Grattis Eddie!
Idag är det födelsedag i Uganda,Eddie fyller 43 år!
Han tappar sitt hår till sitt stora förtret och det är absolut och utan tvekan väldigt roligt att skämta om det.
Några av Bristolkillarna säger att han inte behöver vara orolig,det har bara inte börjat växa än....
Idag är det således lite kalas i Wakiso där Eddie bor med sin familj.Säkert lite tårta och läsk skulle jag tro och massa glada skratt.Det är inte utan att man gärna hade varit där.
Så Eddie...stort Grattis på födelsedagen!
Annaoch Jennie
Det krävs ingen Einstein....
Det krävs ju ingen Einstein direkt för att märka att min bloggtorka är ett faktum...jag vet verkligen inte vad jag ska skriva om.Det känns som att allt redan är sagt och hur mycket finns det egentligen att veta om fattiga barn på en skola i Uganda?
Ingenting är som här,det är en sak som är säkert iallafall. Secondary eleverna ska börja skolan här i veckan men inga resultat är klara huruvida dom klarat sina examensprov eller inte.Så då kan dom inte börja för man vet inte om dom måste repetera en klass eller om dom ska gå upp en klass. Det här handlar inte om resultat för bara de elever som tillhör Bristol utan det gäller hela Uganda....Hur kan man inte vara klar liksom? Jag frågade Eddie det...
Nä...alltså....dom får börja när det är klart bara.... Svårare var det tydligen inte.Ofattbart om ni frågar mig.
Nåväl...jag fortsätter väl min bloggtork tills det flyter igen och är det nåt särskilt ni vill läsa om så säg gärna till!
Anna
En ny liten unge
Han har kommit! Min son är här!
En utav Bristols gamla elever har blivit pappa och det har varit en lång väntan tycker han.
Massa oro har det varit och jag vet inte hur många gånger han sa att han hade världens duktigaste fru!
Så kul att höra dem och så svårt att förstå att dom där människorna vi en gång mötte som var unga då nu blir föräldrar själva.
Anna och Jennie
Målar och murar lite
Idag kom det här.Nu är det bråda dagar på Bristol för att allt ska vara klart när barnen kommer tillbaka.
Sen ska allt göras som vi har kommit överens om och då Eddie eller Ugandier överlag inte är bäst i världen på att planera så hopar sig allt i sista stund....
Så...alla sängar ska renoveras och målas om så dom håller längre...Det är Joshua som målar.
En bit av muren hade rasat så den var tvungen att lagas...
Sen har vi helrenoverat klassrummen för dom största ungarna på Bristol också.Det ser riktigt fint ut.
Det hade vart skönt om det hade kunnat hålla sig så ett tag,men...vi vet att det inte kommer hända.
Men iallafall är det fint just nu!
Anna och Jennie
Ni är saknade...
Dagarna går i varandra och helt plötsligt så är det Fredag och kväll igen...
Vi har försökt hålla oss ifrån både jobb och tankemässigt från Bristol men det går verkligen inte alls särskilt bra,vi är alltid där.Det går liksom inte att inte vara det...Man längtar.
När hände det här?
Nu när vi är inne på vårt nionde år med barnen på Bristol så har det såklart hunnit passera en mängd ungar.
Vissa har vi bara sett en enda gång och andra har vi med oss än idag.Det känna såklart galet konstigt att se dem ha växt upp fast inte på så nära håll,men ändå känns dom som våra ungar.
Den här lille mannen tillexempel...Mabanda Jolly. Vi träffade honom första gången 2010 vad vi minns och min son Hampus blev väldigt fäst vi den lille korta killen.Ja.. för Jolly var sannerligen ingen stor man....
Hampus och Jolly 2010 och det skiljer bara ett par år på dem.Hampus valde vilket familjebarn vi skulle ha och det stod mellan Jolly och en annan pojke och då den andre var ganska tilltygad vi det tillfället så valde vi honom.Däremot så tyckte Hampus att hans farmor och farfar kunde ha Jolly som sitt barn och så blev det.
2012 hade han växt lite,men inte särskilt mycket...Han fick paket av sina familjevänner och han satt kvar längst av alla och bläddrade i ett häfte med bilder och brev som fick...
2013 hade han växt ytterligare litegrann och min yngste son Elias var med ner och fick träffa honom...
Och så har åren rullat på.Jolly är fortfarande den kortaste av alla men han har växt.
2014...Instrumentet som är hans starkaste,även om han också hanterar de andra utan problem.
Och Jolly 2015.Fortfarande en plutt..
Anna och Jennie
Hej och Hå så var det klart :)
Vi har ibland lite svårt att organisera oss Jennie och jag...Vi tar emot saker som människor skänker till våra ungar sen så har det en liten tendens att hamna där det finns plats.Typ hos min mamma och på Jennies mans verkstad osv...Till slut vet vi inte riktigt vad vi har och nån (läs Martin i det fallet) behöver den platsen som vi snott till oss.
Det är rätt bra faktiskt för då måste vi ta tag i de där grejerna som vi tänkt att vi ska göra så får vi ordning och reda igen både bland grejerna och i sinnet.
Vi gjorde just det nu ikväll...det tog nog en timme lite drygt och vi hade kul under tiden.Varför är vissa saker så svåra att få gjorda?
Anna och Jennie
Vi är alla under samma himmel
De där dagarna då man inte vet vad vi har gjort,vad vi jobbar för,vart vi vill nå och om vi kan göra så mycket mer än vad vi redan har gjort då är det lätt att bara tankarna virvlar samman till nåt som är helt omöjligt att sortera.
De dagarna då man längtar efter att få åka dit och bara vara nära dem som vi tycker så mycket om och de dagarna som man bara vill tillbaka och göra skillnad för varenda en utav dem då är det svårt att få andra saker gjorda här hemma i det vanliga livet.
Andra dagar när allt känns bra,rätt och enkelt då kan man köra på precis som vanligt och Uganda känns bara som en fantastiskt tillgång i livet.Bara vetskapen om att vi alla bor under samma himmel och att deras måne är densamma som vi tittar på gör att jag är tacksam över livet och för det som komma skall.
Anna och Jennie
Yeah!
Den sista söndagen då vi var nere senast så drog dom ju till med familjedag på Bristol med full underhållning.
Inget som vi uppskattar alls att visas upp som jag tidigare berättat,då det dessutom var inte bara Bristolbarn som uppträdde utan också andra barn från andra skolor.Vi vill ju helst vara med våra ungar så mycket det går och låta dem synas allt vad vi kan.
Men ändå...Det finns onekligen en del höjdpunkter i de där uppträdandena dom gör i Uganda.Efter att hela den svenska staben skämts ögonen ur sig då en lärare (!) mimade på scen till låten You raise me up och dessutom gjorde det så infernaliskt dåligt så vi inte ens vågade titta på varandra av rädsla att fullständigt explodera av skratt så steg vår alldeles egen showman Henry upp på scen.Han älskar att uppträda och gör det jämt och alltid klär han ut sig till kvinna! En ganska vanlig företelse i Uganda att dom uppträder så och Henry han gör det med den äran!
Anna och Jennie
Nu är dom snart där igen
Nu är det snart dags igen för barnen att komma tillbaka till skolan.En del kommer åka tillbaka med lätta hjärtan,för andra är det betydligt tyngre att lämna det som är deras riktiga hem.
Jag minns ett år när jag var där när barnen kom tillbaka efter ett lov.Antalet små barn var skyhögt och det enda jag minns från den resan är barngråt.Det var så otroligt många barn som grät så vansinnigt hjärtskärande efter sina föräldrar och vuxna i Uganda har ingen empati för det alls utan jag var helt ensam i mina försök att tysta och trösta.Jag såg hur andra barn försökte lugna sina kamrater men hur kan en 7 åring ge trygghet åt en 5 åring?
Nu är jag mest tacksam att jag inte kommer att vara där när terminen drar igång.Dom där skriken tog lång tid att bli av med...dom satte sig på nåt vis inuti.Att vilja,men inte kunna göra nåt,det är svårt att hantera.
Men snart är dom där igen och jag vet att skriken tystnar med tiden.
Han fångar det precis
Bilderna visar så mycket av hur Uganda är.Tagna av Jennies man Martin genom ett bilfönster så fångar han precis det ostrukturerade och galna landet där precis allting kan hända.Trafiken är en historia för sig och för oss välplanerande svenskar så kan det te sig lite skrämmande ibland faktiskt även om jag för min del inte längre funderar särskilt mycket på vad som kan hända när man sitter där bak på en boda boda eller i en buss som sett sina bästa dagar för längesen.Ska man leva så kan man inte vara rädd och jag,jag vill leva.
Anna
Jag tackar tyst....
När jag var ung så tänkte jag aldrig på direkt hur livet skulle bli.Eller det gjorde jag kanske men jag hade aldrig en plan över det.Barn har alltid funnits i tanken men det var nog också allt.
Sen när man blivit äldre har man ju insett att allt det där i livet inte kommer av sig själv och det är igen självklarhet att få barn eller att få vara en del av en familj där man är accepterad och älskad för den man är och den man utvecklas till att vara under tiden som går.
Nu när man står här mitt i livet med tonvis av erfarenheter så går det inte att låta bli att känna en enorm tacksamhet över allt man fick och en stor ödmjukhet inför det som komma skall.
Aldrig tidigare har min känsla av att leva i två världar varit starkare än vad den är just nu.Min familj här med alla blodsband som finns att få,mitt hem,mitt jobb och min enkla vardag.Där en familj helt utan blodsband,en komplicerad vardag och med problem som vi inte ens kan förstå.
Tyst tackar jag för att vi inte vet något om imorgon eller om framtiden alls,den får komma som den vill och då ska jag möta den just precis så.
Anna
Det var då....och nu.
För ungefär 1 år sedan så skrev jag det här....det är fortfarande precis detsamma....
Än en gång så fastnar jag i tanken på de små barnen i Uganda.Hur vi har kommit att stå för en form av trygghet för dem fastän vi inte ville det.De förtvivlade gråten men också de tysta tårarna när vi än en gång måste lämna dem. Dom stora bruna ögonen som tittar på en fulla med beundran och de tunna armarna om halsen som aldrig vill släppa.Dom vill inte släppa och vi vill inte heller.Det är en omedelbar kärlek till barn som inte på något sätt tillhör oss men som ändå har oss i ett fast grepp.
Sällan,eller aldrig lämnar de våra tankar och allt går ut på att kämpa för att ge dem en framtid.Inte bara en framtid i som att överleva utan en framtid med ett liv som är värt att leva.
Så många gånger har vi önskat att vi hade hållt distansen till barnen men det går inte,vi vore nog inte mänskliga då....
Anna
Tålamod är vår bäste vän!
Det som man behöver vara utrustad med allra mest när man tillbringar tid på Bristol och Uganda i överhuvudtaget är utan tvekan tålamod.Det behövs i alla lägen och hela,hela tiden.
Tålamod för att inget riktigt går som man tänkt sig,för att man får vänta,för att dom inte förstår,eller inte vill förstå.
På skolan har vi alltid ungar hängande i kläderna,armarna,på ryggen och överall.Första gången man är där kan det vara lite svårt att förstå,men man faller snabbt in i barnens behov av närhet och då är det inte särskilt svårt att ge dem det...Men tålamod behövs för att klara av det,helt klart.
Lite skrap i gruset och disco
Ett svagt ögonblick som slutade med att vi lovade att säga ett par ord inför några föräldrar.
Några visade sig vara väldigt många,språket var engelska och situationen den värsta vi vet.Att synas inför Bristols föräldrar är en mardröm för vi vet vilka förväntningar dom har på oss.Vi vet att dom förväntar sig underverk,underverk som vi inte är kapabla att genomföra. Det slutar med lite stapplande ord och lite skrap med foten i gruset....sen disco med världens bästa ungar och precis det vi är där för.Allt annat runt omkring kan kvitta och barnen förväntar sig inga underverk utan bara vår närvaro.Det är lättare att ge.
Anna och Jennie
Jag tror jag kommer se modet till slut
Igår pratade jag med en människa som stöttat oss i vårt arbete under några år...Hon är lite äldre och hon ger oss alltid tonvis med beröm över allt vi gör och hur vi gör det.Hon är mån om att vi ska orka som människor också,inte bara i vårt arbete utan i livet.Under samtalets gång så slår det mig att inget av det som hon säger ser jag själv.
Ingenting känns särskilt stort i det vi gör,det finns bara där.Man ser själv snabbare det vi misslyckats med än det i faktiskt har klarat av,och det är ju lite sorgligt egentligen att jag ser det så.
Men så kommer det också till mig att ibland är det svårt att ha distans till saker när man är mitt uppe i dem.
Man blir liksom blind,och kanske är det inte så konstigt att jag är självkritisk när vi vet hur stort behovet av hjälp faktiskt är.Och jag tror också att den dagen då vi inte längre kommer att jobba för Eddie och barnen på Bristol då kommer jag att se tillbaka på vårt arbete som nåt oerhört stort och jag kommer att vara väldigt stolt över att Jennie och jag hade modet att våga tro att världen går att förändra fastän det är svårt.
Anna
Ibland går det inte alls och ibland går det undan!
Allt går inte med blixtens hastighet direkt där nere i Uganda...Vi jobbar ju på många olika håll och med både små och stora saker. För några år sedan byggde vi ett kontor till Eddie för att han skulle ha nånstans som var bara hans.Nycklarna dit har bara Eddie och dom lämnas inte till någon annan än till hans fru i stort sett, eller till oss om vi är där.Kontoret är således den enda platsen egentligen där saker kan förvaras säkert,vilket ju är viktigt såklart.
Problemet är att kontoret är jättelitet och det har varit för lite förvaring där. Det tillsammans med att Ediie är en riktig samlare gör att det blir fasligt stökigt därinne och allt hamnar överallt och ingenstans. Så nu när vi var nere i oktober så bestämde vi oss för att införskaffa lite nya skåp dit in.
Sen gick oktober,november och december och vi såg noll och inga skåp...Jodå...snickaren var tillsagd att göra dem och han var bara lite sen.För ett par dagar sedan tröttnade vi på att vänta och sa att nu ska dom upp och innan dess gör vi inget annat ....och vips så kom dem och Eddie kontor blev ytterligare lite mer trångt.... :)
Vanligaste och billigaste sättet att leverera saker på.... en bodaboda! Säkert? Inte det minsta.
Anna och Jennie
89 dagar av längtan
Idag är det 108 dagar sedan vi landade i Uganda.Sen var jag där i 19 dagar innan jag åkte hem.
89 dagar har således gått sedan jag kom hem och nu jag längtar tillbaka.Jag längtar så det gör sådär innerligt ont i hjärtat.Barnens små armar om halsen.Deras tunga andetag när dom somnat i famnen och deras ögon som tittar på oss när dom vet att det är bus på gång.Vi älskar när dom kryper nära nära för just då vet vi att det inte finns några bekymmer i världen för dem,deras liv är annars mest just det.
Anna
Resultaten är här!
Idag har resultaten kommit från de slutproven våra P.7 elever gjorde i november förra året.Det är dom proven som avgör om dom blir behöriga till att ta sig vidare att studera på Secondary eller inte.
I år skrev 27 av våra elever och alla 27 klarade dem! Det har nog på riktigt aldrig hänt och vi är såklart superglada för det, och stolta! Resultaten var ganska varierande med nån precis på gränsen men iallafall på rätt sida gränsen den här gången. Dom allra flesta av dem kommer troligtvis inte alls ha möjligheten att fortsätta på Secondary för att det är väldigt dyrt,men oavsett det så har dom en klarad grundskolenivå i bagaget och det är inte illa det!
Bra jobbat säger vi och hatten av för er! ♥
Kafuko Monica...Hon satte det,precis som dom andra 26 och precis som väntat gjorde Kafuko bra ifrån sig!
Anna och Jennie
Det är livsviktigt...
Varje gång vi skriver och varje gång ni delar det som vi har skrivit så ökar chansen att vi ska klara allt det här vi står inför.Inte bara 200.000 under 2017 utan också att vi ska klara det som människor.För varje delning som sker så kan det innebära att en ny människa läser det vi har att säga och det kan vara just den människan som sitter på lösningen på allt det vi jobbar för.
Det är inte bara "snällt" att sprida och dela att vi finns,för oss är det livsviktigt för att vårt projekt ska överleva.
Pengarna som ska dra runt 400 barn i Uganda kommer inte in av sig själv och dom kommer inte heller in bara för att vi önskar det.Dom rasar inte in på vårt konto och dom går åt fortare än vad vi får in dem.
Det är lätt att tro som utomstående att allt är enkelt.Att allt går runt utan ansträngning,men fallet är inte så tyvärr ännu.
Så tack för att ni hjälper oss att dela det vi skriver.Kanske berörs ni inte av det,kanske gör ni det.Kanske spyr ni varenda gång vi kommer upp i ert facebookflöde med våra barn och våra tankar.Kanske är det dagens bästa stund att läsa om just dem.Jag vet inte,men jag vet att ni är med och gör skillnad bara genom att visa att vi faktiskt finns och framför allt att dom gör det...
Med ledigheten gick det sådär...
Utan att vi faktiskt inte alls känner oss klara för det så drar nu arbetet igång igen med Bristol...Den där efterlängtade ledigheten vi såg framför oss varade i typ.....ingen tid alls och nu finns det ingen återvändo för nu börjar snart skolan igen.
Oerhört mycket ska klaffa inför en terminsstart och från att vi inte alls var involverade i den så är vi nu högst aktiva med diverse beslut som ska tas.Jag tackar för att jag och Jennie är oerhört samspelta och ser saker på samma vis för det gör vi inte alltid med Eddie, av förklarliga skäl,män-kvinnor,olika kultur osv....Så då kan det bli lite diskussioner fram och tillbaka innan vi har en lösning som känns bra för alla parter.
Så...Bit ihop är det nog som gäller nu och kör på,en ny termin är på väg!
Anna och Jennie
Vill du vara med?
Nu har vi kommit några dagar in på 2017 och vi befinner oss på det året där vi ska lyckas dra in 200.000 för att bygga nya klassrum på Bristol.Det känns inte på något vis som en självklarhet att vi ska lyckas för det är en summa som är bortom allt vi någonsin tidigare jobbat för.
I Uganda tänker man så otroligt annorlunda mot vad vi gör.Där kan det ta 10 år att bygga klart ett hus. Där bygger man lite,sen sparar man lite mer pengar och sen bygger man lite till.Sen kanske man inte har några pengar på 2 år och då står allt helt stilla.Eddie tyckte att vi kunde göra så också,men jag och Jennie motsatte oss det helt.
Aldrig att vi skulle orka leva med den pressen under en massa år.Då kämpar vi hellre stenhårt under ett år och ber till gudarna att vi ska klara det för att sedan kunna lägga det åt sidan.Eddie förstår inte hur vi tänker i just det fallet men vi vet vad som är det bästa för oss som människor och vad vi kan göra för att orka genomföra det,alltså blir det på vårt sätt.
Vill ni vara med och hjälpa till så vi når vårt mål? Vi tar tacksamt emot den hjälpen oavsett storlek på summan.
Om vi hjälps åt så kan vi absolut lyckas!
SWISH 123 268 38 94
KONTO 8388-1 4 140 970-7
Nämn insättningen med BRISTOL 2017
Anna och Jennie
En färg....vad betyder det?
För oss att jobba som vita i Uganda är inte enkelt.Ju mer vi gör ju svårare blir det.Dom sätter oss i ett fack där vi inte alls passar in.Dom tror att vi är rika och att det finns obegränsat med pengar.Att det bara är att håva in det som behövs...Verkligheten är ju allt annat än den.
Skulle dom se mitt lilla råtthål som jag bor i med mina pojkar så skulle dom antagligen klia sig i huvudet,det påminner inte på något vis om ett slott.Skulle dom se arbetet vi gör så skulle dom antagligen inte heller förstå...
Det är svårt att få deras synsätt på oss vita att förändras.Det är som att folket har bestämt sig för att vi är på ett visst vis och dom är inte beredda att ompröva det...
Jag önskar att alla förstod allt slit som ligger bakom och allt hjärta i Sverige som visas för barnen på Bristol.
Eddie vet men personalen på skolan har ingen aning,föräldrarna till barnen fattar dårakt inte heller.
Tänk om vi bara inte sattes i ett fack för vår färg,allt hade varit lättare då för det är trots allt bara en färg...
Bild från Pinterest.
Anna
Vad är fruktansvärt egentligen?
Pling i mobilen..... från Uganda,och det var ett tag sedan jag hörde nåt från just denna människan....
Längesen!Hur mår du?
Åh...tack bra,hur mår du själv?
Jag mår också bra men jag saknar er jättemycket!
Vi saknar dig också....Hur var julen?
Den var fruktansvärd......
Redan här drar min hjärna till med värsta scenariot.Satans skit! Vad har nu hänt...Har nån dött? Har han blivit utsparkad från sitt hem?Har han blivit slagen?
Jag vill inte fråga men jag måste ändå ju få veta....
Vad har hänt....? Och varför var din jul fruktansvärd?
Jag hade tandvärk och jag kunde inte äta så mycket.
Men vafaaan! Här vill man bara strypa människan i fråga! För det första är det inte jättefarligt med tandvärk och för det andra hade han inte kunnat äta mycket ändå för att han är fattigare än en kyrkråtta och äter sig troligtvis aldrig mätt iallafall...I Uganda finns ingen grad av vad som är fruktansvärt tydligen.
Jaja....att få julen spoilad av tandvärk är såklart inte kul och efter att mitt hjärta lugnat sig en aning så kan jag helt klart känna sympatier med honom...Hoppas nästa jul blir bättre,knäppis och skönt att det trots allt bara var en tand <3
Anna
Det förfinas litegrann
Att vara Bristolbarn och ha lov innebär på inget vis att man är ledig.Det gör det förvisso inte för några barn i Uganda för är man ledig får man ändå jobba,fast man gör det hemma istället.
Nu har vi turen att ha arbetsamma ungdomar som faktiskt för det mesta gillar att hjälpa till för det innebär att dom har nåt att göra och samtidigt får dom ju med sig erfarenheter som dom kan ha nytta av senare i livet.
Det sätts upp nya hängrännor och stuprör på huvudbyggnaden...
Hålor i lärarbostaden fylls i och ska sedan målas....
Nya golv är gjorda,väggar samt svarta tavlor ska målas i P6-P7s klassrum...
Likaså i Ungarnas sovsalar...väggar ska målas och allt ska fräschas till.Det slits så oerhört att det är svårt att förstå ens.
Killar som tjejer hjälper till,det finns inga undantag på det.Man hittar lika gärna killarna i köket vevandes i grytorna som tjejerna gör det och tjejerna bär och lyfter precis som killarna.
Joshua är en hejjare på att måla.Det är ofta han som målar finlir och ja...det ser ju jättefint ut!
Anna och Jennie
Tack för att ni valde att komma till mig
Alla barn är världens bästa,det tycker alla.Det ska man tycka om man har satt barn till världen.
Jag tycker att mina barn är det.Jag tycker att mina barn är de vackraste,de klokaste och de mest varmhjärtade ungarna jag kan tänka mig och jag skulle aldrig i världen vilja att de var annorlunda.
Dom ser saker jag aldrig trodde att dom skulle se och dom får mig att känna så oroligt mycket.
Känner mig så evinnerligt tacksam över att just dom här 3, alldeles egna och olika individerna valde mig till sin mamma,jag kunde inte önska mig mer....
Den där siste ungen...han är inte alls sådär liten längre...
Anna
Det är så evinnerligt klart..
Jag vet inte om jag är ensam om det här men jag vet väldigt ofta i samma sekund som nåt händer att det här kommer jag att bära med mig för resten av mitt liv...Då menar jag inte uppenbara händelser såsom förlossningar, eller giftermål och sånt där stort utan mer andra saker,små saker som kanske egentligen är ganska betydelselösa för världen men inte för mig som människa.
Det har inte alltid varit så, men nu är det de.Jag vet så omedelbart att jag kommer att se vissa saker framför mig för resten av mitt liv.Jag kommer drömma om det,och jag kommer att tänka på det utan att någonsin finna en lösning.
Första gången jag såg ett gatubarn sovandes på en kartong mitt i Kampala var ett sånt tillfälle,likaså när jag såg det lilla barnet dö på Mulago för att sedan bäras ut insvept i ett skynke,och hans mammas förtvivlade skrik efter han gått bort.
Jag minns den lilla lilla stunden tillsammans med Winnie på Bristol,och jag kommer aldrig glömma då när jag såg en i Uganda som jag trodde var död,inte alls vara det utan han helt plötsligt bara var där fastän jag vant mig vid tanken att han var borta.
Jag ser allt det där så klart och tydligt och fastän det nu har gått massvis av år sedan vissa händelser så är dom likväl helt klara och det kunde lika gärna ha hänt just nu...
Magiskt vackert!
Dom senaste åren vi kommit ner så har vi haft med oss något som egentligen inte är så jätteomtyckt på Bristol....Iallafall inte av de vuxna.Men barnen älskar det och därför gör vi det ändå,nämligen nagellack.
Vi målar så det står härliga till och dom blir ju så galet fina!
Det målades lite här och var på skolgården och en del fick till fina köer till målningen medans andra (läs Hampus) hade lite svårt att organisera upp sin kö av ungar....
Amanda,Felicia och min mamma satte sina köer lite bättre.... :)
Anna och Jennie
Du är så jobbig.... <3
På Bristol finns det otroligt mycket barn...Söta,roliga,lite jobbiga,glada,ledsna...ja dom finns i alla former helt enkelt. Men frågan är ändå om inte den här ungen nedan är den mest knasiga ändå och Wille har lyckats fånga den galenskapen fullständigt klockrent.
Gloria...jösses vad trötta vi var på dig.Lilla skitunge...du är verkligen jättejobbig <3
Anna och Jennie
Det kommer....
Året startar av nån anledning lite vemodigt inuti mig och jag har svårt att hitta den där totala "Nuärdetnyttårfyfanvadunderbart" och "hejvadsmaljagskabliochvadjagskatränamycketochdra inmiljardersmiljarderkronortillBristol" känslan.
Den kommer antagligen (eller inte att jag ska träna och bli smal men det andra) smygandes så småningom skulle jag tro.
För nytt år känns ju trots allt ganska hoppfullt för det mesta.Allt det man inte gjort kan man hoppas att man gör på det nya året,allt det man önskat kan man jobba för på nytt.Alla misstag man gjort kan man försöka att inte göra om för att man förhoppningsvis lärde sig nåt av dem då man begick dem...typ så.
Varje dag så lär vi oss nya saker.Vi får ta i saker vi inte visste fanns.Vi känner saker vi inte trodde man kunde känna och varje dag är en ny utmaning.Vi önskar oss utmaningar i lagom dos 2017.
Lagom och sådär behagligt sköna så man kan känna ändå långt in...Bring them on!
Anna och Jennie
Nu målas det
Nästa steg i julrenoveringen är att måla över alla byggnader på Bristol. Idag kom det bilder på det och vi som är vana att se Bristol kan se att det allt blir lite starkare och finare färger,lite fräschare helt enkelt!
Hoppas ni alla hade ett fint avslut på året och att det nya startat minst lika bra!
