2016 är snart över och vi ska ta oss an ett nytt år,2017.

Vi har haft både med och motgångar såklart som alltid, där det totala bottenappet var när vi förlorade vår Wendy den 19 augusti.Höjdpunkten måste väl som alltid vara vår gemensamma resa ner nu i oktober,det är svårt att matcha det oavsett hur många gånger vi än åker.

Barnen har haft en bra jul,vi har haft en bra jul och nu är det bara timmar kvar och vi lägger 2016 till handlingarna.

 

Vad hoppas vi av 2017?

Ett lugnt år önskar vi. Att barnen får må bra.Vi önskar att vi ska ha orken och gnistan att köra på.

Vi önskar att vi ska nå vårt mål och kunna bygga den där byggnden vi vill göra i slutet av året.

Vi önskar att ni ska stanna kvar och att vi ska bli ännu fler som fajtas för Bristolsbarnens framtid.

 

Den krassa sanningen är att Eddies framtid skulle se ganska mörk ut utan vår hjälp,lika krass är sanningen att vi inte är någonting utan er.

Vad säger man? Allt känns så litet....

Tack för allt, för pengar,kärlek,engagemang och en aldrig sinande energi och påhittighet för att hjälpa oss och våra barn.

Tack till våra familjer som inte bara är där för barnen utan också för oss,ivrigt påhejande och engagerade i det vi valt att viga vårt liv åt,vi vore ingenting utan var och en av er.

 

 

 

 

 

 

Det finns saker som värmer hjärtat mer än andra....tillexempel att se Bristols barn och ungdomar vara precis som vem som helst.En dag på stranden med bad,fotboll och skönt häng med kompisarna precis som vilka tonåringar som helst.

Bästa julen någonsin! Det är vad vi fått höra och ja....det räcker lätt för att få hjärtan att smälta.

Det känns verkligen konstigt att vi är på väg att lämna ytterligare ett år bakom oss.Att lägga det bakom mig i mitt eget liv känns inte så konstigt men däremot att det har gått ännu ett år i vårt arbete med Bristol.Varje år känns det som "Vad hände egentligen?" Jag tror på riktigt att jag aldrig kommer att förstå hur vi blev kvar i det här som vi bara hamnade i av en slump (om man nu tror på slumpen...).

 

Varje år tänker vi att nu kan det inte bli större och varje år kan vi summera att det kunde det visst.Vi tänker att undra om vi kan klara det här? Och så visar det sig hela tiden att vi faktiskt kan det.

Fastän vi hela tiden jobbar på gränsen till vad vi hinner,kan och på sätt och vis orkar så är det såhär vårt liv ser ut.

Vi närmar oss år 9 tillsammans med Bristol och år 4 som helt ensamma vid rodret. Fantastiska år var och ett på sitt sätt men betydligt lättsammare år dom sista när vi varit ensamma om besluten Jennie och jag. Och jag inser att vi har nog en lite dåre inuti oss både jag och Jennie för hur kan man annars orka tro på att vi verkligen kan vara med och driva en skola i Afrika.....? Det är ju skitlångt borta ju.

 

 

Jag ger så många människor tillgång till mina tankar och ibland så skrämmer det livet ur mig.Alla tolkar det skrivna ordet på sitt eget vis och på så vis får man en stämpel på sig hur man är.Nån tolkar mig som svag och skör,en annan som stark och ytterligare nån på ett annat sätt.Jag har valt att skriva och då blir man också trodd om.

Jag är i stark och direkt kontakt med mina känslor.Det har jag alltid varit.Jag befinner mig inte i en gråzon där allt känns likt och när jag tar mig an något så gör jag det med hela mig, med allt vad det innebär.

 

Lika rädd som jag kan känna mig över att jag låter folk ta del av mina tankar,lika självklart känns det också.

Tänk om jag dör imorgon och ingen vet vad jag har tänkt på?Tänk om jag inte berättat om vår livsresa och om barnen i Uganda och att ingen förstått att det har påverkat mig och att jag faktiskt är stolt över det lilla vi har lyckats åstadkomma i denna otroligt stora världen Jennie och jag.

Spelar det nån roll att folk vet att jag var galet rädd för att dö i malaria eller att jag är precis lika rädd för att se tillbaka på mitt liv längre fram och ångra att jag inte vågade leva mitt liv fullt ut när chansen gavs.

Är det så farligt egentligen?

 

För mig känns det värre att stänga till mitt hjärta och inte låta nån ta del av mig och den jag är.Att inte våga stå för den jag är eller det jag tror eller känner skulle skada mig mer än att andra männikor sätter en stämpel på mig att jag är si eller så.För mig är det okej,tro gärna, för innerst inne så är det ändå bara jag som vet.

 

Jag är mamma till de vackraste av alla barn,mormor till en liten stjärna,dotter,syster,vän och kollega och jag älskar Uganda.Jag är jordens envisaste skulle säkert flera säga om dom beskrev mig men jag är också den enklaste av alla sortens människor,för jag menar alltid det jag säger och jag står för det,alltid.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade svårt att fokusera på  veckan men jag försökte verkligen.Jag ville ju ge dem en positiv upplevelse som aldrig tidigare varit i Uganda.Alla visste att jag hade varit sjuk men vi visste inte att det skulle slå ut igen som det gjorde. Utåt sett så var jag ganska pigg men jag tror att mitt resesällskap upplevde mig lite konstig och inte så positiv.

 

Den dagen då jag på riktigt förstod att jag inte skulle lösa situationen själv är som ett töcken för mig. Jag minns frossan som kom över mig igen som i ett trollslag på skolan just när vi var i full färd med att orndna för kvällens fest.Jag minns Eddies ord att det nu var tvunget att åka till läkaren och att vi skulle åka nu.Sen minns jag i stort sett inget mer tills jag vaknar upp med dropp i handen i en säng på en klinik med Sam sittandes bredvid.Jag kommer aldrig att glömma hans ögon just då och jag skämdes för att jag inte lyssnat på honom tidigare.Dom ville lägga in mig för malarian var aggresiv och den var allvarlig,jag vägrade förstås.

Jag fick lova att komma tillbaka ytterligare 6 dagar för injektioner och det gjorde jag.

 

Utåt sett så blev jag bättre,inuti mig skrek hela min kropp efter vila.Jag lyssnade såklart inte på det heller.Men när dörren till mitt rum slog igen på kvällarna när vi var tillbaka på hotellet så sov jag som aldrig förr,jag har aldrig känt mig så trött förut.

För samtidigt som det sjuka drog i mig åt ett håll så skrek det dåliga samvetet i mig att jag inte var bra nog för dom andra i sällskapet.Att Jennie fick dra ett tyngre lass än vad som var väntat och att min dotter och mamma hade längtat efter mig och jag inte räckte till för dem som dom kanske hade förväntat sig.

Den enda jag kände mig trygg med just då var Sam för jag visste att han skulle se om det blev värre.

 

När man ger sig iväg som jag gjorde och med allt man får höra om alla faror innan man åker så vill man gärna inte erkänna för nån när det faktiskt går fel...man vill liksom inte ge dom den känslan av triumf.

Det var nog därför jag valde att inte känna efter hur jag mådde egentligen,hur rädd jag var och hur ont jag hade precis överallt och hur mycket jag önskade att allt verkligen skulle gå vägen....

 

Lugnt och stilla rullar julen 2016 förbi.Har man ett jobb som jag och många med mig,så finns det högtider såklart men livet kan inte stanna upp för det.Alla dagar är på nåt vis detsamma.Så det där snacket om att julen "hamnar fel" i veckan för det blir för få lediga dagar har man inte sådär mycket förståelse för utan dem vill man mest välkomna in i verkligheten som är för otroligt många människor.

 

Jag pratade med en i Uganda häromkvällen om hur julen ser ut där.Svaret ligger inte så långt ifrån oss egentligen,folk spenderar pengar dom inte har och alldeles för många dricker oerhörda mängder alkohol och förstör högtiden för sin familj.När jag frågar hur dom har råd att dricka som berättar han om den lokala brygden som alla har råd med men den dödar om man dricker för mycket så man måste vara försiktig.En deciliter räcker för att slå ut vemsomhelst och det kostar typ inget.Tänk vad många människor som lider både där och här.

 

Idag hoppas vi på bra väder i Uganda så att de kvarvarande barnen och ungdomarna på Bristol kan genomföra den utflykten som är planerad för dem i dag,ett strandbesök för bad och skönt häng.Vi väntar med spänning på att höra om det blivit av,vi hoppas såklart på det!

 

 

Lagom tills lugnet lagt sig efter julafton hos oss här i Sverige så tar dom vid julfirandet i Uganda och så också på Bristol! Bilder kom nu tidigt i morse på alla förberedelser inför dagens festmåltid.Alla är involverade och det kommer att ta dem hela dagen att få allt klart.

För oss här hemma som inget annat önskar än att vi varit där hos dem just nu så känns det ändå bra att veta att dom idag kommer att somna med rejält mätta magar där borta på Bristol Academy i Uganda.

 

 

 

Vi vill också passa på att säga Tack till er alla.Ni som orkar hänga kvar,som hjälper oss med vad än vi ber om och som läser det vi skriver.Ni ger oss kraften att fortsätta kampen om ett bättre liv för Bristols alla barn.

Så...vårt allra varmaste tack för det och än en gång God Jul <3

 

Anna och Jennie

 

En mer än lovligt hektisk december är nu snart över.Dan före julafton har inneburit en heldag på jobbet och sen hem till mina killar för avsmakning av julskinka och gröt,finns det nåt godare än skinkmacka?

Med vetskapen om att vi gjort allt vad vi kan för dem vi älskar i Uganda för att också ge dem en bra jul så är det nu med ett lätt hjärta som man sjunker ner i soffan med en film,lite godis och 2 älskade ungar,det är grejer det minsann.

Imorgon...julafton! :)

 

Något av det vackraste vi kan uppleva med våra resor är när livet också förändras och väcker tankar hos dem som reser ner tillsammans med oss.Hur mycket man än tror sig förstå vad det är vi gör så gör man ändå inte det innan man själv har upplevt det.Jennies mamma är nog en av dem som påverkats allra starkast av vårt arbete efter sin resa och orden som följer är ifrån henne....

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har jobbat natten och det är fortfarande mörkt när jag kör hem.Jag kliver innanför dörren och jag känner mig verkligen hemma fast jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra det här.Jag borde verkligen sova men hela jag vet att det inte kommer att hända,jag har för mycket att tänka på helt enkelt.

Skinkan vill jag ju ha klar,och grönkålen vill jag göra själv,annars är numera julen inte alls den pressade tiden som det var förr.När hela huset vändes upp och ner och städades och så mycket som möjligt skulle göras,helst av mig ensam.

Jag vet egentligen inte om jag gjorde det för att jag ville eller om det var vad jag trodde förväntades av mig.Nu tycker jag det är skönare med ett lagom städat hem och tar hellre lite glögg i soffan med ungarna om tillfälle ges.

 

Det som ändrat mig är Uganda,det är bara så.Jag varken kan eller vill leva i överflöd.Jag har min familj här och vi har ett fantastiskt liv tillsammans.Inte på något vis speciellt men vi har varandra och jag tror att vi allihopa är ganska tacksamma över det. I Uganda har vi Eddie och barnen på Bristol och så har vi resten av de människorna som jag mött under åren som också dem har blivit min familj fastän vi saknar alla blodsband.

Jag delar gärna det jag har med dem så att vi alla kan få en God jul,vi här och dom där men likväl tillsammans.

Så vansinnigt långt bort på kartan men så evinnerligt nära i mitt hjärta.

 

 

Det är med lätt hjärta vi får en bild skickad till oss vilka som kommer att vara kvar på på Bristol över julen.

Dom allra flesta är tämligen stora och det är bättre än när vi har en massa små som inte får åka hem.Det låter kanske konstigt att säga så men dom stora kan ändå ta vara på sig själva lite bättre och dom kan hantera ensamheten lite bättre även om vi vet att det svider också i hjärtat på dem och på oss också för den delen.

Men som alltid kommer vi att skicka ner pengar till lite godare mat iallafall under juldagarna och vi hoppas också få till en utflykt för dem.

 

Förra året befann dom sig på resande fot under 8-9 veckor för att spela för president Museveni under hans valkampanj och det var ett slitet gäng ungdomar som kom tillbaka till Bristol då bara dagarna innan jul.

I år har dom haft det mindre slitigt och vi hoppas att dom kan njuta av lovet och av julen för att sen ta sig an ett nytt 2017.Tänk att man inte alls vet vad det kommer att föra med sig.

 

I november höll ju Rotary i en konsert i Varbergs kyrka tiill förmån för barnen på Bristol. I samband med den så togs det också upp en kollekt som även den skänktes till barnen.Det var en fantastisk kväll som vi kommer att minnas för all framtid.

För ett par veckor sedan hamnade kollekten på kontot och vi jublade! Idag kom summan från Rotary för sålda biljetter och vi fick all anledning att jubla igen.En totalsumma på 60.252 kr!!

Vi är helt mållösa...på riktigt,vad säger man?

Den dagen Rotary i Varberg fick upp ögonen för vårt arbete var en lyckans dag för oss och vi kan inte nog tacka dem för det dom har gjort för oss och för våra barn på Bristol Academy ♥

 

 

                                                             Vårt allra varmaste och evinnerligaste Tack.

                                                                                         ♥

 

                                                                            Anna och Jennie

 

 

 

Anna och Jennie

Hela jag är tom idag.Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva.Allt har snurrat på de senaste månaderna på ett sätt som är helt galet och varje december skriver jag att det varit den galnaste i mannaminne...men denna december har faktiskt varit det.

Jag är trött och jag ser att Jennie är det också.Trots att vi har massvis av hjälp så måste vi ändå vara med och hålla i alla trådar,vi vill det.Vi är den svenska biten av Bristol Academy och det är så här vi vill ha det även om det blir lite mycket ibland.

Nu håller vi på att slutföra det sista för 2016 och det känns ganska skönt. 2017 är ett oskrivet blad och det är alltid lika spännande. 

 

 

 Den här lille mannen längtar jag efter så det värker en smula inuti...

För tredje helgen i rad har vi idag befunnit oss på julmarknad,närmare bestämt Öströö.

Våra egna ungar stod som lotteriförsäljare och efter en stund kunde också jag ansluta efter att ha sovit litegrann efter ett nattpass.Lotteriet som Öströö anordnat till förmån för Bristol gav oss fantastiska 5591 kr!

Så himelens tacksamma för all hjälp vi får,det går liksom inte att beskriva.

 

Från ingenstans slår det mig så otroligt starkt och jag blir så ledsen.Vem har bestämt att inte alla människor är lika mycket värda? Vem har rätt att ta det beslutet och hur kan vi inte vara mer upplysta nu när vi närmar oss år 2017?

Hur kan vi ens behöva diskutera det?Borde det inte vara en självklarhet?

Jag försöker förstå men hur mycket jag än tänker på det så kan jag inte det och jag vill nog inte förstå det heller egentligen för då skulle det kännas som att jag tycker att det är okej och det gör jag inte.

 

I mitt liv har alltid annorlunda funnits med i form av en storebror med Down syndrom.

Skulle han vara mindre värd än mig? Aldrig.

Skulle jag vara mindre värd än honom? Aldrig det heller.

Annorlunda fortsätter att följa med mig i livet på mitt jobb som personlig assistent.Han är också annorlunda men det beror ju på vem man jämför med,eller hur?

Det fortsätter med fattiga människor med annorlunda hudfärg och andra förutsättningar än dem jag har fått men inte är jag bättre än dem på ett endaste vis i världen för det och dom är inte heller bättre än mig.

 

Vi är alla människor och vi har samma värde,varför är det så svårt att förstå?

 

Vem bestämde att jag hade rätt att få synas men inte han?

 

Anna

 

 

 

 

 

 

 

 

Få saker blir som är tänkt i Uganda men det löser sig på nåt konstigt vis alltid ändå.

Det har regnat kraftigt så vägen utanför Bristol är oerhört dålig för tillfället (eller ännu sämre än vanligt rättare sagt)

Vägen försvinner underifrån och det är svårt för fordon att ta ta sig fram iallafall om dom är stora.Vi stod ju med läckande latriner och dom insåg att den där tankbilen inte alls kommer att kunna ta sig fram till skolan men då bytte dom ut den mot en mindre som förvisso gör att jobbet tar oändligt mycket mer tid men det blir ju iallafall gjort.

 

"man tager vad man haver" och det svarta som hänger lite snyggt på sidan är ett par gummistövlar.

Som att det skulle räcka tänker jag när man ska ner i den här luckan...

Familjens minsta stjärna klarade av det där med tjejresa,sova på hotell och gå på restaurang med bravur.

Snällare unge finns inte så det där kan vi lätt göra igen.Att sova sig igenom ett restaurangbesök på 2 timmar,att åka in och ut i affärer och åka tåg var inget som fick henne ur fattning. Den största händelsen var antagligen för mig då vi fick ta bussen sista biten ifrån Varberg till Tvååker och min dotter påpekade att jag minsann är mer van att åka flyg till Afrika än att åka lokalbuss...det stämmer bannemej!

 

På tåget hem kom det bilder och ett litet akutmeddelande ifrån Eddie att latrinerna är fulla och läcker.Det sipprar ut från väggarna...Mindre mysigt såklart så då får det gå ner pengar att tömma dem vilket görs med stora tankbilar och på Bristol brukar dom behöva köra iallafall 3 omgånger. Samtidigt ska vi passa på att sanera dem vilket innebär att folk går ner genom en liten lucka i golvet och tvättar rent....Tack säger jag att det inte är mitt yrke.

 

Det är såhär vårt liv ser ut....Lite glamour blandat med den totala motsatsen och jag är glad att vi har en del i varje värld,det ger en balans helt klart.Den ena lite lättare än den andra men båda precis lika värdefulla.

 

 

 

Vi vill bara påminna er om att vi har era alternativa julklappar här hos oss!

Vet ni inte vad ni ska köpa eller personen ifråga faktiskt inte vill ha nåt så är ett gåvobevis den perfekta julklappen.

Vi skickar ett till er på ett lite finare utskrivet papper samtidigt som ni sätter in en valfri summa till våra ungar,på så vis tar mängder av människor del av just den julklappen...Kan det ens bli bättre egentligen?

Vi har också armband att sälja för en hundring styck.

Tänk inte så mycket,bara gör det och gör skillnad ♥

 

Idag tar jag ett par dagar ledigt och åker med mina tjejer till Malmö! Lilla Sally måste ju lära sig vad en tjejresa innebär med hotellfrukost,shopping och skönt häng.Om man snart är 4 månader då är det dags för det!

Det ska bli skönt att koppla ifrån lite,även om det bara är för en natt men Malmö är en favoritstad för både mig och Linnéa så det ska bli riktigt,riktigt mysigt.

 

                                                                                   Anna

10.000 här,6500 där,100 hit och 500 dit....Det är nog lätt att tro att vårt arbete med Barnen på Bristol håller en spikrak kurva rakt upp,utan ekonomiska bekymmer och våndor,att det kommer in mer än det går ut och att allt är hur stabilt som helst.Det är inte så.

Vi våndas varje dag Jennie och jag.

Flera gånger i veckan får vi meddelande om sjuka barn,barn som inte får tillräckligt med mat,byggnader som behöver renoveras,trasiga instrument som inte går att användas osv osv,varje vecka året om,år ut och år in.

Vi har valt det här så vi klagar inte men det är ingen dans på rosor att vara en meddrivare till en skola i Uganda,det ska gudarna veta.

 

Vad kan vi säga ja till? Vad är inte världsviktigt just nu? Dör det barnet om vi inte behandlar det just precis nu?

Hur många barn kan dela en säng egentligen och vad kan vi göra för att förhindra att fler blir sjuka,får sår eller längtar hem.Blir det bättre om vi köper nya instrument än att vi lägger pengar på att renovera dom gamla som redan är renoverade 48 gånger?

 

Vi brottas med små och stora frågor varenda dag som om vi vore kärnfysiker men så är vi ju inte det utan bara Anna och Jennie och ibland blir vi väldigt medvetna om det.Det vi började arbeta med för en massa år sedan har ändrat karaktär fullständigt och det finns ingen som på riktigt kan förstå hur vårt liv påverkas av det vi gör.

 

Vi är beroende av all hjälp som finns att tillgå så tack alla ni som delar våra inlägg,som skänker pengar ibland och till er som ger oss pengar varje månad.Till våra familjer som arbetar bredvis oss och till människor vi aldrig mött men som ändå tror på det vi gör. Arbetet med Bristol är ingen rak väg,tro aldrig det,och tro aldrig att er hjälp inte gör skillnad,för det gör den.

Och lika mycket som den betyder för Bristol betyder den för Jennie och mig som människor.Vi växer och blir starka och så orkar vi lite,lite mer.

 

 

 

Idag är det 5 år sedan vi startade vår blogg...5 år!

11 december 2011 att jag hemma i min soffa i precis samma hörn som jag än idag sitter i när jag skriver,fastän jag sitter i ett helt annat hem och fastän hela mitt liv är annorlunda.Vad jag inte visste var hur mycket det skulle hjälpa mig att skriva...och idag skrivs inlägg nummer 1910.

 

Vi (jag,jennie och Victoria) hade pratat om att vi ville starta en hemsida eller blogg,fast ingen visste hur man gjorde.Vi visste bara att vi inte ville jobba i det tysta mer.

Vi ville att folk skulle veta att barnen på Bristol Academy fanns,och det var så vår blogg föddes.

 

Hela vår historia med Bristol sedan 2008 finns samlad här fastän allt startade tidigare än så, men det var då vår resa startade. Hur vi har gått från att vara en stor grupp av människor som arbetade för Bristol till att det bara var jag och Jennie kvar. Hur vi sedan jobbat och fått en ännu större skara av människor som jobbar tillsammans med oss för att ge barnen en framtid och ett bättre liv.

Här finns tårar och ledsamheter som räcker för en hel livstid men jag hoppas också att vi lyckats förmedla en lycka,glädje och en tro på att allt går bara man vill det.Det finns ingenting som inte går att genomföra.

 

Dom som gått i skolan tillsammans med mig och Jennie ser oss antagligen som en helt osannolik duo och kan troligtvis inte ens förstå att vår vänskap nu hållt i sig under 20 år...Halva vårt liv.

Vi har sett varandras barn födas och växa upp och nu jobbar våra barn tillsammans med oss för barn i Uganda.

Hur kan vi inte vara tacksammast i världen? 

Mina och Jennies olikheter har visat sig vara en styrka i vårt arbete och det är nog det som tagit oss hit där vi är idag.

Hela våra familjer sluter upp omkring oss och vi blir en enhet med samma mål,och det känns stort.

 

Eddie i Uganda undrar hur vi gör och vi kan inte svara på det.Svenska folket är annorlunda än det Ugandiska.

Här finns viljan att hjälpa till med det vi tror på och vi har haft turen att få en del av alla er till oss,ni som också är en del av framgångssagan om Eddie och barnen på Bristol Academy,ni som tror på det vi gör och som visar det för oss varje dag.

Det gör oss starka.

 

Anna och Jennie

 

 

Vad ska man säga? Drygt 9000 kr totalt! Helt galet och alldeles fantastiskt!

I stort sett renskrapat på vårt bord av de hembakade.En del sålda bordsdekorationer, armband och också gåvobevis gör att vi kan luta oss tillbaka och njuta av kvällen efter en mycket lyckad dag.Det känns onekligen bra när jobbet nånstans lönar sig och inte är ogjort.

Jag,Jennie och Jennies mamma Berith har stått och sålt och inte nog med att vi får in pengar till våra ungar utan vi får också ha roligt,så dubbel vinst.

 

Tack alla som kom och handlade av oss idag och gjorde skillnad för våra älskade ungar i Uganda ♥

 

 

 

Några av våra vänner befinner sig i Kenya på en slags kristen sammankomst just nu. 30.000 människor är tydligen där vuxna,ungdomar och barn blandat.Men som alltid i de Afrikanska länderna händer det så fruktansvärda saker när så mycket människor samlas på ett och samma ställe.Rätt säkerhetstänk finns inte.

5 döda barn har det blivit under dessa dagarna.

 

Häromdagen rymde 4 barn för att leka nere vid floden,ingen märkte att dom försvann.Sedan kom regnet.

Ett maniskt regn som höll i sig jättelänge.Sent omsider märkte väl den som skulle hålla koll på barnen att de saknades och några timmar senare hittades alla 4 döda nere vid floden i vattenmassorna...4 barn som aldrig kommer hem igen.

När jag säger att det femte barnen blev tagen av en krokodil som dom åkt för att titta på så kan jag knappt tro på det själv...kan sånt hända ens?

Tankarna om tacksamhet över de livet vi fått bär jag med mig idag liksom alla andra dagar,men idag känns det lite mer,helt klart.

 

Imorgon är det dags för Tvååkers julmarknad som sagt Kl 10-15 i Tvååkers Medborgarhus.

Där kommer vi att finnas på plats.

Det har vart hektiska dagar för Jennie och hennes mamma och idag bakas,packas det och pyntas lite varstans i våra hem för att ha allt klart till imorgon.

Så...istället nu för att ni också stressar för att ha nybakta kakor och bordsdekorationer till jul så kan ni ju tänka att vi redan har varit stressade för att baka och då kan ni komma och köpa det istället för att också ni stressar upp er....och samtidigt så hjälper ni våra ungar i Uganda...bra idé va? :)

Vi har också finfina julklappar i form av armband och gåvobevis där allt naturligtvis också skänks direkt och helt oavkortat till våra barn.

 

Vi ser fram emot dagen massvis och vi hoppas att få se er där också!

 

Normalt när man kommer i kontakt med fattiga barn och slumområden så handlar det om att man bokat en safari till nåt Afrikanskt land och en utav dagarna,antingen innan eller efter safarin så bussas man ut så får man se eländet och kanske bära lite på ett barn eller klappa på dem och förfäras av hur fruktansvärt det är.

Sen åker man hem,tänker på det ett tag och sen minns man mest det vackra från safarin och minnet av barnen och det eländet man såg bleknar.

 

Vad som hänt för vår del och som jag tror dom som reser med oss uppskattar är att vi har kommit den ugandiska kulturen nära och vi ges möjligheter att besöka vanliga Ugandiska hem med vanliga människor och helt plötsligt så gör det att allt blir så mycket mer verkligt.Vi får se hur det ser ut,vi möter annat än bara elände och vi tas emot med så otroligt mycket värme och kärlek.Bakom allt det fattiga,skitiga och hemska finns det också tonvis med kärlek och lika mycket glädje,och vi får uppleva det om och om igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Renovering var det och vi går hårt ut med att renovera det vi kallar för verandan.

Hade den vartit byggd i Sverige hade den hållt i all evinnerlighet men nu är den byggd i Uganda på Ugandiskt vis vilket innebär att vi renoverar den för andra gången sedan 2012.

När man köper cement i Uganda så har dom allaredan öppnat påsarna och blandat ut med sand,när man sedan blandar till cementen så blandar dom i ännu mera sand som man ju ska göra men det resulterar ju i att cementen inte alls blir särskilt hård utan istället tämligen porös och med 400 ungar som rör sig på den så går det sönder.

Vi vill såklart rädda det som räddas kan av verandan och renovera istället för att bygga nytt och dessutom ser det betydligt trevligare ut när man kommer in på Bristol om verandan är hel.Så det står på schemat just nu!

 

 

 

Det är lätt att blunda...så lyder en reklam på Tv just nu för....rädda barnen tror jag.Precis dom orden har jag tänkt så många gånger.Jag blundar,så slipper jag se vad som sker.Hade det varit så så hade ju allt varit frid och fröjd men vi vet ju alla att det inte funkar så.

Otaliga är de gånger vi åkt på vägarna i Uganda och sett mer elände än vad man tror att man ska kunna bära.

Det som räddar är att vi iallafall bara behöver se det,men det är deras liv,och det livet måste dom leva varje dag.

Det minsta jag kan göra är att iallafall hålla mina ögon öppna då...

 

Anna och Jennie

Nu taggar vi till igen för att göra ett par sista försök att dra in pengar till barnen såhär på sluttampen av 2016.

Nu på lördag den 10/12 kommer vi att befinna oss på Tvååkers julmarknad mellan 10-15 och sälja hembakat ihop med våra armband och och lite gåvobevis för alternativa julklappar.

Än en gång är det Jennies mamma som dragit igång då hon antagligen inte fick nog med att binda kransar! :)

Nu har hon dock hjälp av både Jennies mostrar,min mamma och ytterligare en jag inte riktigt vet namnet på.

Vi kommer båda att finnas på plats då vi har möjligheten till det just den här helgen.

Så har ni inget för er på lördag som kom till Medborgarhuset,köp lite fika,och gör skillnad.

Det är inte svårare än så.

 

Anna och Jennie

 

 

 

Anna och Jennie

Julen närmar sig som vi alla vet och jag kan inte låta bli att undra hur många tusen och åter tusen julklappar som handlas utan att någon egentligen vill ha dem.En del blir såklart överlyckliga över allt som dom får medans andra känner att det verkligen inte är viktigt att få saker att fylla sitt hem med utan att man faktiskt verkligen har allt man önskar och behöver.Glöm inte då att det finns alternativa julklappar till dem.

 

Hos oss går det alldeles utmärkt att skänka en peng till barnen och ni får ett gåvobevis att ge bort i julklapp istället.

Vill man ingenting ha så tycker jag verkligen att det är ett fantastiskt fint alternativ.Istället för att bidra till massa onödigt handlande så hjälper vi barn i Uganda och dom går på så vis en ljusare framtid till mötes.

Ingen summa är för stor eller för liten för allt räknas när man inte har nåt.

 

 

 

 

 

 

 

Ja...vad ska man säga? Signe....är det nåt hon kan så är det att sälja lotter och bannemej att ingen kommer förbi utan att göra det! Och är det nåt annat hon kan så är det att fixa pepparkakshus,kolla vad fina!

85 år fyller hon nästa gång våran Signe men det kan ingen tro....

Jag har chansen att sova lite längre idag men som vanligt när jag kan det så slår jag upp mina ögon på tok för tidigt ändå. Strax efter jag vaknat så kommer det en hälsning långt bortifrån om en önskan om en bra dag och jag tänker att det trots allt nog kan bli det.Jag önskar den människan detsamma och sen är den bort lika snabbt som den kom.

 

Det lilla räcker för att mina tankar ska hamna i Uganda snabbare än vinden och till ett samtal jag hade med en annan därifrån igår..Han undrade om jag kan förlåta människor som gjort mig illa och hur jag tar mig vidare i det.Stora frågor att hantera en lördagkväll med en ung människa som jag vet har haft ett liv som är allt annat än enkelt.Det duger inte att bara säga nåt,jag måste säga rätt sak.Jag vet att det vi säger påverkar honom och är det som kan göra att han orkar lite till i den totala ensamheten just han befinner sig i.

Min mamma lämnade mig när jag var liten och jag är så arg på henne och jag vet inte hur jag ska förlåta henne för att inte hon tog hand om mig.Orden gör så ont att höra för jag vet inte heller hur han ska kunna förlåta sin mamma för en sån sak och jag vet inte vad jag ska svara honom.Det enda jag kan ge honom den här kvällen är av min tid och jag ber honom kämpa på,det är allt vi kan göra.Han tackar för att vi alltid finns där när han behöver prata och i mitt stilla sinne så tänker jag att det var verkligen det lilla.

 

Annars idag så är det dags för mig att ge mig iväg till en liten by en bit hemifrån om en stund och till en julmarknad för att sälja lotter tillsammans med Signe som stöttat vårt arbete i många år.

Jennie är upptagen på annat håll idag så det får bli min uppgift.Vi tycker om att vara på plats när folk lägger av sin tid för att hjälpa oss,det är liksom det minsta vi kan göra.Alltid går det såklart inte då vi trots allt (fast man ibland inte tror det) har ett annat,vanligt liv också.Men idag fick vi ihop det såhär och vi hoppas på god lotterilycka,vilket Signe brukar se till att lösa!

 

 

 

 

 

Av alla bilder som tagits i Uganda under åren så har man allt några favoriter bland dem och detta är ett av dem...

Nassuna Shadia heter hon och hon var ett av de barnen mina ögon alltid sökte efter när vi kom ner och jag fann henne alltid.

Åren gick och så gjorde det också för Nassuna och en dag var hennes tid på Bristol slut och det var dags för henne att gå vidare till Secondary school.

Vi har vant oss vid det och vet att det är så,men man tänker allt på dem ibland och hur det har gått för dem,det kan jag lätt erkänna.

 

 

Nu denna gången så besökte vi våra ungdomars skola St Marys och lika snabbt som mina ögon alltid hittat Shadia så fann jag henne igen fast jag inte hade en aning om att det var på den skolan hon gick.

 

 

För oss är det oerhört viktigt att ingen tror att vi är själva om Bristol Academy och jobbet som är gjort och fortfarande görs där. Nu är vi dom som styr arbetetet ensamma ifrån Sverige mot Eddie som ensam styr det i Uganda men så har det inte alltid varit och det kan vi inte säga nog många gånger.

 

Ett gäng startade allt ihop med Eddie och dom kom från Bristol i England,därav namnet Bristol Academy...Sen gjorde Uffe ett hästjobb med att samla in pengar och ge Eddie möjligheten att börja bygga...Sen tog Victoria och Agneta vid tillsammans med Bosgårdsskolan och även dom gjorde ett jättejobb och det är också först där som jag och Jennie blev en del av allt,då när grunden till Bristol precis blivit byggd.Men sedan dess, 2008 har vi aldrig klivit av.Vi har jobbat i bakgrunden av främst Victoria och Agneta och det var nog det vi behövde för att skaffa oss den kunskapen vi har idag och sedan många år tillbaka nu så är vi dom enda som styr jobbet.Men än en gång så är vi inte ensamma om det....

 

Våra familjer ställer upp för oss och för barnen till 110%.Vi har människor som inte är vår familj egentligen men som ändå överöser både oss och barnen med tonvis av kärlek av massvis av engagemang.

Vi har folk i vårt samhälle och i hela Sverige som läser och stöder vårt arbete för Bristols alla barn och vi är så otrolig tacksamma för det. Fast det ibland kanske låter som att vi är dom enda som nånsin gjort nåt för Eddie och barnen så är det inte så och vi är väl medvetna om det.Det enda är att vi kan inte skriva om allt det för vi har bara vår historia tillsammans med Eddie och barnen och det är den vi berättar om här.

Vår historia som vi med stolthet kommer bära med oss för resten av våra liv fastän vi inte är ensamma om den.

 

 

 Den här filmen gjorde Uffe för att hjälpa Eddie....den gav verkligen ringar på vattnet kan man säga....

 

 

 

Anna och Jennie

Ni som läser här vet att vi har gett oss själva 1 år att samla in 200.000 kr för att kunna bygga en ny klasslänga till våra mellanstora barn.Dom små har en ny och 2017 hoppas vi kunna göra nästa länga också.

Det kommer att kräva massvis av oss och vi är inte alls säkra på att vi kommer att klara det på ett år men vi måste verkligen försöka!

Vi hoppas få till en liten pengaräknare här på sidan här på bloggen men jag suger på bloggdesign och grejer och måste ha hjälp med det så det får vänta men iallafall så har insamlingen börjat och vi kan summera

November 2016 till en fantastiskt bra månad med insamlade 25.300 kr! Stora grundplåtar med kransar och GodWill loppet men ändå en rejäl summa med skänkta pengar till bygget.

Tack alla som var med i November....Nu kör vi december och hoppas på samma succé!