Fastän vi i ärlighetens namn är jättetrötta och fast det inte alls var särskilt längesen vi var på plats så längtar man när bilderna kommer från vår skola.

Som vi kämpat i alla år. Ibland kommer det verkligen till en. Det är ju typ världens finaste.

Hur vi lagt allt annat åt sidan när det krävts och hur vi har älskat det här stället.

 

Men hur fin skolan än är så är det barnen som gjort störst avtryck...hur ska man nånsin kunna glömma dem?

Anna

Jag måste inte be om ursäkt för det är inget tvång att jag skriver,men likväl så var det det så min känsla blev.Inget flöt och jag tog stopp.Jag hatar att inte kunna saker,det stressar mig nåt vansinnigt och helt plötsligt kunde jag inte ens få ner lite ord,inte dom allra enklaste en gång.

Jag bestämde mig för sluta försöka och ja...då blev det såhär.

I stort har det varit väldigt mycket liv ett tag...det vanliga livet.Det som är vårat.Det enkla.

Jag har saknat det litegrann de senaste åren inser jag nu när jag haft lite mer utav det.

 

I Uganda har det varit lov men sedan ett par veckor är barnen tillbaka igen.Dom är fortfarande ofattbart många och saker rullar på i sakta mak.

11 år har gått sedan vi kom dit första gången,också det känns ofattbart...

Jag minns hur rädda vi var första gången och hur lite vi visste.Livet blev verkligen annorlunda mot vad jag tänkt mig.