Än en gång slås jag av hur olika vi människor är.Vad vi prioriterar,vad vi känner och hur vi fungerar.Hur lätt vi har att tro att alla är som vi själva är och hur lätt det är att säga saker som sårar.Ibland medvetet,ibland utan en aning om att vi gör det.

 

Jag är väldigt långt ifrån den Anna jag en gång var.Jag tror iochförsig den här varianten jag är nu ligger närmre den jag föddes till än den jag blev för ett tag men klart är att jag inte fungerar likadant.

Jag är rädd för att såra andra människor fastän jag säkert gör det hela tiden.Jag är rädd att inte på riktigt räcka till för alla som jag vill finnas till för.Jag är rädd att inte få leva det livet som jag så evinnerligt önskar.Allt vilar inte i våra egna händer fastän vi ibland tycks tro det. Mycket gör det,men inte allt.

 

Idag vet jag att en av mina människor inte ätit mat på flera dagar.Jag missade att känna in det och jag läste inte mellan raderna.Han skulle aldrig säga det högt.Men jag vet det och det gör illa i mig.

 

Tusentals barn ska hem på lov.Dom kommer inte att vara mätta en enda dag.

Jag vill rädda dem alla.Men jag är inte ens där,och om jag hade varit det hade det inte hjälpt en enda sekund ändå.Allt det vet jag,men det hjälper inte.

 

Igår sov jag middag på min balkong efter att ha jobbat några nätter.Jag vaknade upp till en klarblå himmel och jag kände mig löjligt tacksam.Jag är glad att jag har lärt mig att vara det,att jag är medveten om att jag är en av de lyckligt lottade i världen.

 

 

Vad mycket du har rest... sa en till mig.Jag tänkte direkt att det har jag inte gjort.Jag har inte varit på särskilt många ställen alls....Men så tänkte jag efter lite och det slog mig att jag nog har det ändå.Jag har sett ganska många ställen fastän det inte alls känns så.En del ställen många gånger,andra jättemånga gånger och vissa bara en endaste gång. 

En del platser älskar jag,andra vill jag inte alls tillbaka till.En del drömmer jag fortfarande om att besöka.

 

Anledningen till att det inte känns som att jag reser när jag ska till Uganda är nog mest för att det känns litegrann som att jag ska hem då.

Detta är mitt hemma hemma men Uganda bjuder på nåt helt annat som jag saknar till vanvett varje dag.

Än idag finns det inget annat ställe i världen där jag andas så lätt och det finns inget annat ställe där jag känner mig så levande.Allt jag har lärt mig där och den jag har blivit tack vare dem jag mött som egentligen inte har ett endaste dugg att erbjuda.Idag liksom alla andra dagar viskar jag ett tyst tack och jag sänder dem all den kärlek jag har.

 

Vi delar ju tro och högtider med Uganda...Ja iallafall jul och påsk. Vi har ju inte Martyrernas dag och de firar inte midsommar men de största högtiderna är samma. Dom firar jul den 25e och deras största dag kring påsken är den dagen som vi kallar påskdagen,dvs på söndag.

 

Deras firande går ut på att vara ännu mer i kyrkan samt att äta mat i mängder.Mat som dessutom är hutlöst dyr att köpa just kring högtiderna.Handlarna där skäms inte för att höja priserna alls för dom vet att maten kommer att köpas ändå,men det är också ofantliga mängder människor som lider ännu värre än vanligt av hungern.

 

Men idag är det Långfredag här och Good friday där och vi önskar er alla en GladPåsk!

Vädret är strålande och livet måste vi ta vara på,det får vi aldrig glömma.

 

 

Vi lever,vi mår bra och vi jobbar på med Bristol precis som vanligt det enda är att jag inte skriver om det.Jag tror jag har skrivit klart.Det verkar faktiskt så. Jag ska ge det ett litet tag till för att se om lusten kommer tillbaka men att göra saker halvdant är inte min grej.Jag är lite allt eller inget.

Men som sagt...Inget är annorlunda där nere.Barnen är lika många som vanligt,bussen lika skruttig,sovsalarna lika trånga och myndigheterna lika cyniska som alltid,så långt är allt alltså precis som det ska!

 

Här njuter vi vår,och det känns fint.Livet blir lättare att leva helt klart.