Underbara Kajsa!

I år har vi tänkt att göra julen lite speciell för  våra barn på Bristol...Vi tänker skicka ner julklappar till dem!

 

En del av dem har ju sina familjevänner som kommer att köpa till dem och resten står vi för.....så var det tänkt iallafall!

 

På vinst och förlust drog vi ändå frågan till våra familjevänner om dom visste nån som kunde tänka sig att skänka en liten julklapp till nåt barn eller om familjevännerna kunde tänka sig att köpa en extra själva....

 

Vi hade en av våra familjer som tog detta på största allvar.

Lilla Kajsa 10 år och hennes mamma Kariann!

Dom frågade runt bland sina vänner och fick ihop 1800 kr....!

Varpå dom ger sig iväg och handlar julklappar till över 20 barn på Bristol! Helt fantastiskt!

 

Vi fick ett kort skickade till oss på Kajsa när hon sitter med alla julklappar....

Vi blev oerhört rörda av detta.... att det finns nån som så totalt öppnar sitt hjärta för det som vi gör, det är stort.

 

Så Kajsa...! Vi tycker att du är världens bästa unge!

Barnen i Uganda kommer att bli jätteglada, och vi tycker att du förtjänar en jättefin julklapp du med!

Tack så hemskt mycket! Du och mamma äger!

 

                                                       Massa kramar och Tack!

                                                       Anna Jennie och Victoria

 

                 

         


Fulla av lycka!

Vi tror knappt att det är sant, för vi har längtat så mycket....

Vi har bestämt oss för att åka tillbaka till Uganda och till våra barn igen!

 

Jag och Jennie kommer att ge oss iväg....Victoria kommer inte att resa med oss den här gången tyvärr.

Men precis som Jennie var grymt saknad av oss senast vi var där så kommer vi att sakna Victoria nu!

Att inte åka alla känns lite konstigt, men som sagt, hon kommer vara med oss iallafall fast i hjärtat.

 

Däremot tar vi 2 andra stjärnor med oss!

2 av våra egna barn.Jennie tar med sin Felicia och jag tar med mig min Elias :)

Båda 2 kommer att befinna sig på sitt 14e år då vi reser i februari!

Det är dom 2 sista i vår gemensamma lilla skara av barn som inte varit med oss, så det ska bli så fantastiskt kul att få dela upplevelsen även med dom som vi fortfarande kallar våra små....

 

Felicia kommer att göra stor succé med sin fantastiska förmåga att ta hand om barn.

Elias är hett efterlängtad framför allt av Sam som ju tidigare träffat mina 2 andra barn...

 

Vi vet att dom kommer att vara hungrigare, tröttare och mer fundersamma än vad dom kanske någonsin tidigare varit i sina liv, för det är starka känslor. Man får se otroligt mycket jobbiga saker som sätter tankarna i gung, MEN det är också en upplevelse som man kan bära med sig för resten av sitt liv och vi vet att dom kommer att klara det bra.

Vi kommer bara att stanna en vecka den här gången, det kommer att vara tillräckligt för dem...

 

Vi är så otroligt tacksamma över att vi än en gång kommer att få sätta våra fötter på Ugandisk mark. Vi vet att vi kommer att få  nya minnen som vi föralltid kommer att bära med oss, minnen som ingen kan ta ifrån oss.

 

Alla Bristols barn-snart ses vi igen! Vi längtar!

 

 
Vi skulle ta lite fina fotografier till det här inlägget i morse.....det gick sådär...eller det gick sämre än sådär faktiskt... 200 kort och inget blev helt bra.... :) Men kul hade vi! :)
 
       
                                                    Anna Jennie Felicia och Elias

 

 


Lite stolta är vi allt!

 

Sedan 2008 har våra hjärtan brunnit för barnen och för vårt arbete på Bristol.

 

 Vi bor i ett litet samhälle där alla känner alla. Två gånger om året kommer det ut en tidning som heter Tvååkersbladet. Där skrivs det om det som Tvååkers invånare har gjort och som dom på Tvååkersbladet vill uppmärksamma.  I den utgåva som kom nu i dagarna har dom gjort ett reportage om oss!

 

Ibland så kommer det över en vad man har varit med om och när man får det så klart framför sig och när folk i ens omgivning kommer fram och säger att dom har läst om oss så blir man berörd.

 

Vi vill verkligen inte framhäva oss själva för det vi har gjort, utan mer få upp ögonen på folk i vår omgivning och hoppas att dom stannar oss och ber oss berätta om vårat arbete. Det är bara på detta sätt vi kan nå ut och visa att det finns en värld, ett liv, så olikt vårat eget men att vi ändå är samma människor som finns på samma plats i samma värld…..

 

                                                                     Jennie

 
 
 
 
 
 
 
 
 

En del lyser starkare

 
Vissa människor får sin egen plats i hjärtat då man ser dem första gången, så är det bara. Man vet inte alltid varför.Jag har skrivit om detta förut men det är faktiskt likadant för oss då vi kommer ner till Uganda.
 
Alla barn behöver få synas och man försöker verkligen se alla, men ändå så är det en del barn och ungdomar som lyser starkare för en... Det låter kanske lite hemskt, men man kan inte hjälpa det.
 
Oftast är det inte dom som är mest framåt som fångar vårt intresse,snarare är det så att dom som håller sig lite undan är dom som vi ser.
Eller dom som gör sig helt självklara för en och som gör att man inte har nåt val att INTE se dem... :)
 
Man ser dem hela tiden och skulle känna igen dem bland tusentals barn, dom får sin egen plats helt enkelt.
Sam är en sån för mig,Winnie likaså. Wendy kommer jag alltid att minnas ansiktet på. Familjens vän Kalema såklart, Toney, Derrick tillsammans med hans lillasyster Sharon....Dom är några stycken...
Jag har mina självklara, Jennie har sina och Victoria har sina.
Winnie....
Victoria med Nanono...
 
Våra 3 studenter som vi reste med senast fick också sina favoriter som dom kommer att bära med sig, troligtvis för alltid långt därinne.
Flickorna med en pojke som fick en radiostyrd bil av dem den sista dagen. Jag törs lova att dom aldrig kommer att glömma honom, och jag tror inte heller att han kommer att glömma dem....
 
 
Och kanske är det så att också vi finns långt nånstans inne i hjärtat,kanske har vi också gjort skillnad för dem, så som dem gjort skillnad för oss.
 
 
                                                               Anna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Här kan ni nå oss....

Om det finns nån som undrar över något eller vill komma i kontakt med oss så har vi nu en mail till det!
 
bristol.uganda@gmail.com
 
Tveka inte att höra av er :)
 
                  
                                    Anna, Jennie och Victoria

The young ones...

Varenda eviga dag så saknar man dem därnere. Man funderar alltid på hur dom har det...
 
Det är i ärlighetens namn inte mest dom små barnen jag funderar så mycket över. Dom har liksom ett barns sätt att tänka....barn finnner sig ofta i olika situationer, dom tänker liksom inte så mycket....
Inte på samma vis som ungdomarna gör.
 
Det är en liten gnagande känsla i mig av dåligt samvete...för att jag inte riktigt räckte till för det jag borde ha gjort då vi senast var nere... Jag satte en av ungdomarna åt sidan mer än vad jag egentligen ville... Toney.
 
Han var tonåring ut i fingerspetsarna nu när vi var där. Han var inte sig riktigt lik. Hans nyfikenhet var inte där och jag kunde ana en viss attityd. Jag gav inte honom av min tid. Idag ångrar jag det.
Ssemakadde Toney....
 
 
Vi är under en enorm press under vår korta tid i Uganda. Vi ska hinna "se" många....och det blir dom små barnen som oftast vinner den kampen.
Och jag tror också att ungdomarna vill det....
 
Jag minns Sam´s ord då jag träffade honom första gången på vår resa 2010.
Jag bar på ett barn och fick syn på Sam. Jag satte ner barnet för att gå fram och prata med honom....
Det första Sam säger är:
 
 
  "It is okey Anna, be with the children, they need it"
 
Det gör dom antagligen....men ungdomarna behöver det också.
Och nästa gång jag kommer ner då ska jag ge Toney av min tid om han vill det.
Toney och dom andra ungdomarna Derrick, Sharon, Joshua, Sam, Muteesa och alla dom andra....
vårt sätt att se på dem speglar deras sätt att vara mot varandra och mot dom yngre,
dom som ungdomarna kallar  "the young ones", dom som är Ugandas framtid.
 
                                              Anna

Function day!

Idag är det dags för spelning för våra barn och ungdomar på Bristol  igen.
 
Dom ska inte ge sig iväg långt men det kommer bli en tuff dag för dem. Tuff men också rolig!
Dom har kul när dom är iväg...dom små som ser upp till dom äldre får en heldag med dem...
 
Ikväll kommer de somna gott i sina sängar.Önskar dem en bra dag! 
 
 
                            
                                                                   Anna

A

-Anna, vet du vad...? Jag fick betyg A på min kurs! Jag klarade det och även Eddie tyckte det var jättebra!

Kan jag få skicka mina betyg till dig?

 

Stolt som om han vore min egen unge tar jag emot orden från Sam. Stolt för att han trots alla motgångar ändå löser sin situation. Jag behöver inte få några betyg skickade till mig för att tro på honom, det gör jag iallafall, men känns det bra för Sam så ska jag med glädje ta emot dem.

 

Ensam, i skenet av sterinljus, har han klarat sin tidigare kurs på allra bästa sätt.

Jag imponeras av honom och känner en stor respekt för det han gör. Nu är han mitt upp i en ny utbildning, jag håller mina tummar för att han än en gång ska få skriva till mig att han fick betyg A på sin kurs...

Inte för min skull, utan för hans skull, för att han förtjänar det.

 

                                                       Anna


Tack för det oväntade...

Det finns saker som värmer nåt alldeles särskilt...

 

Det är när vi blir uppmärksammade eller hjälpta på något sätt utan att vi vet om det...

Att människor ser det vi gör och vill hjälpa till utan egen vinning.

 

Någon som länkar till vår blogg, skickar några väl valda ord till oss som får självförtroendet att höjas ett snäpp, eller i fallet med Mia som driver ett Bed&Breakfast (världens mysigaste) som lägger till oss på deras hemsida, bara för att kanske någon kan få syn på att vi finns och vad vi gör...

 

Det värmer nåt alldeles oerhört. Det ger ny energi och man vill jobba ännu hårdare för att lyckas...!

 

                                                             Anna

 

(Vill man se hur det ser ut hos Mia på Bed&Breakfast Moarna så gå in och kolla på www.bbmoarna.se )

 

 

 


Eddie...

Vi sliter faktiskt ganska mycket emellanåt för att det ska bli bra för barnen på Bristol....

Vi lägger en hel del av vår tid, av våra tankar, pengar och hjärtan därnere.

Vi gör det för att vi vill, och för att det ger oss tusenfallt igen. Vi blir inte rika i pengar på det men vi får erfarenheter som ingen någonsin kan ta ifrån oss och vi får lära oss vad livet egentligen handlar om.

Det är inte alla förunnat att få vara med om nåt sånt här.

 

Om vi sliter, så är det antagligen ingenting emot vad Eddie gör. Ägare och grundare av Bristol Academy.

38 år gammal och med mer ansvar än vad jag någonsin önskar att jag kommer att behöva ha...

Drygt 400 barn som han vill ska få den hjälpen som han själv fick när han som mest behövde den,då när han själv var ett barn utan framtid. 

Hjälp som har gjort honom till den han är idag.

 

Nu är det han som är den där mannen som ansvarar och räddar barn från ett liv på gatan,eller ett liv utan skolgång.

Det är han som har ungdomar som ser upp till honom och som har honom att tacka för sitt liv.

 

Ofta får jag höra om vad Eddie gjort för dem och deras tacksamhet känner inga gränser...

Eddie ställer höga krav på sina ungdomar och dom får hjälpa till med vad som behövs och han krusar ingen. Man måste själv vilja bli hjälpt annars kan han ingenting göra. Dom måste själva ta ansvar.

 

Men det är ju så.....Finns det någon som tror på en,någon som tycker att det som man har att säga är viktigt och någon som alltid älskar en oavsett om man gör fel ibland, då är livet betydligt mycket lättare att leva, oavsett om man bor här eller där.....

 
                                                                   Anna

 


Lite mera fina familjebarn!

Att Sam gör ett bra jobb för oss nere i Uganda vet han inte själv ens om.... Jag berättar det för honom men han tycker att jag är ganska så töntig som ens ser jobbet han gör som nåt att notera ens....
 
Sam fotograferar och skickar sedan bilderna till oss... Det låter kanske väldigt simpelt, men vi kan ju lägga till att
 
*Dels så går han i skolan inne i Kampala,vilket tar tid.
*Sedan måste han ut till Bristol för att fota det vi bett om... 
*Internet har han inte hemma, alltså ska han iväg till ett café.
*Det ska finnas ström i hans by, inte alls säkert att det gör det.
*Sen ska internet uppkopplingen hålla också och datorerna ( från tidig stenålder) ska ladda upp bilderna för att sedan kunna skickas vidare till min mail.....
 
Ganska mycket som ska klaffa alltså, Men Sam gör det, och alltid med ett leende och ett par ord om hur glad han är över att kunna hjälpa till. Guld värt.
 
Igår kväll kom de här bilderna....
 
Nampala Jacky....Hennes vän heter Lotta! :)
Hennes skor ser ut att sjunga på sista versen....Även hennes skoluniform ser ut att vara lite liten, men hon har iallafall en!
Här har vi Harimah Nakayiza. Hon är barn till Jennies svärföräldrar Ingela och Tommy. En riktigt go tjej som gärna kröp nära nu när vi senast var nere..
Jalia Namatovu! Vårt allra första förmedlade barn :) Jalia skriver med en flicka som heter Maria :)
Yibe Gift. Han är vän med en av mina och Jennies absolut bästa vänner Anki och hennes familj....Hans skor är nog sjukt stora... han har knutit fast dem på benet...
Ben Mugoya, hans vänner heter Janne och Berith, Jennies föräldrar. Den här pojken har verkligen förändrats och växt sen i mars!
Mycket Jennie i det här inlägget känner jag....:) För den här pojken är Jennies lillebror Andreas och hans Cecilias barn Ssake Male!
Jennipher Namutebi, vän till Dorine och hennes familj, som i sin tur är vänner till Victoria :)
Och till sist Calvin Wambi :) Han har Ingrid som sin vän. Ingrid som förövrigt var mina och Jennies barns allra första lärare i skolan..... Bäst är hon! :)
 
 
                                                                  Anna
 
 
 

Time flies!

Timmarna flyger när vi sätter oss ner Jennie, Victoria och jag för att prata om det vi så starkt brinner för....
Ikväll har vi brainstormat hos Jennie.
Mätta i magen och lite klokare och påfyllda med energi inför vad som komma skall!
 
 
Skönt att prata med folk som har samma mål och samma intressen.
Just ikväll känner jag att vi är rätt bra ändå....
 
 
                                                              Anna
 
      

Jag klarade att säga nej....

En av storkillarna på Bristol har hamnat i lite trubbel....Jag får stålsätta mig att inte hjälpa honom.
Jag vet att det inte kommer att hjälpa honom på sikt alltså måste jag säga nej...
 
Men hjärtat svider litegrann.... det gör det allt.
 
                                                                    Anna
 

En liten liten stund fylld av glädje

 
Sista dagen på vår resa 2010....Brassbandet tar sina instrument och hoppar i sina uniformer. Dom gör sig redo för att ge sig iväg på en spelning och vi håller på att göra oss redo för att åka hem igen....Klumpen i min mage håller på att växa sig allt starkare. Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma tillbaka och den tanken tär på mig....
 
 
Men rätt som det är så drar brassbandet igång att spela! Dom spelar som dom aldrig har gjort nåt annat och glädjen blir enorm! Våra respektive flaggor kommer fram, barnen dansar för det vilda, det spelas och utanför staketet fylls det på med människor...alla vill se vad som händer, och mitt i detta befinner vi oss.
 
 
Klumpen i magen löses så sakteliga upp och mina tankar blir med ens mer positiva....klart att jag kommer att komma tillbaka! Det är ju bara jag som styr över det!
Glädjen känner inga gränser, inte heller gemenskapen....Vi ger varandra av det bästa vi har, nämligen oss själva.  Det kan inga pengar eller saker rå på. Vänskap och respekt är viktigare än allt annat....
 
 
                                                                           Anna
 
 

Varje dag som man inte....

Nu hoppas jag verkligen att min chef läser det här för nu kommer några visdomsord från honom som följt mig under mina snart 15 år som anställd hos honom....

 

"Varje dag som man inte lär sig något nytt är en förspilld dag"

 

Troligtvis inte alls han som kommit  på det, men ganska bra ord ändå, för att lära sig nya saker är ju bra, det utvecklar oss och får oss att tänka i nya banor.

 

I vårt arbete med Uganda är det faktiskt så att jag lär mig nåt nytt varje dag. Det finns så mycket att lära av andra människor i vår värld så man kan knappt tro att det är sant!

 

Igår pratade jag med en av storkillarna från Bristol....Alltså...storkillarna kallar vi dem som inte längre bor på Bristol, men som ändå är där och spelar i brassbandet eller hjälper till på nåt annat sätt.

Iallafall så pratade jag med en av dem och han berättade att han hade struligt i sin familj...Aldrig roligt att höra. Men han berättade att han hade fått lämna sitt hus (mest troligt bara ett rum) tillsammans med sin gamla mamma (50 år!) och några syskon. Dom hade fått flytta till ett ruckel utan ström.

 

Jag frågade ju naturligvis varför och då berättar han att en storebror till honom har gått till banken och tagit ett lån och pantsatt huset utan övriga familjens vetskap.... Sen har han stuckit till Sydafrika.

Nu kan storebror inte betala de lånen vilket har gjort att banken såklart tar huset ifrån dem...

Jag vill ju halvt strypa den killen!

 

Jag frågade om han inte var arg, vilket ju naturligtvis var en korkad fråga ifrån min sida för det var han ju såklart!

Men han välkomnade mig in i de svartas värld...

Så här gör vi i Uganda sa han....vi tänker på oss själva först utan att tänka på konsekvenserna för någon annan....

 

Nu tror ju inte jag att det är bara svarta som gör så, vi har ju människor här som gör precis samma sak, men det tror inte dom om oss....dom ser bara det goda i vita från Sverige.

Så vi representerar ett helt land när vi kommer dit....Alla är som vi är! :)

 

Men samtidigt som jag tycker det är så konstigt att man gör såhär mot någon så kan en annan del av mig litegrann förstå...Om man inte har någonting alls så griper man efter varje halmstrå....

Får man kanske höra att

"Tar du dig bara till Sydafrika så kommer du få jobb och då kan du tjäna pengar och hjälpa din familj sen!"

 

Tanken han har är kanske inte av ondo från början, men det blir ju inte bättre för att man kommer dit...dom flyttar ju bara problemen och har dessutom skadat andra människor på vägen....

 

Men jag fortsätter att lära mig saker hela tiden...jag tror att jag vet, men jag vet så lite egentligen om hur livet ser ut för andra...Och jag har numera inte en enda förspilld dag i mitt liv.

 

                                                                 Anna

 

 


Jag vet,jag vet....men jag förstår det inte.

Jag vet att mycket av min tid går till det vi gör Afrika, kanske tillockmed för mycket.

 

Jag vet också att jag kanske pratar för mycket om det emellanåt och att alla inte orkar höra på det....

Det är för långt ifrån dom allra flesta, så dom orkar inte bry sig riktigt.

Jag accepterar det. Men jag förstår det inte riktigt.

 

Men varför är det så svårt att förstå att man har valt att lägga sin tid på människor så långt borta?

Varför är det inte riktigt accepterat? Hade man jobbat för att ge svenska barn ett bättre liv, eller som volontär på ett katthem i Vällingby, då hade det varit lättare att förstå för många...Men att hjälpa människor som ändå aldrig kommer att få det bra eller bli rika, det ses som lite bortkastat...!

Jag accepterar att det är så, men jag förstår det inte...När blev vi dom viktigaste i världen? Vem bestämde det?

 

Jag tycker att mer saker har blivit ointressant de sista åren. Jag tycker att många är lite för ytliga i sitt sätt att tänka, men jag säger inte att det är fel, det är bara så JAG känner.

Jag har många gånger önskat att allt var som det var förut....men det kommer aldrig att bli det igen.

Jag har sett, och jag har känt för mycket för det.

 

Men vi kan inte ge upp kampen.Oavsett om vi vill det eller inte, så finns det en annan värld än våran.

Dom förtjänar ett bra liv dom också och vi kan hjälpa dem med det.

Vi kan inte rädda alla, men vi kan rädda några!

 

                                                                       Anna

 

 


Grabbhäng på Bristol!

 
 
 
                                                           Anna

Uganda på TV....

Jag är inte så mycket för djurprogram.... Jag tycker inte det är jättekul.
Men just nu på SVT går "Mitt i naturen" och jag har fastnat!
Dom visar en serie i 4 delar om Afrikas pärla Uganda, och det är skitintressant!
 
Jag kollade på del 3 just nu på SVT play (mysig fredagskväll) och dom befann sig i Murchison falls, just där var vi på vår safari 2008! Hur coolt som helst att känna igen sig :)
 
Har ni inget för er så kolla på det!
 
 
                                                                    Anna
 
 

Hur mår dom inuti?

Jag tänker ofta på hur barnen i Uganda mår... alltså inuti.

 

I mina ögon så har dom ju blivit svikna alldeles för många gånger.

Det finns ingen för dem utan dom är ganska ensamma i världen.

I mina ögon så måste dom må hur dåligt som helst... MEN, vad är det som säger att mina ögon ser det rätta?

 

Dom här barnen vet inget annat sätt att leva. Dom har inte haft det annorlunda.

Dom kommer inte från välfungerande, lyckliga familjer med fredagsmys och söndagsmiddag, glada jular med mormor och morfar och semestrar på paradisöar runt om i världen.

Deras liv har varit en kamp från första stund. Och dom vet ingenting annat.

Det kan finnas mycket visdom i ett barns ögon....

 

Jag tycker så illa om när jag tar mina värderingar och tankar med mig ner till Uganda.

Precis som att det enda rätta sättet att leva är så som vi gör här. Det är det ju inte.

Det är rätt för oss, men det kanske inte fungerar så för alla.

Jag tycker också så illa om när jag tycker synd om dem.

Det hjälper inte mig, och det hjälper sannerligen inte dem.Jag behöver ju ha en positiv känsla inom mig, det är då vi gör nytta.

 

Jag måste lära mig att tänka mer klart....

Är det nån som vet hur man kopplar bort hjärtat och bara använder hjärnan...?

Jag vill inte göra det alltid, utan bara ibland....

Just det har jag inte lärt mig ännu. Det är så svårt.

 

                                                                      Anna

 

 


Fina barn och förvirrande namn!

 
Lite nytagna bilder på ytterligare några av våra familjeväns barn!
Lika allvarliga som alltid, men oerhört glada för att det är just dom som blir fotograferade....:)
 
Först ut har vi en flicka som heter Gladys Nankula! Hennes vänner heter Claes och Katarina...
Gladys delar också dom med Emma Aizizi...
Det var den här killen som hade sådana problem med sitt öga då vi kom ner nu sist...Han hade inte sett nåt på en vecka på sitt ena öga. Det var svullet och det rann var ur det.....Medicinen hade inte hjälpt alls. Vi skickade iväg honom för att få en bättre medicin. 1 dag och 126 kr senare så var hans öga bra igen....
126 kr....!
Den här gossen heter Salimu Waiswa :) Vän med en som heter Kaija
Namirembe Hasiyah....Hon skriver med Jennies kusiner Ebba och Axel :)
Ock så har vi Mukasa Ezekel, Vän med Ann-Sofie och Peter.
Faktiskt i min yngste son Elias skor ser jag nu :) Bra att dom kunde komma till användning!
 
 
En sak som förvillar oss lite är att stavningen på barnens namn kan vara lite hur som helst...!
Ena dagen stavas det på ett sätt och nästa dag så har man lite andra bokstäver i namnet också....:)
Det är precis som allt annat där nere....det spelar liksom inte så stor roll.
Här vill man inte ens skriva fel på ett C eller K i exempelvis Jacob/Jakob, men där är det helt oväsenligt!
 
Där nere skriver man också efternamnet FÖRE förnamnet många gånger, vilket också ställer till det för vissa där nere som tror att mitt förnamn är Handin. För oss ställer det till ännu mer eftersom vi till slut inte vet vad vi ska kalla dem för... :)
 
Mitt barn tex därnere heter Kalema Fred......Kalema före Fred borde, enligt regeln betyda att han heter Fred i förnamn, men likt förbannat kallar nästan alla honom Kalema....förvirrande, men inte alls förvånande....
I Uganda är ingenting konstigt!
 
 
                                                                    Anna
 
 
 
 
 
 
 

Hjälp oss att hjälpa!

Det vi gör för barnen i Uganda är för oss helt självklart. Vi älskar det och skulle inte vilja vara utan det varken jag, Jennie eller Victoria. Vi lägger vår tid och vårt engagemang och vi ber inte om mycket.
Men nu tänker vi göra det....
 
 
Alla sätt att hjälpa till är bra och det viktiga är att göra något...! Vad det än är!
Vi vill att barnen ska få den uppmärksamheten som dom förtjänar!
Dom är sannerligen inte vana vid att få någon överhuvudtaget...
 
 
Därför ber vi nu om er hjälp.... Finns det någon som tycker att vår blogg är värd att spridas med några väl valda ord i er egen blogg eller på något annat sätt så kan vi inte nog tacka er!
 
Vi kan kämpa hur mycket som helst, men det är tillsammans som vi kan göra skillnad!
 
 
                                       Hjälp oss att hjälpa barnen på Bristol Academy!
                   
                                                       Vi är er för evigt tacksamma,
 
 
                                                           Anna, Jennie och Victoria

Dom måste leva sina liv...

Jag har kommit en del människor i Uganda nära, en del mycket nära och andra litelite längre bort men dom finns där i min närhet. Mycket av min tid går åt att bara finnas där när, och om dom behöver... Och behöver, det gör dom.
Och då menar inte jag att dom behöver saker,pengar, kläder eller nåt annat utan mer att dom bara vet att man finns där...
 
Många gånger räcker det med att jag svarar med ett litet: Hej och en fråga hur dom mår och om dom har haft en bra dag.
Det behöver inte vara så mycket mer....Ibland kan "samtalen" dra ut på tiden och i sista ändan har det antagligen gett mig lika mycket som det gett dem, för jag har fått lära mig nått nytt.
Dom lär mig fastän dom inte ens vet om det.
Jag kan inte förstå hur mycket själ det kan finnas i så unga människor.Dom har erfarenheter långt bortom mina och jag förefaller vara både lite småblåst, naiv och väldigt oerfaren i jämförelse med dem.
På ett sätt, på ett annat sätt så är dom bara barn.
 
 
Dom har fått klara sig ensamma tidigare än vad som är nyttigt flera av dem, och det gör ont när jag får höra det. Öden som är svåra att inte bli berörd av....
Men hela tiden måste jag stå stark.
Jag kan inte hjälpa dem med livet. Jag kan vara deras vän, men det är allt. Det låter så hårt och det känns hårt. Jag hade kunnat hjälpa långt fler av de äldre ungdomarna.Dom som inte längre går på Bristol, men ändå hör till den.Men.... jag kan inte göra så mot dem... Jag kan inte leva deras liv åt dem.
Jag kan leva bredvid dem och besöka deras värld då och då. Jag kan lyssna på dem, ge dem råd och finnas i bakgrunden, men dom måste alltid själva kämpa för sitt eget liv och för det livet som dom vill ha.
 
Ibland känner jag skuld för att vi visat dem att det finns en annan värld som för dem verkar vara bättre än deras. Innan vi kom in i bilden så visste dom inget annat, det gör dom nu.
Bra dagar så tror jag att det är bra att dom vet om att deras värld inte är den enda, dåliga dagar så tror jag att dom var lyckligare innan dom fick veta. Men jag vet inte, jag vet egentligen ingenting.
 
 
Jag vet bara att jag vill att dom ska må bra....jag önskar bara mina vänner det allra bästa. Alltid.
 
 
                                                                Anna
 

Ibland brister hjärtat lite :)

Är man vän med någon i Uganda så är man det helhjärtat. Iallafall jag.
Jag får ofta höra att det är ovanligt att man håller vad man lovar i Uganda. Man säger nåt bara och sen om man gör det eller inte spelar ingen roll liksom...
 
För mig är ett löfte ett löfte. Sen kan saker och ting hända som gör att det inte alltid blir som man tänkt sig, men det får vara en rackarns bra anledning att bryta ett löfte.
Jag är än mer noggrann med att inte lova någon någonting nere i Uganda för att slippa bryta ett löfte.
Dom har ju liksom blivit svikna alltför många gånger allaredan och jag vill inte späda på den statistiken.... Så mitt självklara svar då dom frågar exempelvis när jag kommer tillbaka är alltid:
"Jag vet inte om jag kommer tillbaka, jag kan inte lova det, men jag ska försöka mitt allra bästa"
På så vis bryter jag inga löften och dom förstår att jag vill träffa dem igen.
 
Idag på min facebook kom det här från Muteesa! :) Hur gulligt är det inte?
 
 
Han är ju en scout och på sitt förra scoutläger ville han representera min familj på lägret och här är beviset på att det blev gjort....
Jag som är både rädd för mörker och småkryp och som avskyr att tälta är nog ingen vidare scout, men på läger i Uganda har jag ju bevisligen varit! Alltid redo!
Hoppas jag skötte mig!
 
                                                                  Anna
 
 

I drömmarnas värld....

 
Här om natten hade jag en dröm som jag vaknade mitt i och som var så verklig att jag låg länge och funderade på om det hade hänt mig eller om det bara var en dröm. Efter några sekunder så insåg jag att jag låg i min säg och att det jag drömt inte hade hänt mig, men det var ju så otroligt verkligt och fantastiskt.......
 
Det är varmt och jag känner att jag är på en bekant plats men där är inga bekanta ansikten. Jag går på en grusad väg och utmed vägen så växer där blommor. Blommorna har alla färger som kan tänkas finnas och dom doftar så underbart. Jag vet att jag är lycklig för jag kommer i håg att jag har ett stort leende på läpparna. Plötsligt kommer ett barn och tar mig i handen och vi fortsätter vandra vägen fram. Jag har ingen aning om vart vi ska men vi fortsätter ändå. Efter ett tag ser vi några hus och vi går in i ett av dom. Det är alldeles tomt och det känns inte som om det bor någon där. Vi går in i nästa hus och där är lika tomt. Det finns inga fler än jag och barnet som jag håller i min hand. Helt utan förvarning kommer där fram massa barn, glada och lyckliga barn. Jag sätter mig ner i det gröna gräset och barnen omkring mig gör detsamma. Vi lägger oss ner och tittar på molnen och vi försöker hitta figurer som har bildats med hjälp av molnen. Allt känns så fantastiskt  och det är i detta ögonblick som jag vaknar och försöker förstå om jag är i drömmen eller verkligheten. I hjärtat är jag verkligen lycklig för det känner jag i hela kroppen när jag vaknar.
 
Några skunder senare så går tankarna till våra barn på Bristol. Jag vet inte om det är dom barnen som jag har med mig i drömmen för jag ser inga ansikten. I bland vet jag att drömmar kan bli verklighet för det har jag själv upplevt och hade jag kunnat så hade jag mer än gärna varit på Bristol just i detta nu och jag hade gjort vad som helst för att  vi skulle glömma alla tråkigheter och i stället bara försvinna in i drömmarnas värld för en liten liten stund.........
 
 
                                                        Jennie
 
 

Spretigt värre....

Jag är en människa som gärna vill se omedelbara resultat, och jag är också ivrig.
 
 
Allt jag gör, gör jag helhjärtat. Vill jag göra nåt, har jag svårt att bara göra det litegrann.Det är lite synd.
Det hade ju vart bra om jag kunde tränat litegrann, eller bakat litegrann, eller stickat litegrann....men nej, sån är inte jag. Jag går liksom all in, alltid.
 
 
Jag tänker inte fråga min man om det är strävigt att vara gift med en sån som mig för det måste det ju vara emellanåt, men jag är inte beredd på att höra svaret på just den frågan så därför tänker jag inte fråga... :)
( Dessutom är han likadan förresten, fast inom andra områden....)
Hursomhelst så är detta "all in" läge lite stressande även för mig i vissa situationer eftersom man alltid inte ser helt klara resultat, helst inom 2 timmar....
 
 
Arbetet i Uganda är ju ett bra exempel på det....4 år har vi hållt på nu, och allting går framåt, men det går sakta.
4 år för att få skolan färdig. Det passar ju inte mitt sätt att vara egentligen....men man styr ju inte över allt. 
Men jag tror att den tiden har varit välbehövlig ändå. Vi har lärt oss mycket. Och jag har också lärt mig att ha tålamod. Jennie och Victoria har redan det, iallafall bättre tålamod än jag.
Allt måste få ha sin tid. Det har det av en anledning.
 
 
Nu när skolan står där, och vi fick se den klar i mars då vi var nere så kändes det overkligt på nåt vis.
Man kämpar för att nå ett mål, och när man nått målet så känner man sig lite förvirrad....för att man inte riktigt vet vad som ska ske då man är framme.
Det är alltid lite skrämmande att sätta nya mål tycker jag men man måste ju ha det annars kommer man ingenstans. Men det är lättare att nå dom om man är ensam om att styra farten, riktningen och innehållet.
För oss är det så oerhört många faktorer som spelar in huruvida vi kommer att klara det vi vill, men hoppas gör vi ju naturligtvis och det är det vi jobbar för!
 
 
Inlägget är lite spretigt känner jag nu när jag läser igenom det... och jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det. Men alltid kanske inte allt måste ha en mening?
Men när jag ändå har skrivit detta är det ju synd att bara ta bort det så då kan jag ju också passa på att säga hur oerhört tacksamma vi är för det positiva vi får från er som är inne och läser här...!
Ni ger så mycket energi att orka kämpa för det vi gör,
Att ge barnen på Bristol Academy det liv som dom förtjänar! Tack så hemskt mycket!
 
                                                                            Anna
 
 
 
                                                             
 
 
 
 

Man vill så mycket!

Människorna och skolan i Uganda finns alltid med en, jämt!

Man kopplar liksom aldrig bort det helt. Man tänker bara på det mer eller......jättemer!

 

Just nu tänker jag på det jättemer.... Man vill så mycket! 

Man vill att alla ska vara glada,lyckliga,friska, mätta och fria från oro och lägg därtill att man vill att dom ska vara hela,rena,älskade och lyssnade på också så fattar ni att vi har en lång väg att vandra....!

 

Jag skulle vilja veta att det vi gör blir bra och blir till nytta för dom, och jag skulle vilja att varenda en av dem växer upp till en alldeles fantastisk människa som får det bra i livet.

 

Det sista vet jag ju att det inte kommer att hända iockförsig...alla kommer inte att växa upp, vi kommer att förlora många av dem.

Dom som trots allt växer upp, dom går ett slitigt liv till mötes.

Dom vet det nog inte ännu , men jag vet det.

 

Men kan vi förgylla någon eller någras liv och hjälpa dem till att må bra,

lovar jag, att jag ska känna mig nöjd med det till slut.

 
                                                                 Anna

 

                                                     

 

 

 


Det är väl väl tusan också!

Sam har, som jag berättade inte mått riktigt bra i veckan...

 

Igår pratade jag med honom och det kröp då fram att han tycker att det är jobbigt att han någon har stulit hans kläder...

Det stressar honom att någon varit där, och det kan jag förstå!

Han känner sig inte riktigt trygg och den känslan skulle antagligen tära på vem som helst...

 

För oss hade det bara varit känslan att någon varit bland ens grejer, kläder är en skitgrej liksom.... men där är det ju inte det... har man inga pengar att köpa nya för, så är det onekligen en ganska så big deal...

 

Jag har redan skickat ner nya kläder till honom,det gjorde jag i måndags, men det visste han inte om.

Men nu när jag hörde att han tyckte det var jobbigt så berättade jag det för honom....det blev en tämligen lycklig Sam :)

Förhoppningsvis så passar något av det och förhoppningsvis så lägger sig den otrevliga känslan till slut också... Dom har liksom nog att tänka på ändå dom där människorna....

 

                                                      Anna


Tack, men nej Tack!

Jag fick  frågan häromdagen från en 17 åring i Uganda om jag kunde hjälpa honom med en grej.....?

Jag svarade kanske.... (som tur var, eftersom jag avskyr att bryta ett löfte).

 

Han frågade om jag kunde adoptera honom...?

Och kunde inte jag så skulle det kunna gå bra med någon annan....

 

Jaa du....trots mina svårigheter att säga nej så kom just detta nejjet ganska naturligt faktiskt,det kändes inte som ett jättesvårt beslut.

Killen tillhör dessutom inte Bristol, men han tyckte jag verkade snäll när han såg min profilbild på facebook....

 

Men som sagt... jag tackade faktiskt nej till ytterligare en tonåring i huset och håller tummarna för att han hittar nån annan än mig!

 

                                                          Anna


:)

 
                                                                    Anna

Älskade barn :)

Bilder på barnen från vår resa 2010...
 
Storkillarna på Bristol har haffat varsitt instrument och lirar lite....Ungefär så som våra barn  här hemma samlas kring en spotify lista....
 
De vita barnet ni ser på en utav bilderna är min son Hampus. Han gjorde en heroisk insats under den resan. Som det enda  medresande barnet så var han ett hett byte för Bristols ungar. Alla ville vara nära honom. Dom ville ta på honom,känna,klappa och dom ville vara hans vän. Och han lät dem.
Inte ett gnällande om att det var jobbigt eller tröttsamt kom över hans läppar under hela vår vistelse där.
 
Jag tänkte inte så mycket på det just då, men i efterhand så förstod jag vad han måste ha varit trött. Att alltid stå i fokus tröttar ut en, och är man bara 13 som han var då, så hade det inte varit så konstigt om han åtminstone klagat litegrann... Hunger, törst, uppmärksamhet allt det tär, men även han såg ju att dom behövde honom, det får vem som helst att orka lite,lite till, även om man själv bara är ett barn....
 
                                                            Anna

Kan just du våga stanna upp en stund och se?

Mitt i alla bloggar om vackra hem, fina barn,lyckliga familjer, pajbakning och vad det än är, så borde det väl inte vara så svårt och stanna upp och se nåt annat en liten, liten stund?
 
Vi blir inte mindre lyckliga för det, våra hem blir inte fulare och vi kommer inte att älska våra barn mindre för att vi ser något annat. Det lovar jag.
 
Jag törs också lova att om ni orkar se,läsa och försöker förstå en liten del av det som vi är med om och vad vi egentligen gör så kommer ni att uppskatta er egen tillvaro ännu mer än vad ni gör idag!
 
Barnen där nere är bara barn, precis som era egna barn är. Dom har inte bett om att få hamna där dom har hamnat, eller att få det som dom har fått det.
Jag kan tycka att det minsta vi kan göra är ju att iallafall försöka att göra det vi kan...hur lite det än må vara.
 
Alla människor, vuxna som barn förtjänar att få synas, det ska inte bero på vart man bor, eller vilken färg man har.
För vi är ändå alldeles lika inuti.
 
                           
                                                               Anna

Idag längtar jag

Idag längtar jag ner. Det gör jag iockförsig nästan varje dag ,men inte så att jag går och tänker på det jämt, men det gör jag idag.
Jag drar igenom bilderna igen med förhoppning om att känslan ska lägga sig lite, det hjälper sådär.
Men längta är bra har jag hört!
 
 
En sak jag tycker är bra....
Sam, han är :
Varnade för en misstänkt malaria i slutet av förra veckan....Huvudvärk, feber och frossa. Och han har haft malaria förut. Han har dessutom förlorat sin lillebror i denna hemska sjukdom.
I morse fick jag veta att han mår bättre utan någon behandling, förhoppningsvis så håller det sig så och han har klarat sig ifrån malarian denna gången..... Tummen upp säger jag!
 
Sam sover under myggnät, men där ute där han bor så kändes det som att det kryllade av mygg då jag var där...Och det räcker ju med ett litet hål i ett nät eller en glipa mellan nätet och madrassen så är det kört....
En del verkar också vara mer benägna att bli bitna, precis som här.
Konsekvenserna av ett bett här är dock inte lika allvarsamt...
 
Men jag håller tummarna att han ska klara sig den här gången....
 
                                                Anna
 
 
 

Vem hade jag varit?

Just idag tog jag en promenad för att jag behövde det. Aldrig tänker man väl så bra som då man är ute och går? Jag powerwalkar inte i träningskläder, fastän jag borde....nä, jag går helt enkelt bara.
 
Och idag kom känslan över mig igen att jag har haft sån tur i mitt liv.
Jag har den familjen som är bäst i världen för just mig,trots att den nu innehåller 3 tonårsbarn med allt vad det innebär så är dom ändå världens bästa.
Mina 3 tillsammans med ytterligare 400 barn i ett land långt borta ger mig mer gråa hår än vad jag borde haft vid min ändå inte alltför höga ålder....(!) Men samma 3 tillsammans med dom där 400 ger mig också mer lycka, kärlek, eftertänksamhet och tacksamhet än vad jag trodde var möjligt att känna.
Mina 3 nära mig, som ger mig energi att orka med dom andra, som inte har haft samma tur i livet.
 
 
Jag tänker ofta på vem jag hade varit om inte dom funnits hos mig?
Och jag tänker ofta på vem jag hade varit om jag inte valt att öppna mina ögon för resten av världen.
Det enda jag vet är att jag inte hade varit som jag är nu iallafall,och jag är glad för det.
 
 
                                                                 Anna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Galen....

Ibland.....men bara ibland, skulle jag vilja ruska om alla människor i det här landet som inte förstår hur bra vi har det.
Det finns alltid dom som har det bättre än vad man själv har det, men glöm ALDRIG att det finns dom som har det så mycket sämre också!
 
Idag är det en sådan dag. En jävla ruskdag.
 
 
                                                                  Anna

Självständighetsdagen!

Idag har det plingat på bra både i telefonen och på min facebook ifrån Uganda...
 
 
Dom vill att vi ska veta att Uganda idag firar  "50 years of independence" !
 
Grattis som tusan säger jag!
Hur dom firar har jag inte riktigt kommit fram till, det verkar mest som att dom hänger med sina vänner och har kul helt enkelt!
Dom vi umgås med där nere tillhör ju inte toppskiktet av rika människor precis....Men som jag förstod det så firas det med ganska mycket pompa och ståt inne i själva Kampala... Men som sagt, jag vet inte riktigt.
 
Dom kallar det ett "Golden Jubilee" och finns det några som vet hur man svänger sina lurviga så är det Ugandierna, så där kan säkert dansas på natten lång!
 
Än en gång... Grattis till Ugandas 50 år som självständiga!
 
 
                                                            Anna

Jennie och Victoria

Fastän det fortfarande bara är mitt namn som syns under inläggen så är vi ju tre i det här. Jag ( Anna), Jennie och Victoria...
Men eftersom det är jag som skriver så kommer det också mycket bilder där jag är med eller som jag tycker om eftersom jag måste skriva utefter mina upplevelser och känslor, det vore ju konstigt annars....
 
Men som sagt, ensam är jag inte och det finns många bilder som jag tycker mycket om där mina vänner är med.
Bland andra dom här.....
 
Dessa två som jag gått igenom så mycket med...Viktiga för mig, var och en på sitt sätt.
Klarsynta och tålmodiga. Ibland skitjobbiga men ändå så oerhört viktiga....
 
                                                               Anna
 
                                
 
 

Happy birthday!

Idag har vi födelsedag nere i Uganda!
 
Eddie´s yngsta dotter Victoria ( döpt efter våran Victoria) fyller 1 år idag! :)
 
Ett av de barn som vet vilken dag hon är född, hur gammal hon är och är älskad för den hon är!
För hon har turen att ha båda sina föräldrar hos sig.
Efter en rapport från Eddie så går hon nu också.... :) Tiden rusar!
 
 
Happy birthday Victoria! You are one of a kind!
 
 
                                                                             Anna
 
 
 

Ett gammalt inlägg.....

Jag hittade ett inlägg som jag skrev i maj....jag tänker fortfarande ganska mycket på det här....och jag inte riktigt förstå....
 
Jag skrev då såhär......
 
 

Lite djupigheter så här på kvällskvisten....

 


Men jag funderar på vad anledningen är att man faktiskt känner sig väldigt hemma på en plats där man inte borde känna sig hemma överhuvudtaget....?

Jag är svensk, helt och fullt ( pappa från Piteå, mamma från Borås....jag vet,schysst blandning...)

Jag har alltid bott i Sverige, ja till och med i Tvååker alltid förutom lite studier i Örebro...

Jag är inget superfan av att resa egentligen. Jag gillar att sola och bada och att åka skidor, absolut gör jag det, ganska mycket tillochmed.... men det är ingen jättestark känsla jag har

 

-att nu måste jag bara åka på en solochbad, eller åka skidorresa!

 

Jag gillar att vara hemma helt enkelt...

 

MEN...kan någon då svara mig på hur det kommer sig att när jag landar i Uganda så kommer det ett lugn över mig som jag inte upplever någon annanstans....

Varför av alla länder i världen blir det just Uganda?

Dom ser inte ut som jag, dom tänker inte som jag, dom fungerar inte som jag. Dom är min totala motsats i det mesta, men ändå känner jag mig som hemma... Ytterst konstigt tycker jag. Också lite opraktiskt då det inte är helt enkelt att bara sticka dit...

 

Är det kanske så att vi levt ett annat liv före det vi lever nu? Vissa tror ju på det, och vem kan säga att det inte är så? Är det då så enkelt att jag levde i Uganda i det livet då?

Är det därför som det känns som hemma...?

 

Jag har inte blivit knäpp. Jag lovar! Jag funderar bara lite....

 

Eller är det så att just dom människorna som finns därnere, har funnits med mig i ett tidigare liv på något sätt,är det anledningen....? 

 

Jag vet inte....Men jag kan inte släppa tanken på varför jag vill tillbaka hela tiden....
                                                            

 

                                                               Anna

 

Så skrev jag då, och jag vet fortfarande inte varför....

 


Fin!

 
Snacka om att stråla.....Hur kan jag inte ha "sett" den här bilden förut?
 
                                                  Anna

Så här kan man också göra....

Få saker i Uganda funkar på samma sätt som dom gör här. Jag säger inte att det är bättre eller sämre, men jag säger att det är .....annorlunda.
 
Så här kan det se ut när man transporterar saker i Uganda.....
 
Bilderna är rätt dåliga, men man kan ju få en aning om att det inte riktigt är som här....
 
 
                                                        Anna
 
 
                                                                    

Alla förtjänar att vara älskade.

Hur gammal är man när man inser att livet inte är självklart? Gör ens alla det?

Visst är det så att när vi är små så säger vi:

När jag blir stor ska jag ha 4 barn!

Inte tänker vi då tanken att alla inte kan få barn?

 

 

När slår oss tanken att vi inte kommer att få ha vår familj omkring oss förevigt? Saker händer som rycker dem ifrån oss snabbare än vad vi ibland kan ana.

Vi rasar och blir aldrig densamma igen, men reser sig gör man, det gör man ju alltid, men man är kanske inte precis som man var före det hände.

 

För oss här är ju barnen något alldeles speciellt. Ens egna barn, eller något barn i ens närhet som man tycker mycket om, dom gör man allt för! Det finns inget man inte skulle göra...Därför är det konstigt när man kommer till Uganda, där dom inte tänker så...

 

Dom älskar såklart sina barn! Det är inte snack om saken. På sätt och vis kanske på ett bättre sätt än vad vi här gör, tex genom att dom bär dem med sig precis överallt, vagnar,babysitters och aktivitetsfiltar existerar ju inte utan man bär dem nära sig alltid, det finns alltid någon nära...

Men sen, när dom är lite större,det är då det svåra kommer in.

Dom anhöriga droppar av en efter en i diverse sjukdomar. Pappan sticker och mamman står själv med 6 barn...

Vad gör man då?

 

Jag har själv aldrig varit i den sitsen. Jag är varken 6 barns mamma , urfattig, eller utan släkt, men jag kan ana paniken man som mamma måste känna när det händer, för det är ett vanligt öde i Uganda just det här.

Vad gör man?

 

Jo man tar troligtvis nåt utav barnen med sig och söker lyckan nån annanstans. Dom andra lämnar man på en skola, typ som Bristol och hoppas att saker och ting löser sig till det bästa. Eller till nån annan som kanske kan ge barnet mat, men som inte älskar barnet på det sätt som varje barn förtjänar.

 

 

Det här gör man ju inte för att man inte älskar barnet, det kan jag aldrig tro. Men dom har inga alternativ. Det finns inget nät som fångar upp dem som har det svårt och barnen har ingen självklar plats i samhället såsom våra barn har.

 

Men som mamma här i Sverige till 3 fantastiska barn så gör det jävligt ont när man inser att livet inte är lika självklart överallt. Inte här i Sverige, och inte i Uganda eller någon annanstans heller.

 

Man vill så gärna att alla ska få vara lyckliga, alla förtjänar ju det....

 

                                                                      Anna


Hej min hjälte!

Ett par snabba ord på facebook idag ifrån Uganda....

 

"Hello my hero! How are you doing?

 

Jag svarar såklart att jag inte är nån hjälte... men svaret kommer snabbt:

 

" To me you are"

 

Sen ingenting mer...

 

Ja, vad ska man säga? Jag känner mig som sagt inte som en hjälte.

Jag ser inte på Jennie och Victoria som hjältar heller.

Men kan vi få nån att må bra och tycka att livet är lite bättre och lite enklare för att vi finns där för dem....Ja, då finner jag mig i att bli kallad för det.

Det spelar ju ingen roll egentligen. Jag tycker bara ordet är lite för starkt för att passa in när man pratar om oss.

Vi är ju bara helt vanliga människor.

 

                                                                       Anna

 


Fina barn!

Från Sam kom det här igår!
Lite bilder på några av våra fina familjevänner!
 
Här har vi Namugambe Robinah. Hur söt kan man bli? Hennes vänner heter Diba och Gert och deras barn också såklart :)
Sen har vi Mulungana Swalik, hans familjevän heter Anette, även där finns det barn i familjen.
Nanseera Sauda, vän med Kajsa och hennes mamma Kariann :)
Nabbale Halima. Hennes vän heter Lena :)
Och här har vi Nalukene Sharon som skriver med Mia....
Vi har Jolly Mabanda som har mina svärföräldrarsom sina vänner. Tröjan han har på sig fick han i mars i år...Kläderna slits och mest troligt är det den enda tröjan han har haft på sig sedan dess...Jolly är i tvättartagen! :)
Batte Marvin...vän med Stina och hennes familj.
 
 
Fina barn som har haft turen att få vänner ifrån Sverige.Någon som tänker på dem och någon som undrar hur just dom mår. Det är ganska stort.
 
                                                                       Anna
 
 
 
 

HejHej blir kom hit! :)

Jag blev så full i skratt förut då jag kollade på en liten filmsnutt från tjejerna vi hade med oss i Uganda nu senast!
 
Den ena säger : Nej, nu vinkar du hit dom!
Den andra: Nej! Jag vinkade riktigt!
 
Grejen är ju den att i Uganda vinkar man till sig någon på samma vis som vi vinkar hej!
Fattar ni hur jag menar....? Med handflatan framåt och viftar med fingrarna uppåt och neråt alltså...
Det betyder typ " kom hit" i Uganda.
 
Vi hade hunnit varna flickorna för det, då vi själva gjorde misstaget 2 år tidigare utan att förstå varför man plötsligt hade 86 barn med frågande blick runt omkring sig....:)
Nu vinkar vi inte så längre utan man vinkar med handflatan rak och för den i sidled fram och tillbaka ganska snabbt istället, det funkar bättre just där, även om jag känner mig som drottning Silvia då jag vinkar på det viset....
 
Man lär så länge man lever...och tur är väl det!
 
 
                                                               Anna

Önskar ni kunde höra!

 
Första dagen är det här bilderna tagna på vår senaste resa...
Vår buss rullar in på gamla Bristol och barnen får syn på oss... Jublet var öronbedövande! Jag önskar så att ni kunde höra!
 
 
Barnen hoppade, skrek och kom springande helt överlyckliga! Dom visste, och vi visste....Nu jäklar ska vi ha kul!
 
 
Och vet ni....? Det hade vi!
 
 
                                                                Anna
 
 
 
 

Hanna och Makanga

Om man är lite uppmärksam så kan man se att den här killen inte är helt olik en gosse vi skrev om i förrgår, Nalukomwa Fesali. Det här är nämligen hans storebror Harafat Makanga!

 

Dom är skitlika! Dom kommer också från en stam som har lite annorlunda utseende, lite "plattare" liksom, eller vad man ska säga...

 

Fesali kom senare än sin bror till Bristol och fanns inte där då vi var nere 2010, men jag trodde faktiskt det var Makanga jag såg när vi kom ner 2012, tills jag såg Makanga på riktigt....! Så dom är bra lika! :)

 

Makanga har också en familjevän i Sverige.....fast hon bor i Norge just nu. Hanna heter hon. Jag vet att Makanga är duktig på att skriva. Breven har varit långa har Hanna berättat :)

Så här har vi Makanga nu, med lillebror Nalukomwa Fesali!

 
Makanga har verkligen växt sen vi såg honom senast i mars....fy vad tiden går!
 
                                                              Anna

Välorganiserat var det här!

Helt klart är dom tacksamma för det som vi gör för dom i Uganda.
Dom vet också att vi inte står för allting själva utan att vi har människor runt omkring oss i vår närhet som stöttar upp och hjälper till med lite av varje...
 
Sist vi var nere så köpte vi ju bla tyg till nya uniformer som vi har visat innan men igår kom det välorganiserade bilder från Sam...
 
 
Det var en hälsning med också....
 
"Anna, this is our nice uniforms which you bought for us,thanks alot!
 And send our thanks to the swedish people.  / Sam"
 
 
 Jag behöver väl inte säga mer än att vi delar Sam´s tack till alla, det betyder väldigt mycket....
 
                                                              Anna

Tack!

För all hjälp vi får, eller att barnen på Bristol blir uppmärksammade på något som helst sätt så blir vi så vansinnigt glada!
Det värmer våra hjärtan massor!
 
Igår kom det en kommentar på bloggen från en tjej som heter Rebecca som tyckte att Bristol var värd att uppmärksammas....
Tusen Tack säger vi för det! All hjälp betyder och gör skillnad, glöm inte det.
 
Så här skrev hon om oss....
 
 
Vad mer kan vi säga än Tack?
 
 
                                                   Anna Jennie och Victoria

Föreläsning på Peder Skrivares skola

Igår höll vi i en föreläsning igen jag och Jennie. I min dotter Linnás klass på gymnasieskolan här i vår stad :)
 
Jag är inget stort fan av att prata inför folk, jag föredrar att skriva, men vad gör man inte för barnen?
Nåväl, det gick helt okej och gymnasieungarna klarade av att se intresserade ut! Det är stort :)
 
Allt är så självklart för oss, men man vill ändå förmedla det på ett bra sätt...det är lite svårt. Att ha med hjärtat men ändå kunna ge den informationen som man vill. Och det viktigaste av allt, att lyssnarna förstår att dom här människorna i Uganda har vår fullaste respekt!
Dom är våra vänner precis som vi är deras och att dom lär oss en massa nytt som vi inte tidigare visste.
 
 
Victoria har föreläst om Uganda längre än vad vi har gjort, och första gången som vi skulle köra en föreläsning så fick Victoria förhinder så därför har det blivit så att Victoria kör sina föreläsningar och jag och Jennie kör ihop.
Jag hade förövrigt troligtvis både kräkts och svimmat om jag vart tvungen att göra det här själv......!
Jennie är den lugna av oss två kan jag meddela!
Jag blir skitnervös av att prata inför folk och hon bara glajdar upp som ingenting.....orättvist.
 
 
Bilderna är mörka och inte speciellt bra....dessutom ser det ut som lokalen är tom och det var den inte...Faktiskt!
Så här kan det iallafall se ut då vi får prata om det som våra hjärtan så starkt brinner för!
 
 
                                                               Anna

Gästbloggare i Piteå typ....Jo jag tackar!

Att vara mig är ett äventyr....alltså för mig själv.

Jag vet aldrig vad jag kommer att säga eller göra. Det  är ibland lite jobbigt att vara så oberäknelig!

Ibland vill jag bara be mig själv att hålla käften, men jag lyssnar dåligt.

 

Mitt oberäkneliga sätt har just nu gjort att jag hamnat som gästbloggare hos en tjej i Piteå typ....!

Jag hittade hennes blogg, skrattade hysteriskt och skrev en kommentar att hon verkade galen....

Förvisso visade det ju sig att jag hade rätt eftersom hon blev glad av kommentaren (!) och sedan slutade det med ett gästinlägg i hennes blogg.....:)

 

Allt för barnen på Bristol,så nu finns det ett inlägg på hennes blogg som förhoppningsvis kan få ännu någon människa att öppna ögonen för våra barn på Bristol Academy!

 

Tack Victoria för ditt sätt att hjälpa, det betyder massor! Och Tack för skratten som du ger mig!

 

                                                         Anna

 

Jag kan ju fortfarande inte länka men adressen är www.prinsessanpaarten.se 

 

 

 

 

                                         


Elin, Andreas,Mille och Nalukomwa Fesali

 
Vi har ju våra familjevänner här i Sverige. Människor som spelar en viktig roll i vårt arbete med barnen i Uganda.
 
Vi jobbar på att vänskapen ska vara det viktigaste och att dom ska känna att det finns nån som tänker på dem, och nån som dom kan tänka på när dom behöver.
Vi skriver ju brev till varandra, barnen och vi, och just själva brevskrivandet är dom väl sådär bra på.....dom skickar brev, det är inte det, utan dom vet inte ännu riktigt vad det går ut på att vara brevvänner... Dom har aldrig tidigare skrivit brev och nu ska dom svara på massa frågor och berätta om sig själva. Konstigt!
 
Men kan man ha tålamod och förståelse för att dom inte riktigt vet, så kan ett brev innebära mycket mer än så.
Jag kör alltid näsan i mina brev och luktar på dem....
Jag ser min lille kille framför mig, sitta fullt koncentrerad med att skriva ner några ord och sen avsluta med
"when are you coming back to me?"
Vad spelar det då för roll att han inte svarat på vilken hans favoritfärg är....?
För mig spelar det ingen roll i hela världen, bara han vet att jag finns där.
 
 
En annan som har haft tur att få vänner i Sverige är Nalukomwa Fesali. Han har Elin, Andreas och deras lille Mille som sina vänner :)
Sam skickade även de här bilderna på Nalukomwa, tagna i lördags också dom :)
 
En allvarlig Nalukomwa....
Och en betydligt gladare :) Jag föredrar att se dem såhär!
 
 
Så Elin och Andreas, Tusen Tack för er hjälp! Hoppas ni förstår att ni är med och gör skillnad?
 
                                                               Anna
 

Bilder från i Lördags!

I lördags var ju delar av brassbandet på spelning, och igår kväll kom de här bilderna ifrån Sam!
 
Dom orange/blåa uniformerna är nya för i år och dom blå/gula är sen 2010.
Anledningen till de något grälla (!) färgerna och dubbelfärgade byxorna är att ingen kan stjäla dem, för man ser direkt var de hör hemma. Trist att man inte får ha sina saker i fred, men smart att dom kommit på det.... :)
 
Sam hade förresten blivit av med en del av sina kläder och skor häromdagen då han tvättat dem och hängt på tork. Han var galen på alla tjuvar, och blev väldigt förvånad då jag berättade att vi har tjuvar i Sverige också.
Det ville han inte riktigt tro på....
 
Hursomhelst så kom det här!
 
På väg! I en stor buss dessutom...Detta hör inte till vanligheterna. Dom packar lätt in sig 17-18 st i en minibuss med instrument och allt och dom har skitroligt!
Derrick till höger, med en trumpet som absolut sett sina bästa dagar....:) Killen till vänster minns jag inte namnet på just nu.
Ungdomarna i dom andra kläderna tillhör ett annat brassband...och dom här gossarna i grönt vet jag faktiskt inte riktigt vad dom gör....Men dom ser ju viktiga ut!
Och till sist Muteesa med en sousaphone :) Också den är oerhört sliten precis som alla instrumenten är, men spelar gör dom ändå för glatta livet, världens bästa brassband! :)
 
 
                                                             Anna

Hejja Sverige!

Ibland ska man ha tur! Lyckligaste pojkarna i klädutdelningen!
 
Victorias mamma som har fyndat sverigedräkter i nån affär, dom gjorde succé!
 
                                                                Anna

Lite mera bilder

 
Jag känner mig precis lika knas i huvudet idag som igår. Jag har svårt att fokusera på rätt saker och tankarna far runt mer än vad som är behagligt. Jag har suttit länge och försökt få till nåt bra inlägg, men det går inte idag.
 
Men lite bilder kan man ju alltid bjuda på....
 
 
 
Så här intressant är det med en kamera! Jag är lika nyfiken som dem!
 
 
                                            Anna
 
 

Det är så lite som gör en glad....

Ett par väl valda ord om vårt arbete i Uganda från en släkting till Jennie, det är allt som krävs för att tårarna ska trilla... Vi ser aldrig vårt arbete i Uganda som nåt betungande, för det är det inte.Vi har valt att göra det.
Men likväl förstår jag hur skör jag ändå är när man kommer till det.
 
Man vill inte att någonting går fel, men vem gör ett arbete utan misstag...? Ingen.
Men här står så mycket på spel och det berör väldigt många människor.
 
 
Just idag hade jag velat se in i framtiden för att se hur det kommer att gå, det hade varit skönt.
Men det är idag, imorgon känner jag troligtvis på ett helt annat sätt....
 
Peter....Tack för din ord, jag önskar att du och alla andra förstår hur mycket det faktiskt betyder att få höra det.
 
 
 
 
                                                                             Anna

Hur kan man inte smälta?

Jag gör det varenda gång....Jag tittar på bilderna om och om igen och jag längtar tills vi är där igen och får göra lite nytta....Jag längtar efter att få se lyckan i deras ögon då vi kommer, jag längtar efter att höra dem ropa våra namn och jag längtar efter att bara få vara där mitt ibland dem...
 
Alla småskitar.....Men jag längtar också efter dom större ungdomarna....dom som också lärt mig så mycket.Fastän dom är så mycket yngre så är dom alldeles fulla av vishet...
                                                                 Anna

Det finns bilder som gör ont

Det finns bilder från våra resor som bär på speciella minnen som man har har svårt att få bort från näthinnan.
Man tycker inte om dom riktigt och är det första gången man ser det så sätter det sig nog hårdare...
Den här bilden är en sån....
Vid en första titt på bilden så är det inget konstigt alls.Man ser mest en glad flicka och en sur.
 
Det är vad som händer som gör mig illa till mods. Den glada flickan delar upp en portion med mat.
Poscho och bönor som alltid.
Tallriken med mat kommer hon att behålla själv och den påsen som hon lägger halva portionen mat i räcker hon till sin syster. Systern biter sedan av ett hörn av påsen och suger på så vis sig middagen för dan...
Hon fortsätter en stund efter att maten är slut att suga och äta på påsen också....jag kan inte fotografera det , men jag kan heller inte låta bli att titta på det..
 
Det här är en bild från vår resa 2010. Det var första gången jag såg det men det var inte den sista....
 
                                                                         Anna

Om oss...

Eftersom det inte går att klicka på " Om oss" på vår blogg av någon anledning så gör vi en kategori som heter det istället....OM det hade gått att klicka på "Om oss" då hade man hittat det här :
 
 
 
Välkomna in i en del av vår värld!
Här får ni läsa om våra resor till Uganda och till den skolan där vi lämnat en stor del av våra hjärtan.
Välkomna till en värld som inte liknar våran överhuvudtaget,men som ändå får oss att vilja vara där,Välkomna till Bristol Academy,Uganda!
Vill ni hjälpa oss att hjälpa barnen där så tar vi tacksamt emot era bidrag som skänks helt oavkortat!

Kontonr: 8388-1, 4 140 970-7
 
                                           Anna  och Jennie
 
Så står det där.....Vi lägger dit lite andra inlägg också, om nån vill veta lite mer om vilka vi är....
 
 
                                                    Anna
 
 
 
 
 

Har ni vart i Afrika? Vad kul!

Vi bor i ett väldigt litet samhälle jag och Jennie. Här är  bor kanske 3-3500 personer, jag vet inte riktigt.

Vi jobbar i byns korvkiosk dit typ alla går! Vi har jättegod mat, fina sallader och personalen är fantastisk....! :) :)

 

Iallafall så är vi ju människor som syns eftersom att vi har det jobbet vi har.

Men ändå så vet människor inte att vi håller på med det här som vi gör. Skvaller sprider sig fortare än jag vet inte vad i vårt samhälle men nåt sånt här, det vet folk inte ens om! Visst är det konstigt?

 

Vi får fortfarande höra efter 4 år:

 

-Jaha.....har du vart i Afrika?

-Var det skönt?

- Var vädret bra?

- Vad gjorde ni? bada och sola?

-Ett par vänner till oss var precis också i Afrika! Vad kul! Dom var i Egypten, i Hurghada!

-Gud, vad skönt med lite semester!Det skulle jag också behöva!

 

 

På varenda en av frågorna så ler man lite fint och tänker stilla....

 

Herregud.

 

Jag vet att dom inte vet och därmed inte kan ställa bättre frågor än så, men jag blir så trött.

 

Vi är aldrig så utmattade som efter en "semester" ner till Uganda. Och nej, det är inte skönt, däremot är vädret oftast varmt.....Bada kan vi inte göra eftersom det inte finns någonstans  att göra det där vi bor, dessutom är vattnet så skitigt så vi antagligen hade blivit tvärsjuka om vi försökte. Och Ja, du borde också behöva lite semester! Åk till Uganda så ska du få se vad livet handlar om...

 

Så tänker jag, men det är inte så jag svarar, såklart.

För vi kan aldrig begära att nån ska förstå vad vi är med om.

Även om dom vet vad vi gör så är det ändå svårt att förstå.

Men jag skulle vilja att människor förstod mer, jag tror att världen skulle sett lite bättre ut då.

 

                                                                Anna


RSS 2.0