Här är vi rätt trötta på både snö och kyla kan man känna...Lite vår hade inte gjort nåt alls faktiskt.

Jag som dessutom hatar allt som har med vintern att göra hade gärna haft vår redan i oktober😌.

Det här är ju ett i-landsproblem av rang och det sköna i det hela är ju att jag vet om att det är det iallafall.

 

I Uganda just nu skall det vara regnperiod och det ska regna mest hela tiden.Men...istället skiner solen.

Skönt tänker vi, not so much tänker dom.Med solen kommer torkan och med torkan kommer taskig skörd och med taskig skörd kommer galet dyr mat...så var problem stora som berg ett faktum.

Man hade ju önskat att lönerna hade stigit i takt med priserna på maten men så är det ju inte och då innebär det ju ännu mer att främst barn och gamla kommer att fara riktigt illa.

 

Men just nu under påsken så kommer dom att göra allt för att ha mat att servera sina familjer för där, precis som här så går mycket av högtiderna ut på att just äta...

 

 

Så var Långfredagen här och påsken och precis som här så firas det nu i Uganda.Vi delar ju alla de traditionella högtiderna med dem eftersom vi också delar samma religon.En hel del mat kommer att ätas där också precis som vi gör här och alla kyrkor kommer vara fulladdade med folk dagarna och nätterna igenom skulle jag tro.

 

På Bristol är det lite lugn och ro ett par dagar eftersom barnen skickas hem i största möjligaste mån och vi har i nuläget bara 84 barn kvar tills på Tisdag så det är vanlig skoldag igen.De som är kvar är de vars föräldrar inte har råd att stå för transporten hem eller för den delen mätta de extra magarna som det innebär så då stänger man helt enkelt av telefonen så att ingen når dem ifrån skolan och så måste barnen bli kvar.

Alla sätt är bra utan de dåliga.

 

 

 

Att göra de här resorna med oss ner till Uganda innebär ganska mycket egentligen som man kanske inte tänker på innan. Kanske flyger ordet semester igenom huvudet,och vila samt skönt,avkopplande och tillochmed kanske hinner nån tänka  ordet egentid.

Allt detta tänker man BARA innan man har varit på Bristol första gången.Sen vet man att man egentligen borde ha minst en veckas semester efter man kommit hem....

 

Trots att alla betalar sina egna biljetter och sitt eget uppehälle så borde således också alla vara fria att göra vad dom vill,men så blir inte fallet! När nån sagt att dom ska med då blir dom halvt livegna under Jennie och mig och typ ingen kommer undan arbete!

Allt bagage som ingår i biljetterna tillfaller såklart skolan men sitt eget handbagage får man själv styra över (vänligt av oss?).

Sen så är det ett slit från tidig morgon till sena kvällen där man lägger ihop orden vila,skönt,avkopplande samt till viss del egentid under de timmarna man sover. Ordet semeter tar vi inte ens i vår mun.

 

Man kan väl säga att alla gör allt när vi är på plats...Där det behövs ett handtag rycker man in och vi har haft den fantastiska turen att resa med människor som helt annamat vårt sätt,ingen protesterar om nåt nästan nånsin.

Säkert tycker dom mer än vad dom säger vilket är fullt förståeligt men ändå nöter alla på.

Tacksamma är vi mer än nån förstår.

 

I så många år har jag brottats med att jag inte kunnat låta mig känna att olika saker som hänt är överjävligt jobbigt.

Min tanke blir alltid att det finns dom som har det så så mycket värre.Dom som alltid sliter värre,mår värre,känner mer osv.På det viset har jag på många sätt förringat det jag känner och säkert också förringat det andra känner i vissa situationer vilket såklart inte är riktigt okej.Men naturligtvis så kommer det från alla de människoöden vi mött i Uganda de senaste 10 åren.

Att jag har gjort såhär har på många sätt hjälpt mig att ta mig igenom saker som kanske annars blivit för stora att hantera men jag har också lagt saker på hög inuti som inte alls hade behövt vara där.

 

Men så får jag allt serverat från ett annat håll....Jag läser en blogg skriven av en kvinna som just fått sitt andra cancerbesked i livet. Hur jävla rättvist är det? Jag känner inte henne alls men jag känner för henne vansinnigt mycket. Barn i Uganda som har det svårt förringar ju inte hennes sorg och helvete det minsta.Hennes sorg är ju hennes och hon har all rätt i världen att känna den fast det kanske finns dom som har det värre.Vad spelar det för roll om nån har det värre när ens eget liv också rasar?

Hennes ord får mig att se saker från ett annat håll och jag inser att det är okej att känna att livet ibland inte är så himla enkelt fastän man egentligen inte alls har nåt att klaga på.

 

I mina tankar är du.

 

Anna

Anna

Såhär ser det ut hos oss på Bristol just nu.I ärlighetens namn så tycker vi att bygget för tillfället går tämligen långsamt men det är lite tekniskt avancerat tydligen och det är inte så många som kan göra det jobbet så vi får helt enkelt vara lite tålmodiga....som om att vi inte är det alltid!😳

 

Undervisningen pågår för eleverna i de nya klassrummen redan fast det inte är klart och det är inget vi är förvånade över heller.Uganda är inte Sverige helt enkelt.Simple as that.

 

Jag tänker på alla resväskor vi har packat under åren och blir så full i skratt.Herregud...det är verkligen massvis.

De har inte bara packats en gång utan det har packats,packats om,packats upp för att sen packas igen.

Jag tror inte det finns nåt vi inte skulle få ner i en resväska...

 

Vi har vägt dem alla både1,2 och 3 gånger för att inte överskrida vikten på dem när vi flugit och vi har packat kalsonger i skor,vi har vikt mer tröjor och byxor än vad jag trodde var möjligt och under tiden vi har gjort det har vi slitit vårt hår,förbannat alla saker och så har vi skrattat helt ohämmat.

Hur jobbigt och tungt allt än har varit emellanåt så finns alltid glädjen och skratten så nära tillhands för oss.

Jag tror faktiskt att det är en stor del av att vi lyckats såpass bra som vi ändå har gjort,att skratta är en källa till väldigt mycket gott.

 

Anna

Jag vet inte egentligen varför jag blir så galet imponerad för dom visar det gång på gång när vi kommer dit,våra egna ungar och de andra ungdomarna som vi åker med.Dom har hjärtan som aldrig tycks bli fulla och ork som bara öser ur dem.Det är ALLTID nån som hänger i dem och dom bara ger och ger och ger.

 

Har man inte varit på plats så kan man inte riktigt förstå hur många barn 450 stycken är, men det är satans många kan jag säga när dom samlas på en och samma plats och vi säger inte nej till dem när dom vill vara nära och det gör sannerligen inte våra ungdomar heller.

 

Men när kvällen kommer då somnar man ganska ovaggad med en känsla inuti som man aldrig hittar nån annanstans.

 

 

För mig är det en självklarhet.Hela mitt liv har varit olika.Jag har inte levt en enda dag utan det,för när jag föddes då fanns redan min storebror där.Olik,annorlunda men lika mycket värd.Inte mindre värd,inte mer,bara lika mycket.

Då,nu,alltid.

 

Hela jag älskar olikheter för när vi vågar omge oss med dem så växer vi inuti.

Min bror var den första som kantade min väg av olikheter man han var inte den sista.

Han har lärt mig saker om livet som jag önskar alla visste.

Jag har valt att jobba med det.Vad han visat mig kan jag inte ens med ord beskriva.

Sen den uppenbara skillnaden i vårt livsprojekt.Svarta och vita människor.Olika på utsidan,lika inuti och lika mycket värda.

Så enkelt och självklart.Eller iallafall så borde det vara det.

 

Anna

Den här gången har jag det svårlandat.Man kan tro att det skulle gå över efter alla resor men det gör faktiskt inte det och man vet inte alltid i förväg hur det kommer att bli.

Ibland kommer man hem och faller in i vardagen utan problem, andra gånger är det som sagt var svårare.

 

Jag är en funderare av hög rang och det är inte alltid så bra.Det blir lätt att man fastnar i en tanke typ,tänk om vi hade gjort si eller så istället,hade det sett annorlunda ut då? Saken är ju den att svar på det får man ju aldrig eftersom den tiden redan passerat och inte går att få tillbaka iallafall,så just de tankarna är helt meningslösa och ger ingenting alls.Jag tenderar dessutom att bli stillasittande när jag tänker för mycket istället för att hålla mig aktiv

vilket vem som helst kan räkna ut att då funderar man ännu mer!

 

Jaja...idag är iallafall himmelen blå men det är skitkallt här på västkusten.Jag var kall som en isbjörn imorse när jag körde hem från jobbet.Dammigt har jag också.Och en skitig soffa. Jag borde verkligen ta tag i nåt..nu.

 

Under de 10 åren vi haft i Uganda har vi stött på så oändligt mycket konstiga saker.Saker som inte ens går att förklara,beskriva eller ens förstå.Men jag vet inte om inte detta tar priset ändå.Priset på hur överjävligt man kan behandla andra människor.

 

För några månader sedan gick man ut med i Uganda (eller iallafall i Kampala) att alla skulle vaccinera sig mot Hepatit B.

Gör man inte det var man illa ute typ. Många människor tog beslutet att vaccinera sig och med det la sig lugnet.

Nu..nu visar det sig att dom har vaccinerat alla dessa människor med ett falskt vaccin som säger sig orsaka cancer och diverse hemskheter.15 stycken ska ha rapporterats döda på grund av detta ( osäkra källor dock )

och skräcken bland de som tagit vaccinet är total.

Massa människor har blivit arresterade av dem som gjort det här men vad hjälper det när man är rädd för att dö?

 

Nu ska alla de som vaccinerades hitta pengar för att ta ett motvaccin fast egentligen verkar ingen ens veta vad dom fått,sen ska man hitta pengar att vaccinera sig mot Hepatit B igen för annars dör man också...

Jag blir så förtvivlad över vad Uganda gör mot sina människor,som om de inte räknades alls,som om de inte fanns.

 

 

 

Att älska de här ungarna är det lättaste vi gjort <3

 

 

Anna

Efter förra resan så fixade en av våra medresenärer ett jättelass av pyamasar. Inför denna resan var det dags att packa med dem.Och på riktigt....Det kan ha varit det gulligaste man nånsin sett! 300 ungar i pyamas,jag tror vi alla dog sötdöden flera gånger om! Dom parade också ihop sig med dem som hade likadana pyamasar som sig själva och det såg så vansinnigt gulligt ut.Hela lördagen och söndagen kändes som ett enda stort pyamasparty!

 

Aldrig är man så skör som de allra första dagarna efter en resa till Uganda.Det är då man går igenom livet och bryter ner allt i minsta detalj tills man till sist inte orkar tänka mer.Det är då man är som mest tacksam för det livet vi föddes in i och det är då man gråter mest för de orättvisor livet bjuder på.

 

Men jag är mest tacksam.För att vi får göra det här.För att vi får inte bara får höra om den världen som finns utan att vi allra högsta grad får vara en del av den.För att vi får älska dem med allt vi har och för att vi är precis lika älskade tillbaka.

För att vi kan och vill och orkar.Tacksam för att livet blev så stort fastän jag aldrig trodde det.

 

Anna

Jag säger det varje gång efter att vi varit där...att vi har haft en fantastisk resa!Men faktum är att vi har det.

Det är alltid bäst att komma dit! Allt är inte bra där där men att vara där är mer än bra.

Rutinerade människor med massor av resor och år bakom sig blandat med alldeles nya resenärer,i olika generationer gör att resorna på nåt vis blir så vansinningt enkla och roliga men med en hel del allvar bakom också såklart och så massor med arbete.

 

Innan en grisblink är över har en vecka gått och man är hemma till bredden fylld av nya minnen och känslor,hjärtat däremot...det är  kvar i Uganda ett tag till.

 

Dagarna rusar och jag hittar inte lugnet att sätta mig ner att skriva så det är mer än lovligt tyst härifrån.

Men idag så! Vi har väldigt bra dagar härnere om än lite blöta,regnperioden är verkligen här. Men däremellan lyser solen och vi ser en del rödbrända axlar och näsor.

Stämningen är på topp precis som vi anat att den skulle vara och det är en fantastisk känsla att vi får uppleva allt det här tillsammans gång på gång.

 

Idag har vi en skolfri dag och gänget har begett sig mot en stad som heter Jinja ett par timmar bort för en båttur på Nilen och för att se Nilens källa. Jag är kvar i stan för att jag har lyckats med bedriften att få en muskelbristning i vaden...hur sannolikt är det att jag ska få det under en resa på 10 dagar där vi har 1000 saker att göra?

Frustrerad är dagens ord ihop med högläge,värktabletter och tidningar.Dåligt samvete är det sista ordet,för att jag inte kan göra det jag ska.

 

Dagarna hitills har iallafall innehållt en hel del barngos och såromläggningar ( Vi har för första gången en sjuksköterska med oss som resesällskap) samt renovering av våra stora killars hus.Vi gör det tillsammans och man kan väl säga att dt inte går särskilt lugnt till men det är väldigt roligt och väldigt hjärtligt!

 

 

Anna

Nu är det morgon här i Uganda,precis som hemma fast 2 timmars skillnad så klockan är runt 9 här.

Vi har haft en mycket bra,men tämligen blöt start på vår vistelse här i Uganda.Det är inte mycket att göra åt det men det ställer onekligen tilll det litegrann. Främst vid transporter för vår del då vägarna snabbt översvämmas och försvinner.Men,men.

 

Det var ett kärt återseende iallfall,inte bara för att vi fick komma till barnen för jag fick också träffa min alldeles egna unge som anslöt till Uganda samtidigt som Jennie och jag.Efter att ha rest runt i Asien i 2 månader så var det skönt att ha honom nära igen! Några nyanser mörkare än när han lämnade Sverige i december...

 

Idag ska vi mest förbereda för de övriga i gruppen som just nu är på väg och som borde befinna sig i Amsterdam just nu.Tänk vad dom längtar?

3 nya resenärer som aldrig varit här förut, det är alltid mest spännande att se deras reaktion!

 

Nu dags för lite frukost och sen...resten!

 

 

 

Anna