men man får aldrig låta en rädsla påverka en så mycket så man avstår från saker eller för den delen hindrar sina barn från att uppleva för att man själv är rädd.

 

 

Jag reste aldrig särskilt mycket när jag var yngre,för mitt liv startade tidigt med familj,därför är jag otroligt glad att jag nu har chansen att göra det och att mina barn också vill det.

Från att jordens äventyr var att lifta från Borås till Hemavan så rör sig idag våra ungdomar runt om i världen som att det vore deras egna vardagsrum.Inga avstånd är för långa och inga äventyr är för stora för att uppleva.

Familjen är alltid bara ett samtal bort och saker löser sig alltid,på ett eller annat sätt.

 

När blev egentligen världen så liten?

 

                                                                                        Anna

 

Jag tänker på det ganska ofta ändå,det där med att man tar kärleken förgiven.Man tror att samma människa ska älska en alltid,man tror att en mamma alltid ska älska sitt barn och man tror att alla har någon.

Det är ju inte så...Inte alla får uppleva hur det är att vara älskad eller behövd,eller att vara den som någon ser på med de allra varmaste ögonen,fulla av stolthet.

Vi borde inte tro att det är så och vi borde inte ta det förgivet för verkligheten ser helt annorlunda ut.

Så många människor världen över har ingen mer än sig själv att förlita sig på...hur överlever man ens den ensamheten?

 

Det är söndag och tanken är att att det ska vara en vilodag.Det är det också på sätt och vis men så piper det till i telefonen och det är Jennie som hamnat i samtal med Eddie,och hon behöver fråga saker för att vi ska vara enade i det vi svarar.

Mer pengar för skolavgifter,nya madrasser,filtar,frukt hit och mat dit.Någons framtid som ska hänga på att vi säger ja fastän vi inte kan det utan det kommer att bli nej,för vi inte har möjligheterna att göra nåt.

 

Så ser våra dagar ut.Vi vaknar och har en tanke med dagen men rätt som det är så är tankarna på nåt helt annat.

Vi  borde ha vant oss men vi gör inte det.Ibland önskar man att allt var som förr.Innan Afrika och innan Eddie och alla barnen.Då när man bara ansvarade för framtiden för sig själv och sina egna barn.Det var onekligen lättare då.

 

 

Ni glömmer väl inte av att vår insamling fortfarande pågår? Vårt mål att samla in 200.000 för att kunna bygga en ny klasslänga till barnen.Månaderna går och vi vet att innan vi hunnit blinka så är det dags att bygga igen.

Detta är den enda byggnaden som står kvar sedan den byggdes 2011 och det är verkligen hög tid att vi gör nåt åt den.

Vi hoppas att ni fortfarande är med oss i den tanken... 200.000,en galen summa,men vi kan fixa det om vi gör det tillsammans.

 

 

 

Idag för 20 år sedan blev jag tvåbarnsmamma.Barnet som kom till mig var Hampus.

Han var den nöjdaste av alla bebisar jag mött och jag kunde inte ha önskat mig mer.

Han tog mig med storm och det gör han än idag.Jag ser så mycket av mig själv i honom samtidigt som han är sin alldeles egna.Han styrs inte av någon men utan att han riktigt vet det så kan han leda andra till att bli bättre människor.

Jag känner en enorm tacksamhet att han valde just mig till sin mamma.

Jag fick nog mer än jag förtjänande egentligen men han är min unge,då,nu och alltid.

 

 

 

Ett utav min absoluta favoritprogram att titta på är Familjer på Äventyr på SVT.Hur modiga är dom inte?

Att våga bryta strömmen på det viset och välja att leva ett så vansinningt alternativt liv,det är modigt det.

Mycket av det dom säger där är hur jag tänker också men jag saknar modet att genomföra det.

Det finns så många och och men,så många rädslor för vad andra ska tycka och tänka,så många tankar att misslyckas med det man drömmer om och oron att inte komma hem igen.

 

Att uppleva Afrika på riktigt är naturligtvis det som lockar mig och hade jag bara kommit på det här när jag var lite yngre än vad jag är idag så hade jag med all säkerhet också gjort det.

Nu följer jag strömmen, men det jag drömmer om är något helt annat än det.

 

Idag är det en av de mest hypade dagarna nånsin om ni frågar mig.Det säger jag inte bara för att jag råkar vara ensam just nu men jag tycker det är lite galet,faktiskt.

Kärlek ska vi väl visa varandra varenda varje dag tänker jag...och dom där små ungarna långt bort i Afrika,dom älskar jag alla dagar i veckan,alla hjärtans dag eller inte.

 

Kvinnan till vänster i bild har jobbat på Bristol i många många år.Jag vet faktiskt inte vad hon heter men jag vet att hon går under benämningen Bursa.Bursa sitter nästan alltid där...hon har alltid mssa papper framför sig och mynt.

Ska jag vara riktigt ärlig så fattar jag faktiskt inte riktigt vad hennes jobb är och vad hon fyller för funktion.

Hon ser absolut viktig ut och hon är säkert det men det där jobbet verkar väldigt oklart faktiskt...

 

                                                                  

                                                                                   Anna

Det är helt galet hur drömmar kan kännas verkliga.När man vaknar upp och man vet inte vad som är vad eller var man är. Jag har nätter där jag har varit i Uganda och blir helt chockad när jag vaknar att jag bara drömt alltihop.Jag har ju känt lukter,smaker och barnens armar om halsen...

Inatt var jag där också,men det var inget kul och jag var lättad när jag vaknade och det var skönt att få gå upp och skaka av sig allt.

Dom drömmarna där saker inte slutar väl är dom värsta...när jag drömmer om kartongbarnen,och om dom som inte klarat sig.Den lille killen som jag visste skulle dö men vars hand jag fick hålla och det lilla leendet jag fick när han såg att jag också hade bandage på min hand för jag hade malaria,han hade också bandage och saker som var betydligt värre än det.

Jag är glad att jag kan vakna ur det som är andras verklighet.

 

Jag tror ingen,oavsett hur mycket vi än försöker förklara,förstår på riktigt vad vi går igenom i vårt arbete för barnen på Bristol tillsammans med Eddie. Vi har på nåt vis inget behov heller av det längre att nån ska förstå det riktigt på djupet för att vi vet att det är svårt att göra det.

 

Men så kommer det där....Någon som önskat en låt på vår radiostation,Radio Halland med en hälsning till oss och för vårt arbete för Ugandas barn.Med ens så sprutar tårarna och allt spelas upp för vårt inre.Barnen,slitet och den kärleken vi känner för dem.Viljan att förändra deras liv och vetskapen om att vi har ett nästintill omöjligt jobb att lyckas fullt ut.

Men ändå...Vi finns nu och vi har massvis av folk med oss som tror på det vi gör.

Idag var det moster Lisbeth som gav oss styrkan att orka lite till med en sång som för oss säger allt <3

 

                                  

 

 

 

                                                                                  Anna och Jennie

Inför varje termin som ska starta så skickar vi ner en summa pengar som ska täcka en del saker som behövs.Normalt så har du som förälder eller ansvarig för ett barn skyldigheter att skicka med pennor,böcker,skokräm,toapapper,tvätttvålar mm samt köpa en skoluniform till det barnet när skolan börjar men alldeles för många saknar den möjligheten och för dem som bor hos Eddie så har det blivit så att han och vi står för det till dem som inte kan....

 

Ni vet såna där kvällar man får ibland som man kommer att bära med sig länge...Såna där kvällar när man blir så evinnerligt tacksam över det livet man har och när man inser att barnen vi fått inte är barn längre och att dom vuxit upp till de allra bästa av människor.

Jennie och jag.Min dotter.Jennies döttrar.Och så lilla Sally såklart...kring ett bord,en kväll,tapas och massvis med skratt men också allvarlliga saker som avhandlades.

Hur kunde dom där ungarna bli så bra? 

Älskar att få ha dem i mitt liv,det hade varit så annorlunda annars.Älskar att deras hjärtan är större än vad vi nånsin drömt om.

 

Nu när det är dags för skolorna att dra igång så är man såklart otroligt glad för alla som får komma tillbaka och sätta sig i bänkarna igen.Kunskap är som vi tidigare sagt den enda vägen ur fattigdom.

Men det är inte till dem som mina tankar dras.Jag tänker på alla de tusentals och åter tusentals av barn som blir lämnade utanför skolans värld.Dom som är födda fattiga och som aldrig kommer att komma nån annanstans i livet heller.Dom vars föräldrar inte har nån möjlighet att betala skolavgifter för sina barn och som inte heller ser det som ett problem därför att dom aldrig själva heller gavs möjligheten till en utbildning.Dom barnen som heller aldrig är mätta,eller som blir sedda av någon,dom som inte har något värde för någon.

 

Vi förstår inte hur fantastiskt vi har det här,där våra barn har en rättighet och skyldighet att gå i skolan.

En skola som absolut inte alltid är bra,eller rätt eller är anpassad efter varje individ men likväl så ges vi möjligheter som människor i andra delar av världen ställs utanför för att dom saknar pengar.Vi ställs inte utanför en grundutbildning för att vi har det knapert iallafall.

 

I mitt inre är det dom barnen jag ser och jag vet att ska det någonsin förändras för dem så är det mirakel som ska ske av sällan skådat slag...De osynliga barnen,när ska någon se dem?

 

Jag tänker ibland på vad det var som hände egentligen.Jag som aldrig var bekväm med nya situationer,som ville veta vad jag skulle göra,hur det skulle göras och när jag skulle göra det.Hur jag alltid visste varje steg som skulle komma...med Uganda så försvann det där.Helt plötsligt så hade jag inget behov av att veta allt längre.

Med skiljsmässan togs allt ytterligare ett steg längre.Man vet ingenting om framtiden och allt kan ändras innan du vet ordet av.

 

Jag tog beslut att resa ensam ner fastän jag inte kunde något alls egentligen och sen den gången så blev inget sig likt igen.Jag har sedan dess gjort mängder av resor ensam,och jag vet att det inte är den sista gången ännu.

Det skrämmer mig mer att köra bil i Stockholm än att åka till Afrika och det skrämmer mig mer att inte våga leva och göra det jag kan än att stanna hemma och vara orolig att nåt kan gå snett.För det är klart att det kan göra det.Jag är ju inte dummare än att jag förstår det.

 

Jag känner att jag verkligen lever.Jag lär mig så otroligt mycket.Jag är min egen trygghet och jag får ta del av en del av världen som andra människor bara läser om.

Om nåt händer, då var det nog meningen att det skulle det och innan dess kommer jag enbart att vara tacksam för det livet jag fick och att jag vågade leva det.

 

Vi vill verkligen tro att de allra flesta människor har nåt slags inre driv att vilja hjälpa andra.Människor,djur,hav,forskning eller vad som helst,men att ändå göra nånting. Om man jobbar så som vi gör och som så många andra med oss så är det just den viljan att hjälpa som gör att vi kan kan fortsätta och överleva i det som vi brinner för.

 

I vårt fall så finns det ett sätt att hjälpa som gör stor skillnad för oss,och det är att bli månadsgivare.Man lägger en valfri summa på autogiro och på så vis får vi en hjälp som gör skillnad hela tiden.

Att hjälpa till måste faktiskt inte vara svårare än så.

 

Vill du vara med?

8388-1 4, 140 970-7 och märk med ditt namn.

Kontakta oss gärna.