Det där med att skriva är faktiskt inte alltid så lätt.Man skriver som man skriver och det kan inte passa alla.

Bloggen skulle handla om Bristols barn och livet kring det men sedan jag ensam är den som skriver så har mitt eget också blandats in till en viss del.Kanske för att det är så det ser ut,liven går hand i hand.

Att jag skulle kunna skriva om någon av de andras upplevelser är ju en total omöjlighet för trots att vi delar samma upplevelse så upplever vi inte det på samma sätt alls.

Mina erfarenheter gör att jag ser det på ett sätt,Jennie på sitt och nån annan på sitt vis.Ibland är det likt,men ibland är det som att vi inte ens sett samma sak.

 

Vår tanke var att fler än jag skulle ha delat med sig av livet kring Bristol men det passar inte alla att skriva, lika lite som det passar alla att läsa,idrotta,baka eller nåt annat.

Min önskan hade varit såklart att jag kunnat ge alla det dom vill läsa om, på ett sätt som får alla att fastna och vilja veta mer, men jag har gett upp den tanken.Jag vet bara detta,på just det här viset.

 

 

 

 

 

 

Anna och Jennie

Jag tänker att det inte är riktigt klokt hur olika vi människor är. Vi är uppbyggda på samma sätt i stort men ändå är vi så otroligt olika.Tur är det såklart men ibland svårt också.För saker man säger kan såra utan att man kanske menade att göra det,för att man själv aldrig hade tagit åt sig utav det.Men det betyder ju faktiskt inte att just de där sagda orden kan rubba nån annans värld på ett sätt som är allt annat än bra.

Jag lovar tyst mig själv att bli mycket bättre på att inte säga saker högt innan jag tänkt igenom dem och också tänkt igenom hur dem kan tas emot. Det borde ju vara lika lätt att höja någon som att sänka densamme men på nåt vis verkar den vägen längre.

 

Barnen i Uganda är ett tydligt tecken på att det är det lilla som räknas.

Minns du mitt namn? Såklart jag gör Franck....det glömmer jag aldrig.

Det leendet som kommer i barnets ansikte över att vara ihågkommet glömmer man lika lite som namnet.

En klapp på en solvarm kind ger tusen klappar tillbaka och närhet som man inte trodde fanns.

Jag tänker att dom här barnen har hört och upplevt mer än vad jag kommer att göra under hela min livstid och då är jag inte på något vis förskonad från varken förluster av älskade människor eller andra svåra saker.Men likväl är jag så lyckligt lottad i livet. Och jag vet också numera att det finns så mycket lycka i det lilla.

 

 

På Bristol snurrar ju livet på i samma fart nästan jämt.Vi har sett allt många gånger och man vet hur det ser ut.

Nu är det snart ett år sedan vi var där och man längtar så oerhört mycket.Då är dom där bilderna som kommer ibland så värdefulla,även om det bara är på insidan av en ful buss och lite bönor....

 

Anna

4200 kr har Linnéas utmaning nu inbringat och det är såklart hur kul som helst. Kul att såpass många ändå hakade på detta enkla sätt att hjälpa till! Tack alla ni <3

 

Varenda dag snurrar det såklart på i huvudet om hur vi ska dra in pengar så att vi kan känna oss lugna och trygga i att dra igång bygget om ett litet tag.Vi har jobbat med detta sedan i den 4 november förra året då den första tusenlappen skänktes till just bygget och sedan har det sakta men säkert rullat på.Den totalt ofattbara summan är vi såklart oerhört stolta över att vi kunnat lyckats dra in, det trodde vi knappt själva på när allt startade för snart 11 månader sedan.Men ni har förvånat oss förut och ni gjorde det igen med er fantastiska givmildhet.

 

Nu ska vi bara knyta ihop allt och leverera det som vi alla förväntar oss,en betydligt mycket bättre studiemiljö för ungarna och på sikt också mer plats på skolgården då vi river en byggnad som står där idag.

Ett steg närmre målet....Tack vare er!

 

Idag fick jag ett meddelande från en Maja som jag och Jennie jobbade med för en massa år sedan...Hon pluggar nu och samlar pant som hon sen skänker för att bidra till bra saker.Nu ville hon skänka det till oss och igen så ser man att det lilla gör skillnad också. Det handlar inte om att skänka tusentals kronor utan det handlar om att man förstår att varje liten krona påverkar hur mycket som helst. För barnen gör det skillnad i livet och för mig och Jennie gör det skillnad i hjärtat....Tack fina Maja för din Tanke♥

 

Nu närmar vi oss snart 10 år sedan vi för första gången reste till Uganda och hade någon sagt till oss då att detta skulle bli en så stor del av våra liv så hade vi antagligen skrattat åt det. Det skrattet hade vi fått sätta i halsen många gånger isåfall för nu är det dagens sanning.

 

Eddies dröm om en ny, egen skola är sedan länge klar och så mycket människor är inblandade i det arbetet.

Vi önskar ibland att han förstod på riktigt hur mycket människor det handlar om men hur tacksam han än är och hur mycket han än säger sig förstå så kan han inte det.Det är ju nästan svårt för oss att förstå och vi lever mitt i det varje dag....

 

Linnéas Utmaning om att swisha valfri summa till Bristols barn har hitintills inbringat ytterligare 3000 kr som vi kan använda till bygget av barnens nya klassrum! Hur bra som helst och så enkelt när så många hjälper till på samma gång.

Vi fortsätter såklart utmaningen ett par dagar till så än är det inte försent.

 

 

Ibland är det som att vi blivit synonyma med Afrika.Att vi liksom är bara den delen.Det är vi inte.Det är en stor del kan jag vackert erkänna men det finns många andra bitar också. Från att ha fajtats till att folk ska lyssna och förstå vad det är som händer i den delen av världen så lyssnar och frågar dom allra flesta självmant nu.

Varje dag svarar jag, och säkert Jennie också på något som har med vårt jobb att göra, och det är såklart väldigt roligt.

På köpet har jag av någon anledning blivit en tämligen osocial människa till mitt stora förtret och jag är inte särskilt lik den jag en gång var.

Jag saknar ibland den tiden innan jag visste att världen inte är som vår för alla, samtidigt som jag aldrig,aldrig skulle vilja vara utan den kunskapen jag har fått de senaste åren.

Den kunskapen som inte bara jag och Jennie fått utan som vi också kunnat dela med oss av till våra släktingar,människor i vår närhet men främst till våra egna barn...Kunskap som vi fått av människor som inte äger nåt och saknar så mycket.

Hur vackert är inte det?

 

Nu ska barnen ha börjat komma tillbaka på Bristol efter lovet.Delade känslor inför det har man för vi vet hur många av dem gråter otöstligt de första dagarna av längtan hem.Jag har sett det och jag har suttit med de barnen och jag gick själv lika sönder för att jag inte kunde ge dem de dom ville ha. Allt det där lägger sig efter några dagar men det hjälper inte när man har dem i famnen och tårarna inte kan sluta rinna.

Att vara 5 år och få tröst av en som är 8 är kanske inte riktigt det man behöver egentligen...

 

Oh my Godness....! Vet ni hur det är att vara vita kvinnor i ett samarbete med en Afrikansk man ibland....?

Typ det svåraste man kan utsätta sig för tror jag! Hahha!

 

Det är täta diskussioner nu hur vi ska reda ut bygget.

Hur det ska göras och vilka saker som ingår i ett bygge egentligen.Vi är inte sugna på överraskningar,Eddie tänker Ugandiskt och då kan det lika gärna stå klart om 2-3 år....vi kräks bara på tanken av det upplägget!

Vi vill göra klart.Vi vill se ett resultat i början på nästa år och inte ett halvklart bygge där de första delarna är slitna innan de sista är klara.Vi ger oss inte på det.

 

Mitt i allt detta så lär vi oss så vansinnigt mycket! Bara att dra en byggdiskussion på engelska är en utmaning och det med en man som faktiskt är tämligen okunnig själv inom byggbiten.

Tur iallafall att vi inte är rädda för att prata och när det kommer till att vara jämlika så tummar vi inte på det.

Kvinnor,män,vita eller svarta är helt oväsenligt. Kanke inte i Uganda,men för oss.

 

 

 

När vi är ute bland folk så behöver vi såklart kunna lämna lite material om vårt arbete så människor kan läsa om det vi gör i efterhand.Såna där saker är kostsamt och när man som vi har att välja på att trycka upp broshyrer eller se till att barnen får mat nere i Uganda då har vi valt bort att trycka upp material.

 

Men så hade vi då turen att Rotary fick upp ögonen för oss och vårt arbete och för ett par år sedan gjorde dom en broschyr åt oss att använda.Nu var dom slut och det var dags för nya och också en uppdatering av dem då saker händer hela tiden.

 

Då liksom nu var det hela ett samarbete mellan Anette Wenklo på Dixie Kommunikation,

Vi är naturligtvis så otroligt tacksamma för den här hjälpen för syns vi,så finns vi inte.

 

Så stolta och så glada över vårt fina material!

 

Anna och Jennie

 

Ibland väljer vi att inte göra saker på Bristol.När vi vet att vi inte kan ta konsekvenserna utav det vi kan tänkas få veta då väljer vi aktivt bort det. Det låter väl kanske som att vi stoppar huvudet i sanden och det gör vi väl på sätt och vis också men vi är bara människor vi med.

Vi har till exempel valt att inte hälsoundersöka alla barnen.Konstigt kan tyckas men vad gör vi om 30 av dem har HIV? Vi har inte den ekonomiska möjligheten att livsmedicinera 30 barn.Och hur ska vi kunna leva med det beslutet om vi vet om det?  

 

Det är inte lätta beslut att bolla med alltid så ibland är det skönt att inte veta allt...

 

 

Det är svårt att beskriva hur tacksam man känner sig dagen efter en sån jättepress vi varit under de senaste dagarna med vår loppis.Vi lägger så mycket tid på den och dom fantastiska människorna som hjälper oss med den gör nåt ännu större och lägger massvis med timmar för att vi ens ska kunna genomföra den.

Stundtals kaos i förberedelserna och en tyst önskan om att slitet ska löna sig i sista änden.

 

Förstå känslan när det startade med ett milt sagt svalt intresse klockan 11 igår....Paniken vi känner när vi inser att vi är så långt ifrån vad vi behöver.När 1 timme går och 1 till och antalet människor känns som obefintligt.

En dialog inuti där man försöker övertala sig själv att vara nöjd oavsett men man förlorar det samtalet med råge.

 

Så händer nåt och helt plösligt känns det annorlunda.Inte på något sätt känns det som succé men det känns iallafall inte katastrof och det får vara bra nog.Stämningen på oss alla höjs ett snäpp för vi strävar alla mot samma sak.

 

När vi sen sätter oss ner och räknar pengarna efter vi stängt så är det ingen som tror på att vi ska slå förra årets summa,men vi gör det! Det är den galnaste helgen på hela året och när man är mitt upp i det så tänker man ALDRIG MER! Men så lägger sig tröttheten och kvar bli bara den oerhörda glädjen över att vi får dela jobbet här hemma med våra familjer och vänner.Det finns inget som är bättre än känslan av gemenskap och ett gemensamt mål. Vi klarade det och det känns så galet bra!

 

Anna

Har inte mycket att säga....Bristol Academys Loppis 2017 är över och vi slår rekord igen med ofattbara 

 

 

Återkommer imorgon med detaljer!

 

Tack så länge alla ♥

 

Herregud.....Hur mycket saker finns det egentligen? Det finns iallfall så mycket så vi lyckats fylla hela Medborgarhuset inför morgondagens loppis! En fantastiskt gäng människor har jobbat på hela dagen för att iordningställa allt och det råder nu ett organiserat kaos därborta.Oron över att inte få in nog med saker var obefogad och nu kvarstår bara oron av att ingen ska hitta dit och handla grejerna imorgon...

Men vi hoppas och tror att det kommer att göra det! 

 

 

 

Anna och Jennie

Det är med en stor portion ödmjukhet vi avslutar den här fredagen.Vi har varit i Medborgarhuset hela dagen och det har kommit in grejer precis hela dagen.Alla med ett leende och positiva ord tillövers för det arbete vi gör och det stärker oss så himla mycket.

Idag har vi varit en tämligen liten skara människor på plats eftersom det idag är vanlig arbetsdag men imorgon kommer det ännu lite fler och hjälper oss att packa upp,gudarna ska veta att det är en hel del....

 

Anna

Fjärde upplagan av Bristol Academys loppis är nu igång! Idag öppnade vi för att ta emot saker och man kan säga att det var lyckade första timmar! Saker har redan börjat trilla in och med en bubblande känsla i magen vi kommer fram till att det här är så vansinnigt roliga dagar! Svinmycket jobb men så himmelens kul! :)

 

Vi hoppas såklart på ännu mer prylar då!

 

 

Som om han alltid funnits känns det. Det har han inte. Inte i världen och inte alltid hos mig.

Men likväl så minns jag inget annat. Vår färg är ofta en börda för oss i Uganda.

Min färg är också en börda för honom i hans land varje dag. För honom liksom de andra vi har lite närmre hjärtat.

Hade vi vetat det vi vet idag hade vi antagligen hållt oss helt neutrala gentemot alla men hur lätt är det att veta hur dom tänker?

 

Färgen är en uppenbar skillnad på oss,det ser vi ju såklart.Men varför kan den inte sluta där?

Varför skulle jag som vit stå för så mycket utan att dom egentligen vet vem jag är? Eller vilka vi är.

Varför kan vi inte bara få vara dem vi är? Hur mycket jag än försöker förstå det så kan jag inte.

 

Kommer jag nånstans och blir serverad mat så ligger där alltid en gaffel,men bara på min tallrik,ingen annans.

Numera lägger jag undan den och äter tillsammans med dem på samma vis som dom gör.

Oavsett vilket jag gör så höjs jag. Äter jag med gaffel är jag bättre än dem,äter jag med händerna är jag unik som klarar av det. Det går liksom inte att bara vara Anna.

 

När jag ser dem för vilka dom är på insidan så ses jag bara som vit.

Vi är vita och vi är rika och det finns inga begränsningar för vad vi kan göra tror dom.

Tänk om dom med en enda sekund förstod att också vi sliter...livet kom inte på silverfat bara för att man föddes vit,även om vi i de allra flesta fall har det bättre än dem ändå....

 

Jävlar i havet....smsen duggar tätt mellan Jennie och mig nu.Små saker som ska fixas,saker som ska hämtas,människor som ska ringas och frågas osv osv. Med all säkerhet kommer vi stå där på lördagkväll och ändå ha glömt hur mycket somhelst!

 

Hon säger att det ska regna på söndag....undra om det är bra eller dåligt för en loppis? Vi hoppas på bra såklart.

Iallafall vill väl ingen ut i skogen för att plocka en massa svamp då... Så vi tänker att det är bra :)

 

Färgen i skrivaren är slut när jag ska skriva ut lite grejer och det ger mig ett litet psykbryt.

Jag ordnar nya patroner på fredag säger en älskad mamma då och jag kan andas igen.

Min telefon strular och jag kommer inte åt det jag vill.Förbannar mig själv för att det stressar mig så vansinnigt,det är bara en telefon och det är inga världskrig jag behöver lösa,men ändå så störs jag av det.

 

Sätter mig ner,skriver lite och tänker att på söndag kväll,då kan vi andas igen.

 

Lika mycket som jag älskar jobbet vi gör i Uganda,lika trött kan det göra mig. Lika lycklig som jag är,lika olycklig är jag också ibland. Hur vi får stånga oss blodiga emellanåt för att inte bli missförstådda.För att språket ställer till det,för att kulturen är annorlunda och för att människorna är så olika oss i sitt tänk.Precis det som jag också älskar med Uganda,det annorlunda,det fria,det som är mitt andra hemma.

 

Det är nu bara dagar kvar till loppisen och parallellt med det så kör vi diskussioner med Eddie om det bygget.

Han har det lite lugnare just nu för att barnen har lov men det lugnet får han ersätta med att plocka fram allt som vi behöver veta för att kunna genomföra det vi vill. Det där är ett monsterjobb av rang som ska göras men vi tummar inte på det.Vi vill inte stå med en överraskning i slutet med saknade 50.000 eller nåt annat tråkigt.

Vi vill VETA,i Uganda tror man och hoppas...Det duger inte den här gången.

 

Vi köper oss tid från bygget några dagar genom att sätta honom i arbete vilket gör att vi förhoppningsvis kan fokusera bara på loppisen.Det är mer jobb än vad man kan tro bakom den.Massor av folk som är involverade åt alla håll och kanter och det enda man vill är att prestera och göra det bästa vi nånsin bara kan. Alltid.

Försöker stänga ute allt annat som pockar på uppmärksamheten men det är bannemej inte det lättaste...

Jag drömmer om kakor som tar slut,ljusstakar,kopparkittlar och leksaker.Jag viker kläder i ren panik fast dom i samma sekund är ovikta igen och jag drömmer om att inte en enda människa kommer.

Är glad när jag vaknar och att det snart är det dags på riktigt.

 

Igår var det en såndär lycklighetskväll igen....

Här i vår grannby har dom sedan många år tillbaka haft något som dom kallar Musik i Morup.

Lokala förmågor som uppträder på Långås Loge och med en konfrencier som är mer vild än tam och sååå rolig!

Eivor och Tore som reser med oss tilll Uganda och som är engagerade i barnen låter oss ta del av de pengarna som Logen drar in då dom äger den. 

 

I år, liksom förra året gjordes det en insamling till våra ungar i samband med det här och det var då igår.

En föreställning kl 15 och en kl 19.Jag jobbade och hade inte möjlighet att närvara vid föreställningen kl 15 men Jennie var där och hade pratat inför publiken och gjort det mycket bra fick jag veta :) Till den senare föreställningen gjorde vi samma sak men då kunde jag också vara med.

 

I pausen gick vi runt med lite broschyrer och ett par korgar där folk fick skänka en slant om dom ville.

Och här kommer det alldeles vackra in...11.000 kr blev det!....11.000 för nästan noll och inget jobb från vår sida men för att människor vill hjälpa till med de dom kan. Tror inte ni förstår den lyckan...

 

Så Eivor,Tore,Musik i Morup och dess publik...Tack för allt ♥

 

Så var loppismånaden här och nu kretsar det mesta kring den faktiskt. Idag har vi varit ute Jennie och jag och lämnat lappar i brevlådor i vårt lilla samhälle och satt upp andra lappar lite här och var. Vi hoppas såklart på succé...

 

Tack för all delningar om vår loppis också,väldigt värdefullt så vi når ut det så många som möjligt.

Så hej September....nu kör vi!