Gula febern blir till timmar.

Det börjar med att jag skriver ett sms till Jennie att den gula febern vaccinationen vi tog för 10 år sedan och som vi nu behöver förnya visar sig ha blivit livslång.Allt vi behöver göra är att få nya vaccinationskort men inga fler sprutor och således inga mer pengar.För att få komma in i Uganda måste man ha denna vaccinationen,utan den får vi inte ens ett visum.
 
Nu kan man tänka sig att detta smset hade kunnat stanna vid just ett sms men nä...det spårar snabbt till att rymma alla världens mest meningslösa,och för den delen också viktiga tankar.Det hela avslutas 5 timmar senare när jag glömmer att svara på ett sms (förlåt att jag glömde...) efter att Eddie kommit online och jag var tvungen att ta en liten snabb diskussion med honom.
 
Jag tänker att det är hemskt fint att ha en vän som man kan ha det såhär med.Fastän vi är så olika och fastän vi lever våra liv på väldigt olika sätt numera.Där man delar en historia som sträcker sig ganska långt tillbaka och dessutom ett livsprojekt som ett skolbygge i Afrika. Man måste inte vara likadana och man måste inte älska alla sidor hos varandra så länge man ändå respekterar den andre för den som den är.
 
När livet tar med en på vägar som man inte riktigt förutsett så kan det hända att man vacklar till litegrann,ifrågasätter sitt eget värde och kanske inte alltid ens själv uppskattar den man blivit så som man kanske borde göra egentligen.Man kanske lättare ser sin svagheter istället för de styrkor man besitter och just då är det inte så enkelt att alltid räcka till och vara den medmänniskan man egentligen vill vara.
Då kan det vara skönt att spendera en halv dag med att smsa om ingenting fastän det egentligen betyder massvis.
 
Man måste bjuda på sig....😳
 
Hon...med alla sina känslor oftast iordning förutom om nån är jävligt orättvis,typ.
Jag med mina känslor all over the place.Hon tyst,jag pratig, även om det inte riktigt är lika tydligt längre.
Jag mer rakt på sak,lite obekväm,Hon mer omvägig och tillmötesgående.
Tillsammans? Sjukt bra.
 
Anna
 
 

Nu Nu Nu

Varje dag är nu ett steg närmare klart så att det verkligen syns.SKÖNT!
 
Här målning med grund/häftfärg. Färgen dom använder späder dem med vatten så blir det lite mycket vatten i färgen så blir det typ tunnare än mjölk och väldigt rinnig.Billigt tänker dom,skitfärg tänker vi.
Sen efter detta målar man typ med som en silkesfärg som är avtorkningsbar.
Sen lite finlir med grunden och verandan. Stenen gör att allt håller bättre än med betongen som är väldigt mycket mer porös än den vi har här hemma och jobbar med.Så ofta får ungarna vara med och göra skitgörat men om man lägger tankarna på barnarbete åt sidan så kan vi se att dom också lär  sig saker genom att vara med.Kunskap som som kommer ha stor användning för längre fram i livet om inte skolan är deras grej.
 
Vi ser också en oerhört tråkig utveckling just nu med väldigt mycket höjda priser på allt och det gör att ännu fler förlorar möjligheten att gå i skolan.Har man föräldrar som själva har en missad skolgång så ser man det inte riktigt som ett problem att också barnen missar den,vilket det såklart är.
 
 
Anna

Tack klassen!

 
3500 kronor!
 
Det har dom dragit in till Bristol och det ska gå till att bygga en ny brunn till dem framöver för rent, friskt vatten ger friskare barn,så enkelt är det och det vill vi såklart ha.
Så Tack NT17B! Bra jobbat! 
 
 
 
Anna och Jennie

Chilla som hon

Saker släpar för oss i jobbet här hemma med familjevänner mm men vi på gång...det har varit miljarders saker att ta i sedan vi kom hem från resan i mars och vårt vanliga liv har kommit emllan både 1,2 och 3 gånger.
Det är väl ingen ursäkt egentligen men det är iallafall så.
Nu står vi dessutom med varsin student som man såklart vill ska få sin livs bästa dag också. Bara veckor kvar för Jennies Felicia och min Elias,tusan vad skönt för dem! Och dessutom våra sista och yngsta...vart har tiden ens tagit vägen?
Och 7 dagar kvar innan ungarna på Bristol ska komma tillbaka för termin 2...undra om vi är klara tillsdess?
 
Man borde lära sig att chilla som Sally!
 
Anna
 

Vad är rätt?

Vad är det rätta egentligen? Är det rätt att vara logisk och följa det som hjärnan vet? Är det mindre bra att följa hjärtat?
Vem är man då? Nån som är helt ologisk och oklar och inte vid sitt sinnes fulla bruk?
Jag önskar ibland att jag följde mitt huvud mer än hjärtat samtidigt som jag älskar att mitt hjärta faktiskt är där.
Att jag vågar tro på att mitt hjärta känner rätt och att huvudet faktiskt kanske ibland har fel fastän man inte tror det.
Tänk om detta är det enda livet vi får och vi inte vågar leva det?
 
Jag tänker på det så ofta och jag inser att "vara till lags" har funnit med mig i mitt liv så länge.Inte så att jag på något vis har lidit av det mer bara att jag inser att när jag vill göra nåt som jag själv verkligen vill då får jag lite dåligt samvete för det och jag gör det liksom inte sådär enkelt som en del gör.Jag vänder,vrider,känner efter och funderar sen kan det hända att jag gör det iallafall eller så låter jag bli.Oftast låter jag nog bli.
 
Jag tror det är delvis därför som Uganda blev min plats på jorden.Enkelheten,det kravlösa och avsaknaden av att tid är viktig tilltalar mig och hur jag är som människa.När jag är ensam där då kan jag sova tills jag vaknar av mig själv,jag ger mig tid att tänka klart och jag tänker överhuvudtaget inte särskilt mycket över livet alls och ibland är det ganska så skönt när man är van vid nåt annat.
 
 
 
Anna

Pafflus Pafflus <3

Bilden kommer och fast det är byggnaden han skickar på så är det pojken jag ser.Inte dom stora,utan den lille.
Jag behöver inte se det närmre för likväl som man känner igen rörelsemönstret på sina egna ungar så har man lärt sig att också känna igen en del av dem därnere fastän avståndet är långt och bilden inte riktigkt klar.
Pafflus...en liten kille i kroppen men desto större inuti. Jag går i P.6 fast ingen tror mig för att jag är så kort.
Vi säger att det inte gör nåt om man är kort för alla ser olika ut och det spelar ingen roll alls.
Det är få som behövt så mycket närhet som honom,få som kramat så evinnerligt.
Vi är många som ser honom och vi älskar honom mer än vad han förstår.
 
 
Anna

Nu ser det ut såhär!

Jag vill bara lite snabbt be om ursäkt för gårdagens inlägg då det fanns de som tog illa vid sig. Det är såklart aldrig okej att döda djur men det gick av bara farten för att jag blev rädd helt enkelt. Min mening är aldrig någonsin att provocera med mina inlägg eller förarga,det är inte därför jag skriver,så nu var det sagt.
 
 
I Uganda går det lite mer undan nu de senaste dagarna och det känns bra såklart.
Det jobbas på åt alla håll och kanter...
 
 
Ssenyange sätter extra bärhjälp i form av järnstolpar för att inte balkongen ska svaja och för att fästa räcket i.
Och så gjuts verandan som kommer gå runt hela huset vilket inte bara gör det lättare att komma in i byggnaden utan det håller också vattnet ute från huset när det blir översvämning.
 
Anna

Jag är så jävla modig!

I världen är det inte särskilt mycket jag är rädd för.Jag är inte rädd för att dö,jag är inte rädd för att resa ensam,jag är inte rädd för att testa nya saker.Jag tycker det är lite läskigt med nya människor men jag är inte rädd för det.
MEN...det finns en sak som jag är skiträdd för...möss och råttor.Jag hatar dem evinnerligt och jag tycker det är asäckligt verkligen.
 
Imorse när jag vaknade upp efter ett nattpass och kom ut i mitt kök så var det ett faktum att jag hade fått ett ofrivilligt husdjur och jag fick halvt panik! Med tårarna sprutandes fick jag hämtat ett sopkvast och på nåt sätt fick jag slagit ihjäl det....Helt otroligt! Sen var det dags för nästa steg att få ur den ur lägenheten och efter att ha överlagt med mig själv och jag hade gått igenom alla möjliga som skulle kunna komma hit och hjälpa mig så bestämde jag mig att nä nu jävlar ska jag klara det själv...Det var inte vackert och det var inte utan panik men ut fick jag det och sen resten utav dagen har jag faktiskt känt mig lite kunglig....Lite bäst helt enkelt.
Nu hoppas jag bara att jag ska slippa göra det igen,för då dör jag nog...
 
Aset på väg till sin sista vila...
 
Anna

Nu får det räcka

Lagom tills vi ska avsluta det sista med bygget så går han som ska slutföra det och blir sjuk så nu har allt stått still i 4 dagar.Det är ju så att man vill kräkas.Nu får vi hyra in arbetskraft igen om vi ska bli klara nångång och just nu känns det som att vi gör vadsomhelst bara det blir färdigt.Det räcker med byggdiskussioner på engelska flera gånger i veckan känns det som...Jag vill aldrig prata tegelstenar,järnrör och galna byggherrar igen,aldrig nånsin.
Inte cement,sand och plustering heller för den delen,just sayin´.
 
 
 
Anna

Vi vet

Som alltid vid den här tiden på året så försvinner min lust till att skriva.Det är inte det att det inte finns saker att skriva om utan mer att jag inte får till det alls.Det flyter inte och det känns som att saker kommer ut på fel sätt.
Jag har lärt mig med åren att lusten att skriva kommer tillbaka med mörkret men jag vet också att jag har svårt att ge mig själv rätten att inte få nerskrivet det som händer i Uganda.När allt en dag är över så kommer det som är skrivet här vara det som vi har kvar tillsammans med alla de minnena vi bär inom oss.
 
Jag får ibland höra att det bara är mina upplevelser och tankar som skildras här.Som att jag är den enda som jobbar i Uganda.Det är jag inte,och jag har aldrig någonsin menat att det ska låta så eller att någon ska tro det.
Jag vet att jag inte är det och jag skulle heller aldrig vilja vara ensam i det.
Både Jennie och jag är medvetna om de brister som var och en av oss har men vi är också medvetna om varandras styrkor.Inget av det är samma hos oss båda.
 
Vi närmar oss på dagen 10 år sedan vi för första gången kom till Uganda.
10 år av allt man nånsin kan tänkas få uppleva. Mina upplevelser och Jennies och så alla andras som också upplevt Uganda och barnen på Bristol tillsammans med oss.
Mina nerskrivna men ingen annans mindre viktiga eller mindre verkliga för det.
 
 
 
Anna

Det måste vara det vackraste

Det är intressant ändå med människor och hur vi på många sätt är samma men ändå så olika.
I min värld har barn alltid varit en självklarhet.Jag hann inte ens tänka i banorna att det inte är en självklarhet för alla att ens kunna få barn innan jag hade den där första lilla i magen bara 19 år gammal.Att adoptera ett barn har också alltid varit en önskan hos mig,ett inte helt otippat afrikanskt barn,fast den drömmen fanns långt långt innan jag hamnade i just Afrika men den drömmen förblev bara en dröm.
 
Så hör jag dem som väljer bort att inte skaffa barn för att dom helt enkelt inte vill ha några.För att man vill ha sitt eget liv,göra det man vill,när man vill och inte behöva styras av någon annans behov och jag tänker att det är en himlans tur att alla får göra som dom själva vill och att inget av sätten är fel. Men jag, jag är tacksam för mina och jag är tacksam för dem som valt att leva tillsammans med mina barn också.Familjen växer och det gör hjärtat också. Att älska och att älskas måste vara det vackraste av allt.
 
 
 
Anna

Veranda it is!

Nästa steg som nu är på gång är verandan som går utmed hela framsidan.Kanske svårt att se framför sig men tanken är att det ska se ut som verandan tilll höger som är på den andra byggnaden.
Om 16 dagar drar termin 2 igång och då ska allt vara klart.
Han i Uganda...säker på att det kommer vara det,Jag och Jennie,not so much säkra än.Men vi bevisas gärna motsatsen :)
 
 
 Anna

Kan man vinna då?

Jag undrar jag om vi hade hoppat på det här om vi hade vetat vad som skulle komma.Jag tror faktiskt inte det.
 
Om jag i hjärtat och själen hade vetat att det här skulle komma att förändra hela mitt liv och hela min framtid så hade jag varken orkat eller för den delen vågat.Det stora för min del skedde egentligen när jag tog steget att resa ensam,innan dess var allt bara en stor grej och även om jag redan då påverkades massvis av det vi upplevde så var det ingenting i jämförelse med vad som hände då jag var ensam.
 
Vi tar beslut i livet som ibland är så totalt livsavgörande,ibland tar andra de besluten och vi påverkas av dem så evinnerligt.Vad framtiden bär med sig vet vi ju aldrig men vågar man inte vara öppen och möta den så kan man väl aldrig nånsin vinna?
 
 
 
Anna

En dag närmre!

Här är vi nu!
Tycker mig se att det är vår egen Ssenyange som svetsar samman räcket som går runt hela balkongen på andra våning.
Det vill säga en himlans massa svetsning som görs i sandaler och solglasögon...Vi är inte direkt imponerade kring säkerheten på bygget kan man säga men det tillhör en av de sakerna vi helt enkelt får blunda för och acceptera som det är.
Glada är vi iallafall för varje dag som går och för varje dag som vi närmar oss slutet på bygget!
 
 
Anna

Prag!

Det blev lite tyst härinne för vi gav oss iväg en sväng. Inte till Uganda men till Prag för en tjejhelg med våra allra bästa vänner. 5 tjejer....ni hör ju,hur bra kan det bli egentligen? Hur bra som helst!
God mat ( och dricka ),sol,massvis med skratt,ganska mycket promenader,en del nakenchocker samt ett maraton var bara en del av vad Prag bjöd på och trots att 3 av 5 är hemskt idrottiga så var också dom tacksamma för att dom inte sprang maratonet utan bara kollade på...
 
Förutom allt det andra så var hela Prag en fantastisk upplevelse i form av en arkitektur som var helt magisk och efter ett besök i de Judiska kvarteren där troligtvis 80.000 judar begravdes i 20 lager från år 1439 till 1787 så är man än en gång tacksam över de livet man fick. 12.000 gravstenar är en tämligen magnifik syn om än oerhört sorglig.
 
Man kommer hem full av upplevelser och full av tacksamhet att man har sina vänner att dela sånahär upplevelser med.
5 helt olika individer som ändå delar över 20 år av livet,det är inget man skojar bort.
Tack för ni alltid finns <3
 
Jennie var absolut bästa reseledaren! Hon guidade oss med lätthet genom Prag!
Och vi andra kunde koncentrera oss på om vi skulle dricka Prosecco,Rosé eller öl på nästa paus...
 
Anna

Heja NT17B!

 
Det här är en skola som ligger i vår lilla by...Munkagårdsskolan som är ett naturbruksgymnasium.
En jättefin skola där Jennie jobbar ett par dagar i veckan.
 
På den skolan finns en klass som heter NT17B som har bestämt sig för att hjälpa oss så att vi ska kunna gräva en egen vattenbrunn på Bristol! Så värdefullt.
Tidigare i år hade dem ett vattenprojekt där dom bakade och sålde hembakat och tanken är att nu på lördag försöka nå målet med att baka och sälja ännu mer kakor till förmån då för Bristol.
 
Så...Munkagårdsskolan på lördag kl 10-14.Där händer massor av skojigheter och kommer vara väl värt ett besök! Och går ni ändå dit så lova att handla lite kakor av NT17B, dom kommer smaka gott av massa olika anledningar!
 
 
 

Det skulle kunna se annorlunda ut

Jut nu är det lov på alla skolor runt om i Uganda.Ett lov på ca 4-5 veckor för de allra flesta.Dock inte för dem som går i P.7 samt S.4.Dom stannar nästan alltid kvar på sin skola och fortsätter undervisningen under hela lovet för att sedan gå på en helt ny termin igen utan chans till vila,för att sedan göra samma sak ytterligare en gång på det sista lovet inför den sista terminen.I min värld låter det helt befängt att göra såhär,det är barn och ungdomar vi pratar om och dom får ingen tid för återhämtning alls,lägg därtill att dom äter precis samma mat varje dag,
år ut och år in så är det lätt att förstå att resultaten inte alltid blir som man kanske önskat eller som man kanske kunnat uppnå om man bara fått lite lugn och ro emellanåt.
 
 
Anna

Den känslan.

1 maj...ny månad igen och det känns som att vi inte har annat än nya månader hela tiden.Nu kan det stanna upp lite tycker jag så vi får njuta av en skön vår,en fantastiskt sommar och sen en lång fin höst och där kan vi sen stoppa tiden.
Samtidigt som längtan ner till Uganda blir större och större för varje dag som går så är likväl det här den allra bästa tiden på året att vara hemma i Sverige. Vi har det så otroligt vackert här och ibland glömmer jag av att se det.För min del är det inte vackerheten i Uganda jag längtar till utan mer lugnet inombords som jag vet möter mig.Det första andetaget när man kliver ut från ankomsthallen går inte ens att beskriva,det ger bara lugn,lugn och ännu mera lugn inombords och värdet av den känslan är inte att förrakta.
 
 
 
Anna

RSS 2.0